Udda & Utsatt [del.84] |
Det här är INTE sista delen, för er som tror det,
men nu får ni en lite kortare del för en gångs skull ^^
// Polly
Udda & Utsatt [del.84]
(William)
Peter och Edvin följde med William hem efter skolan, och i hallen, så stötte de på Williams pappa David, som precis skulle ge sig iväg till jobbet.
- Så du är hemma nu, William ?? sa David frågande, och tog på sig sina skor. Ha så kul på festen ikväll då.
- Det ska jag, sa William belåtet, och tog av sig sina ytterkläder, precis som Peter och Edvin.
David log åt honom.
- Förresten, var har du Oliver någonstans ?? undrade han. Ska han inte vara med och festa eller ??
- Ehm, jo kanske ... ljög William. Han var sjuk idag, så jag vet inte om han kan komma ...
- Jaha, okej, sa David. Det var ju synd, men ni kan ju försöka ha kul ändå, eller hur ??
- Ja, visst, ljög William, och började gå bort mot sitt rum, med Peter och Edvin efter sig. Det skulle vi väl nog kunna ha ... När killarna kom in på Williams rum, så fick William syn på sin 12-åriga lillasyster Rebecka, och hon såg ut att leta efter någonting.
- Men vad gör du här ?? utbrast William irriterat. Stick ...
- Jag skulle ju bara låna din luftmadrass, mumlade Rebecka tyst. Var är den någonstans ??
- Vad ska du med den till ?? undrade William förvånat.
- Jag ska ju på pyjamasparty idag ju !! envisades Rebecka. Ska jag sova på golvet eller ??
William himlade med ögonen.
- Den ligger längst ner i garderoben, förklarade han. Ta den bara, och stick härifrån sen ...
Rebecka suckade, och öppnade Williams garderob, för att ta fram luftmadrassen.
- Varför är du så sur ?? undrade hon.
- Haha, jag är inte sur, sa William, och slog sig ner på sin säng. Men vi vill faktiskt vara ifred här ...
- Jaja ... sa Rebecka, och slet snabbt till sig Williams luftmadrass, innan hon stack ut ur rummet, och stängde dörren efter sig. Peter och Edvin slog sig ner bredvid William på hans säng.
- Ska vi spela ditt spel eller ?? undrade Peter, och nickade åt Williams playstation.
- Visst, sa William.
- Alltså, Oliver är ju helt störd ju !! utbrast Edvin upprört, när William la i rätt spel i sitt playstation.
- Mm, verkligen !! instämde Peter. Jag fattar verkligen inte hur vi kan vara kompis med en sån som han ...
- Inte för att vara taskig eller så, tillade han snabbt, då han såg Williams ogillande blick. Men liksom, han slog ju bara till dig ... William suckade. Uppriktigt sagt, så hade han själv blivit väldigt förvånad över Olivers utbrott, men han tålde ändå inte att andra höll på och säga en massa elaka saker om honom, när han inte var med.
- Ja, det kanske han gjorde, sa han nonchalant. Men strunt i det nu, det är ju inte erat problem, eller hur ??
- Kanske inte ... sa Edvin. Men får jag fråga en sak, vad var det Oliver skulle göra efter skolan ??
William såg bort. Skulle han berätta för Peter och Edvin att Oliver måste flytta till en fosterfamilj ??
Nej, det kunde han inte göra, han hade ju lovat att inte säga något, dessutom var det ju bättre ifall Oliver berättade det själv, när han kände för det ...
- Det får du väl fråga honom själv, sa William tillslut.
- Men kom igen nu, schyssta !! stönade Peter. Oliver kan ju inte veta att du har sagt det till oss ...
William blängde på honom. Det spelade ingen roll hur mycket Peter och Edvin höll på, han tänkte ändå inte säga något.
- Ska vi spela nångång eller ?? sa han otåligt, för att byta samtalsämne. Visst han var jättearg och besviken på Oliver för att han hade slagit honom, och skämt ut honom inför klassen, men han kunde ändå inte hålla på och avslöja en massa saker om honom, för det skulle bara göra Oliver ännu mer förbannad, och då skulle de aldrig kunna bli sams igen ...
Peter och Edvin, som säkert förstod att det kanske inte var så bra ifall de blev Williams ovänner, frågade inga mer frågor, utan koncentrerade sig på spelet istället.
William själv var upptagen med att fundera på hur det gick för Oliver ...
(Oliver)
När Oliver kom hem från skolan, så var det bara hans mamma som var hemma, och hon satt fullt påklädd i vardagsrums-soffan. Det stod en väska på golvet framför hennes fötter, och Oliver förstod att det var själva packningen som hon skulle ha med sig till psyket. Tv:n stod på, men Emilia verkade inte ta någon notis om programmet som visades.
