Minnen vid bryggkanten del 4 |
Vid den delen av mitt berättade var jag hysterisk. Jag nästan skrek ut min ilska och förtvivlan. Det var inte rättvist, för det skulle ha varit jag. Det var ju mitt fel. När jag berättat färdigt hela historien, drog jag upp knäna mot bröstet och grät. Den enda tanken som fanns i mitt huvud nu var att jag, Katie Smith, nu och för alltid skulle vara moderlös. Detta var något ingen kunde ändra på. Inte ens Robb, som satt bredvid mig och höll om mig. Ingen kunde ändra på det som hänt.
Jag lyckades till slut, med darrande stämma få fram. ”Min mamma är död, och jag kan inte ens minnas det sista jag sa till henne. Jag fick inte ta farväl.” Det skulle jag få leva med. Få känna skuld för att jag orsakat min egen mammas död.
|
|
|
|
