Minnen vid bryggkanten del 3 |
Motorerna började till slut gå igång och vi rörde oss snabbare framåt. Då var jag helt säker på att något var fel. Det lät inte som det brukade göra och luften var varm och svår att andas. Jag tittade mig omkring, men till min stora förvåning verkade ingen annan märka det. Mamma, som satt bredvid mig, tittade oroligt på mig. Hon frågade med osäker stämma om något var fel. När jag precis tänkt svara henne lyfte vi. Det gick några sekunder, sedan pekade nosen nedåt. Jag minns tyvärr inte mycket mer än en kraftig stöt och massa skrik runt mig. Det kände som en dröm, en dröm som aldrig tog slut, som inte gick att vakna ur. Jag såg mamma sitta orörlig, med huvudet mot ryggstödet framför oss. Allt gick så fort, men ändå i slow-motion.
Utan att veta ordet av, var jag utanför planet med Vickys armar runt mig. Världen omkring mig var en katastrof. Det var som att se en misslyckad actionfilm där hjälten bara stod och tittade på eller rentav var död. Planet stod i lågor och en tjock, svart rök höjde sig över oss. Plötsligt verkade jag vakna ur mitt handlingsförlamade tillstånd och hjärnan började fungera igen. Till min förtvivlan stod inte mamma och pappa bredvid oss. Jag synade området och försökte utskilja de olika människorna som irrade runt i panik, men ingen verkade vara lik någon ur min familj. Panikens tårar sipprade ut ur mina ögon och magen gjorde mer uppror än innan. Jag lutade mig framåt och försökte spy. Det kom inget, eftersom jag knappt ätit på hela dagen. Vicky sjönk ner vid min sida och strök håret ur ansiktet på mig. Jag måste ha svimmat, för det jag sedan kommer ihåg var ett vitt, litet rum med en säng. Jag insåg snart att jag var på ett sjukhus. Vid väggen stod två stolar och på den ena satt pappa. Hans ögon var rödsprängda och det mörka håret var sotigt och rufsigt. Han berättade för mig vad som hänt, att mamma var svårt skadad. Han och Vicky hade bestämt att hon och jag skulle åka hem senare samma dag, medan han skulle stanna hos mamma. Jag protesterade en del och sa att jag också ville vara kvar. Men han lyssnade inte på mig, det var tydligen inget att diskutera.
Några timmar senare satt vi på planet, igen. Denna gång var jag räddare än någonsin, men jag lyckades till min stora förvåning att somna. Jag sov dock oroligt och drömde om mamma. Hur hon låg där i sängen och varken sa någonting eller visade antydan till liv. Jag vaknade till ibland och grät, mest för att jag inte fått en chans att säga hejdå. Jag hade inte ens fått se henne.
Resan tillbaka gick bra, men väl hemma var det bara den eviga väntan kvar. Väntan på det där telefonsamtalet som meddelade att allt var bra, och att vi snart skulle ses igen. Men det samtalet kom aldrig. Istället fick jag ett inte alls lika glädjande samtal tidigt en morgon, tre veckor senare. Det var inte ens pappa som ringde, utan en sjuksköterska, som på knagglig engelska berättade att mamma inte skulle vakna igen. Hon pratade med mig med en barnslig röst, som om jag skulle vara ett litet barn. Jag var ju ändå 17 år. Varför kunde hon inte bara säga att mamma inte överlevt flygkraschen, och att hon beklagade sorgen?
|
|
|
|