- Åh, hej Oliver, sa hon, och försökte låta glad. Så du är hemma nu ...
- Hej mamma ... sa Oliver nedstämt, och tog av sig sina ytterkläder.
Han slängde iväg sin skolväska på hallgolvet, och gick sen och satte sig bredvid sin mamma i soffan.
- Det kommer att gå bra, Oliver, försäkrade Emilia. Dina, Amandas och Linus fosterföräldrar bryr sig verkligen om er, och vill ge er ett riktigt hem, ni kommer att få det mycket bättre hos de, än vad ni har haft det här hemma ...
Oliver suckade.
Det trodde han inte för ett ögonblick på.
Visst, mindre ansvar skulle han ju få, och det skulle även Linus och Amanda, men ändå, det var ju inte speciellt kul att flytta hem hos två främlingar, för att bo där, det skulle bara kännas pinsamt och förnedrande.
Folk skulle ju tro att Oliver var så misslyckad, att hans mamma inte längre ville ha med honom och göra, och det ville inte Oliver att de skulle tro ...
- Men ... hur länge ska vi bo där ?? undrade han. Kommer vi aldrig att få flytta hem igen eller ??
- Jo, det är klart att ni kommer !! sa Emilia snabbt. Och ni får hälsa på mig när ni vill också, det har ni tillåtelse till ...
Oliver la sig ner i soffan, och såg ner i golvet för en stund.
- Hur ofta då ?? frågade han tillslut. Hur ofta vi vill eller ??
Emilia nickade, och stängde av tv:n.
- Jag kommer inte att klara mig om jag inte får träffa mina tre små änglar, förklarade hon.
Oliver kunde känna tårarna bränna bakom ögonlocken.
- Hur ... hur kan du räkna med mig ?? undrade han. Jag skulle iallafall inte vilja ha en sån som jag som barn ...
- Säg inte så, Oliver !! protesterade Emilia. Jag tycker att du är underbar ...
Hon reste sig från soffan.
- Kom, vi kan ju packa ner dina saker tillsammans ...
Oliver suckade, och följde motvilligt efter sin mamma upp till sitt rum.
Han hade ingen lust till att packa, han hade inte lust med någonting överhuvudtaget.
Han var ju osams med William, och Emma hade bara utnyttjat honom, trots att han hade känslor för henne, dessutom så skulle William ha en fest ikväll, som Oliver inte fick komma på, han hade ju ingenting att vara glad för längre ...
(Aaron)
Det var ingen hemma när Aaron kom hem, men Jimmy slutade snart, enligt hans schema som hängde på kylskåpsdörren, så Aaron kanske hade turen att slippa vara ensam med Lasse ...
Aaron gick in till sitt rum, och drog fram babyboken, som han hade haft gömd under kudden.
Han hade inte kollat i den så mycket, sen den hade blivit överlämnad till honom, så han började bläddra lite i den.
Längst bak i boken, så fanns det en massa tomma sidor, som hade plats för övriga anteckningar och foton, och där hade Lillian klistrat in några stycken på Aaron och Jimmy, som Aaron aldrig hade sett förut.
Ett av de föreställde Aaron och Jimmy när de var på badstranden. Båda var iklädda badbyxor, och under bilden stod det att de var 5 och 8 år. De log åt den som tog kort, men nuförtiden, så skulle Aaron inte lyckas pressa fram ett leende ens på bild, eftersom han inte var samma glada person som förut, då Lillian hade bott med honom, Jimmy och Lasse. Ett annat kort, som även det föreställde Aaron och Jimmy, eftersom Lillian hade klistrat in nåt slags kollage med bilder på bara de, hade Aaron ett starkt minne av.
Det var Jimmys födelsedag. Tårtan på bordet var uppäten, och saftglasen var tömda.
Jimmy satt på en stol vid köksbordet, och visade belåtet upp en present som han hade fått, en leksaksbil för sina actionfigurer. Leksaksbilen var av en ganska stor modell, och den var helsvart.
Längs sidorna på den, så fanns det dekaler. Dekaler som föreställde flammor av eld ...
Aaron stod bakom Jimmy, och lutade sig nyfiket fram för att få sig en titt av den häftiga bilen. Han var klädd i en vit skjorta, och blåa jeans. Jimmy var också klädd i en vit skjorta, men han hade svarta byxor på sig, det syntes, eftersom han satt så långt bak på sin stol.
Aaron läste bildtexten, som stod under själva kortet.
Jimmy hade födelsedagskalas, hela 10 år fyllde han. Du själv Aaron, var 6 år, men fyllde 7 bara några veckor senare.
