don't say i should make this on my own @ prolog |
Prolog
Alex gjorde inte ett försök till att inte dölja hans föraktfulla blick som vilade på mig. Ölen som jag nyss svalt fick plötsligt en besk smak, och jag blev genast illamående. Om det berodde på Alex’ blickar eller spriten – det hade jag inte en aning om.
Någonstans i en värld jag just nu kände att jag inte var kapabel till, skrek någon mitt namn om och om igen. Jag öppnade munnen, men det kom ingenting. Min syn var en dimma, det jag såg var mer likt en avtecknad bild än människor.
Plötsligt kände jag hur min kropp lyftes från marken, och jag lät mina armar hänga fritt. Varenda muskel i min kropp slappnade av, och även om jag var livrädd slöt jag mina ögon.
”Gumman?” En kall hand strök mig sakta i pannan. Jag kämpade med att öppna ögonen och det första jag ser är mamma. Hennes hår var fettigt, och mascaran hade runnit. Hon var rödögd och hade spår av påsar under ögonen.
Sedan såg jag även Pontus, mammas blivande man, stå en bit bakom henne. När han insåg att jag vaknat var han snabbt framme vid mig och gav mig en hård kram. ”Hur mår du? Vi har varit så oroliga…” Mumlade han och ställde sig en bit bakom mamma igen.
”Var är Alex?” Hostade jag fram.
Mamma kastade en blick på Pontus och kollade sedan på mig igen.
”Vi… Vet inte. Han tog dig till sjukhuset och försvann. Ingen har sett till honom. Vi har letat och just nu är mormor och Kjell ute och letar.” Sa hon och bet sig vid högra sidan av sin läpp.
Jag gav dem en ilsken blick, gjorde en ansats till att resa mig upp men misslyckades.
”Varför är ni hos mig och inte letar efter Alex?!” Det var meningen att jag skulle låta arg, och skrika, men det blev mer som en argsint viskning.
”Du har varit i värre tillstånd än Alex. Vi är säkra på att Alex mår bra, förmodligen är han bara ute med kompisar eller något.” Jag hörde hur övertygande mamma försökte låta, men både jag och hon visste att hon misslyckades.
”Vad hände med mig egentligen?” Mumlade jag.
Jag undvek mammas blick, eftersom jag hade en svag aning och jag ville inte se hennes besvikna ansikte.
Det räckte med Alex’.
”Du… Svimmade av bara. Av alkoholen.” Sa hon och harklade sig lite. ”Hur kunde du vara så oansvarsfull? Och varför stoppade inte Alex dig…?”
Hon fortsatte och malde på med frågor men dem enda svaren jag gav henne var något med att hon inte skulle ge Alex skulden, att det var mitt egna fel.
”Snälla, jag vill hem.”
Några timmar senare låg jag hemma, i min säng. Det var mörkt i rummet, förutom en liten strimma av månens ljus som lyste igenom fönstret.
Jag tittade på det ljuset i nästan en timma innan jag somnade.
Jag hade försökt övertalat mamma att jag skulle få leta efter Alex, men dem hade totalvägrat. Lämnat mormor och Kjell hemma med mig och själva åkt ut och letat.
Ljusskenet började bli svagare, och jag hade snart somnat.
Ni förstår förmodligen inte ett skit av denhär prologen, men det är saksamma, haha. Ni får helt enkelt följa novellen och förstå senare. Kommer komma ut med första delen inatt eller imorgon, får se. Read and enjoy!
E
|
|
|
|
