Minnen vid bryggkanten del 2 |
Solen hade precis givit dagen sina sista strålar. Det solblekta gräset vid parkeringen svajade lugnt med vinden. Utanför entrén reflekterades gatlyktornas trolska ljus på dammens vattenyta. Allt verkade så stillsamt, ändå var det full rulle när vi, bagagefyllda, lunkade in på flygplatsen. Köerna var långa, det fanns knappt någon golvyta som inte var överbemannad. Jag kände mig yr och halvt illamående när vi, i trängselns mitt, började köa oss fram till incheckningsdisken. När vi förflyttade oss framåt, funderade jag på varför det alltid var så kvavt och instängt på alla flygplatser. Dessa tankar upptog min tid tills vi var framme vid disken. Pappa fumlade upp både pass och biljetter och räckte fram dem till den tärda och uppstressade dammen på andra sidan. Hon tog dem och blängde trött på oss. Därefter sänkte hon blicken, skummade igenom biljetterna och övergick sedan med att noga ganska passen. Jag var nervös och kände mig illa till mods, det var trots allt på grund av mig vi reste hem tidigare än planerat. Men jag kunde på något sätt inte hjälpa att maten och folket här fått mig att må dåligt. Natten till idag hade varit en mardröm för mig, minst halva hade jag spenderat vid toaletten, sittandes på huk och, ja…
Jag sneglade upp på mamma, hon såg ändå inte så trött ut. Kanske berodde det på allt smink. Hon måste ha sett att jag studerat henne, för hon slutade prata med Vicky och vände sig mot mig och log ett fejkat leende. Vicky är mammas väninna, som efter mycket om och men fått följa med oss. Jag tyckte synd om mamma, hon hade faktiskt suttit uppe hela natten och vakat över mig. Man borde ha sett en skymt av trötthet, för det borde ju ha tagit på hennes krafter också, men det var inget hon visade. Jag slutade fundera över det och övergick med att fråga mig själv hur jag skulle överleva, instängd i ett flygplan i 12 timmar. Det tog lång tid innan vi var på Englands säkra mark igen. Visst, jag gillar att resa men den här gången hade det varit för mycket. Att resa till Kuba, som nästan ligger på andra sidan jordklotet, hade varit jobbigt för mig. Jag var flygrädd och att sitta i ett plan i så många timmar var inte alls trevligt. Inte blev det bättre av alla flyggropar och bullrande jetmotorer. Detta resulterade i en resa utan sömn för min del. Jag gissade på att hemresan skulle ge samma resultat.
När vi nätt och jämnt lyckats komma förbi alla säkerhetskontroller, satte vi oss i väntsalen. Här skulle vi få tillbringa den närmsta timman. Jag lutade mig tillbaka mot den obekvämt hårda plasten och suckade. Mitt emot mig satt mamma och Vicky småpratades. Vid min sida satt pappa och dåsade. Själv kände jag att jag borde göra det samma, men jag somnade tyvärr inte, det var alldeles för högljutt för mig. Men att sluta ögonen var något jag inte kunde motstå. Bara några minuter senare, kändes det som, fick vi gå på. Nu fanns det inget tecken på sol ute. Det var kolmörkt, även om klockan inte var särskilt mycket.
Väl sittandes i planet slöt jag ögonen på nytt men öppnade dem snabbt igen, eftersom jag kände mig klarvaken. När alla satt sig ner började vi sakta komma i rörelse, samtidigt som flygpersonalen gick igenom säkerhetsplanen. Jag koncentrerade mig inte på dem, utan tänkte på mig mage, som börjat bli orolig igen. För att få tankarna på annat, tittade jag ut genom fönstret. Man såg såklart ingenting, men ändå kändes det inte som om allt stod rätt till. Jag försökte intala mig själv att det troligtvis berodde på magen, men tanken ville ändå inte försvinna.
|
|
|
|
