Minnen vid bryggkanten del 1 |
Jag gick längs den smala grusallén ner mot bryggan. Björkarna på båda sidor av vägen hade ännu inte fått några löv, och en havsbris fick grenarna att skallra. Nere vid bryggkanten sjönk jag ihop och blickade ner, i det till synes, bottenlösa havet. Det var mörkt och kyligt, regnet som piskade mig i ansiktet dolde mina tårar väl. Man kunde inte se på mig att jag grät, bara om man synade mig djupt in i ögonen. Det kändes som om någon pyst ut all luft ur mig och slitit bort både kropp och själ. Mitt liv var inte längre värt att leva, för mitt sista hopp var som bortblåst.
Jag var så upptagen av mina tankar, att jag inte märkte att någon kom och satte sig bredvid mig, la armen om mig och gungade mig i takt med vågorna. Jag lyfte blicken och fick se ett välbekant ansikte, Robb. Hans värmande, bruna ögon granskade mina. Kanske gav jag ifrån mig ett snyftljud, för han kysste mig och tog mig tätt intill sig. Det var skönt att ha honom där. Han pressade inte fram något svar ur mig, utan väntade tills jag själv kände för att yttra mig. Bara att ha honom bredvid, och slippa sitta hulkandes alldeles ensam i mörkret, fick mig på bättre tankar.
Efter ett par minuter, som mer känts som flera timmar, utbrast jag; ”Hon är död!” Plötsligt var det som om hela världen runt omkring mig höll andan, och väntade på vad som nu skulle ske. Jag köp ihop som en kattunge och snyftade hysteriskt. Då han lyfte upp mitt huvud och torkade bort mina tårar, kände jag mig mer misslyckad än jag någonsin varit. Han smekte ömt min kind och lugnt, men bestämt sa han med silkeslen röst; ”Vad har hänt? Snälla, berätta för mig, så att jag kan förstå och kanske hjälpa dig.”
Jag tog ett djupt andetag. När jag sedan pratade, kändes det som om alla mina bekymmer och svårigheter, fick vingar och, genom ord, flög ut genom munnen. Det var en tung börda jag bar på, för tung för mina späda axlar att bära själv. Jag kände en lättnad att få dela den med någon.
|
|
|
|