Aaron kommer ihåg hur han hade känt sig den dagen då Jimmy hade haft födelsedagskalas och bjudit in alla sina killkompisar från klassen, han hade känt sig ensam, oälskad och utanför.
Någon månad senare, då det hade varit hans egen födelsedag, så hade han inte haft något kalas, eftersom han ändå inte hade några kompisar, och det hade verkligen gjort ont i honom. Lillian och Jimmy hade gjort sitt bästa för att försöka muntra upp honom, och Jimmy hade följt med Lillian för att köpa en present till Aaron, utöver de som han hade fått från Lasse och Lillian, som han hade betalat alldeles själv.
Han hade köpt en stor, vit nallebjörn, som hållt i ett rött hjärta.
"I love you", hade det stått med vit text i själva hjärtat, och Aaron hade blivit överlycklig, och lagt nallen i sin stora samling med mjukisdjur. Nu låg nallen antagligen nere i källaren, eller uppe på vinden ...
Efter att Aaron hade fått presenten, så hade han och Jimmy gått på bio, Lillian hade följt de dit för att betala inträde, men sen hade hon lämnat de ifred. Jimmy hade valt ut en film som han trodde skulle vara rolig, Batman, och trots att Aaron inte var så road av filmer med våld, så hade han gått med på att se den utan protester, eftersom det var så sällan han och Jimmy gjorde någonting roligt tillsammans ...
Aaron suckade ljudligt, och slog igen babyboken, innan han sköt in den under kudden igen. Han ville inte bli påmind om en massa minnen nu, idag skulle han ju ha kul, han skulle ju få hälsa på sin mamma !!
Hoppas att Jimmy kom hem snart, för det kändes så ensamt och tyst i lägenheten ...
Aaron hade redan packat inför helgen, men han hade inte hittat mycket att få med sig, förutom lite kläder och sin slitna tandborste. Kläderna som var för små för Aaron, hade han inte packat med, utan han hade varit tvungen att ta de som han fått ta över från Jimmy, och som var alldeles för stora för honom.
Som tur var, så var det ju inte Lillian som hade köpt de där kläderna, så hon kunde ju inte veta att de var Jimmys ...
Ca 20 minuter senare, så kom Jimmy hem, eller Aaron antog iallafall att det var han, eftersom Lasse var ute på stan och söp, det var ju fredag ...
Men till Aarons förvåning, så var det inte Jimmy som kom in i hans rum, utan Lasse.
Aaron backade automatisk bakåt i sin säng, samtidigt som han försökte att inte visa hur rädd han var, men Lasse gjorde ingen ansats till att slå honom, utan höll bara fram lite pengar till Aaron, som han antog måste vara pengarna till tågbiljetterna, Lasse hade alltså inte lagt beslag på pengarna själv, han måste verkligen vara desperat över att få bli av med Jimmy och Aaron så fort som möjligt ...
- Här är pengarna till era tågbiljetter, sa Lasse ointresserat. Ni åker väl tidigt, va ??
Aaron nickade, och tog tveksamt emot pengarna.
- Vid 4, sa han tyst, utan att möta Lasses blick.
- Har du ätit något i skola idag ?? sa Lasse frågande, och Aaron blev så överrumplad av själva frågan, att det tog en stund för honom att få fram ett svar. Lasse brukade ju inte bry sig om ifall han åt ordentligt eller inte, han struntade ju tillochmed i att han var underviktig !!
- Ehm, ja ... sa Aaron tillslut, och Lasse såg belåten ut.
- Bra, sa han kort. Då slipper jag ordna något ätbart ...
Aaron brydde sig inte ens om att nämna att han och Jimmy skulle åka tåg i flera timmar, och antagligen skulle hinna bli hur hungriga som helst innan de var framme i Malmö, men han ville inte reta upp Lasse nu när han verkade vara lugn. Lasse försvann bort till tv:n, och Aaron andades ut. Han hade tydligen inte börjat dricka än, han ville nog vänta med det, för att vara säker på att Aaron och Jimmy stack ...
Aaron lutade sig fram mot fönstret som fanns vid hans säng, för att kolla om han såg Jimmy, men han syntes tyvärr inte till ...
(Jimmy)
Jimmy tog sällskap med Samuel hem från skolan, och idag var han ovanligt glad, eftersom han och Aaron skulle åka till Malmö, men det skulle ju inte bara bli roligt, utan också väldigt pinsamt.
Vad sa man egentligen till sin mamma, om man inte hade träffat henne en enda gång på hela sju år, utan bara hört hennes röst i telefonen ??
"Hej ??"
Nej, fan vad pinsamt det skulle bli, Jimmy mådde illa bara han tänkte på det ...
