Låt mig stanna kvar. (del 4) |
Jag kände hur min mage hoppade till och hur mina kinder brände. Steffe möter min blick, släpper den inte, håller kvar den ända tills han sjunker ner på sätet mitt emellan mig och Jonas. ”nämen titta här sitter ju ni” säger han och ler sitt vackraste leende. Bussen kör vidare och Steffe knuffar markerande på Jonas. Han vill sitta bredvid mig tänker jag och känner hur mina knän skakar. Han pratar ganska mycket, ser på mig och pratar lite till. Han möter min blick länge, sitter så nära att jag känner hur han luktar tuggummi och rök. Jag blir rädd, han är för nära, det är underbart men så skrämmande. Jag tappar kontrollen och tittar ner. Sedan ångrar jag mig på direkten, så hårt att det gör ont. Tänk om han…Han kanske tänkte kyssa mig…han tittar på Jonas igen och pratar vidare.
Sedan ställer han sig upp. Den goda doften försvinner och han går mot dörren. Ler, Säger hejdå
Och försvinner ut i kvällen.
Albin ringer. Han låter hes, harklandes och hostandes säger han till mig att han måste berätta en grej. Han är sjuk men det är något viktigt något bra tydligen, han säger att han ska komma inom 10 minuter och att jag ska sätta på kaffe. Cirka 12 minuter senare ringer han på dörren
Jag drar upp handtaget och kastar mig på honom. Jag är glad, för jag gillar Steffe. Han är glad för han har något att säga.
”kaffet är klart” säger jag och häller på för mycket mjölk i båda kopparna. Han ser på mig hans ögon glänser, sen säger han
” han är frisk, han kan komma hem nu allt kommer bli bra” han låter så hemskt lättad och jag blir tårögd. Hans lillebror Adam 8 år gammal blev förra året svårt sjuk, en hjärntumör. Han var nära att dö, hela familjen var i kaos. Men nu är Adam botad imorgon skulle han komma hem och Albin är lycklig, på riktigt. Jag kramar honom länge och viskar till honom att allt kommer bli så underbart nu. Och jag tror att han tror mig. Sedan berättar jag om Steffe.
” den här dagen är lycklig” bestämmer han säg för och tar en klunk kaffe.
|
|
|
|