- Vad kul för dig och Aaron att ni ska få hälsa på eran mamma idag, Jimmy, sa Samuel, då de passerade ett övergångsställe som var täckt av snö.
- Haha, ja, men fatta vad pinsamt det kommer att bli !! utbrast Jimmy, och lät lite smått road på rösten. Vi har ju liksom inte setts på sju år ...
- Nej, det är klart ... sa Samuel. Men du är väl ändå glad över att du kommer att få träffa henne ??
- Självklart, sa Jimmy. Men jag vettefan vad jag ska säga när jag ser henne ...
- "Hej" kanske ?? föreslog Samuel. Finns nog inte så mycket annat att säga ...
- Haha, nej, det gör nog inte det ... sa Jimmy.
De var framme hemma hos Jimmy nu, och stannade till alldeles utanför.
- Vi ses väl på måndag då, sa Jimmy, och Samuel nickade.
- Har ingen aning om vad jag ska göra i helgen, eftersom vi brukar va då, men jag överlever nog ... sa han, och gjorde ett tappert försök till att låta skämtsam.
Jimmy gav honom en medlidsam blick.
- Det är ju synd att du inte har någon mobil, påpekade han. För då skulle vi ju kunna smsa och ringa till varandra ...
- Mm, sa Samuel nedstämt. Men jag lär nog aldrig få någon ...
Han suckade djupt, och såg ner i marken för ett ögonblick.
Jimmy förstod hur han kände sig, eftersom han själv hade fått vänta väldigt länge på att få en mobil, tillochmed längre än vad Aaron hade fått ...
- Jo, det får du säkert, sa Jimmy tillslut, för att liva upp stämningen, och Samuel log lite.
- Hoppas det, sa han. Jimmy log tillbaka.
- Nej, nu måste jag verkligen gå, sa han sen. Jag vill ju inte missa tåget precis ...
- Det förstår jag, sa Samuel. Hej då ...
- Hej då, sa Jimmy vänligt, innan han vände för att gå in i själva lägenheten. Han var verkligen hur nervös och förväntansfull som helst, han skulle ju äntligen få träffa sin mamma igen ...
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.9) | Harrypotterlover - 20 feb 09 - 15:55- Betyg:  | Kommenterade inte förra delen, sorry för det! Glad över att delen inte var så lång. Bra med lite kortare delar! Vad ska man säga om denna?
Jag förstår att William reagerar som han gör. Han har all rätt till det. Men jag hoppas ändå att det löser sig mellan honom och Oliver.
Ser fram emot att få läsa om hans fosterfamilj (Olivers då!)
Vill verkligen veta (vill veta allt!!) hur det ska gå för Aaron och Jimmy, hur kommer de att vara när de träffar sin mamma igen :D
Super del! Fortsätt så här ^^
//Sara | | sandruskapuska - 4 feb 09 - 00:15- Betyg: | Gaah, missat en massa kapitel för att jag vart bortrest, men nu så e ja hemma igen och ska läsa allt (Y)
Delen: Känns som om det inte händer så mkt, men det kan vara bra nån gg då och då oxå =)
Kram =) | RedOceania - 28 jan 09 - 18:51- Betyg:  | Tycker delen var rätt så bra. Hände ingenting överdrivet nu.
Det är bra när det är mer vardagligt i noveller för då blir det ju mer realistiskt. Men man ska ju ändå ha en poäng såklart, ett budskap och det får ju gärna vara spännande. Men jag menar man inte behöver överdriva. Denna delen var lagom.
Det är nog bäst när du skriver om Aaron och Jimmy, tycker jag. För det är intressant att läsa om hur det går för deras familj. Hoppas de kommer återförenas med sin mamma nu. :)
/T | | Ciissii - 27 jan 09 - 20:44 | | Jättebra :) Spännade att läsa nästa del. | | Qwjag - 26 jan 09 - 22:27- Betyg: | oh va spännande de ska bli å få läsa om när de ska träffa
sin mamma :), och undra hur oliver kommer ha det i sin
foster familj :P
mejla gärna nästa :) | | purs_08 - 26 jan 09 - 20:31- Betyg: | | meeeeeeeeeeeeeerrrrrrrrrrrrr | | vissenros - 26 jan 09 - 19:55 | jättebra :)
ska bli spännande att läsa nästa del :) :) | | Toker - 26 jan 09 - 18:18 | Massa mycket bra, förstår inte hur du bär dig åt..
Mailmailmail (Y) | | _mos_ - 26 jan 09 - 15:42- Betyg: | så himla bra! Intriger överallt det gillar vi :D
mer! | | LillanFlickan - 26 jan 09 - 01:17- Betyg: | | mejla nästa?? |
|
|
|
