Udda & Utsatt [del.83] |
Udda & Utsatt [del.83]
(Oliver)
William gjorde som han hade lovat Oliver, han lämnade honom ifred. Han gick bort till sitt skåp, utan en blick till åt honom, och Peter och Edvin följde genast efter honom.
Oliver såg förvånat efter de, varför hängde de efter William för, det var ju honom de skulle hänga efter ju !!
Oliver riktigt skakade av ilska och besvikelse, och han visste inte vad han skulle ta sig till.
Halva klassen stod och betraktade honom med häpna miner, det var förmodligen nyfikna på vad som skulle hända härnäst, eftersom de just hade sett Oliver och William bråka, och det var ju inte ofta de gjorde det, så det var ju lite "speciellt" för de ...
Dessutom hade ju Oliver slagit William, och det gjorde tydligen eleverna ännu mer nyfikna, eftersom de stod som fastfrusna i korridoren, och inte sa ett ljud.
William, Peter och Edvin satte sig på en bänk så långt bort från Oliver som möjligt, och Oliver kunde se att Peter och Edvin genast började viska upphetsat till varandra.
William satt bara tyst på bänken, och stirrade rakt fram med ett outgrundligt ansiktsuttryck. Som om han inte fattade riktigt vad det var som just hade hänt, han såg faktiskt ganska förstörd ut när Oliver tittade närmare.
Oliver svalde, och såg sig omkring. Hans klasskompisar stirrade fortfarade oförstående på honom, som om de inte kunde fatta hur han hade fått för sig att slå William, och Oliver blängde på de.
- Men vad fan glor ni på ?? utbrast han irriterat, och gick med ilskna steg bort mot sitt skåp, för att hämta sin mattebok.
Han kunde se att William sneglade på honom i ögonvrån, men han klarade bara inte av att möta hans blick, utan låtsades vara fullt upptagen med att riva runt i sitt skåp istället.
Han fick fram sin engelskabok och sparkade sen igen skåpet med ena foten, så att det blev en liten buckla i det.
William såg upp av det plötsliga ljudet, men vände snabbt bort blicken igen, då han upptäckte att det var Oliver som hade framkallat det.
Oliver suckade, och försökte låta bli att inte börja gråta. Vad hade han ställt till med egentligen ??
William hade ju bara snällt och vänligt föreslagit att de kunde gå undan någonstans, så att Oliver kunde berätta vad som hade hänt mellan honom och Emma, och så hade Oliver skrikit rakt ut åt honom ...
Det högg till inom honom så fort han kom och tänka på hur taskigt han hade betett sig, William måste verkligen ha känt sig totalt dissad ...
Eftersom Oliver inte ville stå ensam i korridoren, av rädsla för att någon skulle tro att han var mobbad eller utstött, så skyndade han sig att ställa sig med några av de andra killarna från klassen, bl.a Jack, Patrik och Adam.
Markus, Aaron och Winston stod för sig själva en bit bort, och William satt fortfarande på bänken med Peter och Edvin. Tjejerna från klassen var utspridda lite här och var.
Denise var inte i skolan, så Tuva och Elina stod och hängde i ett hörn för sig själva.
Lianne, Johanna, och Anna, som ansågs som töntarna i klassen, stod även de för sig själva, men Wilma och Ella stod bredvid Winston, som var alldeles röd i ansiktet av förlägenhet.
Oliver suckade.
- Kan inte den där idiotiska lektionen börja snart ?? mumlade han, utan att rikta frågan till någon särskild. Jag har faktiskt viktigare saker för mig än att ha matte ...
Patrik småskrattade lite, och Oliver förstod att han hade valt honoms sida, och inte Williams, men det spelade ändå ingen roll, för han var ju ändå så töntig med sitt bruna toviga hår, och sina glasögon, dessutom var han en sån som älskade skolan, och hans favoritämnen var fysik och matte ...
Oliver mådde illa bara vid tanken på att ha fysik, fan vad tråkigt det var !!
Den här dagen var, precis som Oliver hade räknat med, förjävlig och outhärdlig.
Han hade ju inte väntat sig att han skulle bli ovän med William precis, och det hade gjort allting ännu värre, för nu hade ju Oliver ingen att snacka med. William var ju den enda som visste om det där med fosterfamiljen, så Oliver blev tvungen att hålla inne alla sina känslor, för det fanns ingen mer förutom William, som han litade på så mycket, att han kunde berätta en sån sak, för de flesta av hans vänner var så falska ...
Visst, Markus fanns ju alltid, men han borde ju inte vara särskilt glad åt att Oliver hade slagit Aaron, så han skulle nog inte bry sig iallafall ...
Oliver gick omkring ensam på alla rasterna, eftersom William hade stuckit iväg någonstans med Peter och Edvin, och på håltimman, så satte han sig på den mest folktomma platsen han kunde hitta, som låg på skolans högsta våning, alldeles utanför G:s klassrum.
Han visste att det nästan aldrig gick någon hit, och de eleverna från G, brukade oftast skolka, så de höll inte till här så ofta. Eftersom Oliver hade varit tvungen att hålla tillbaka gråten hela dagen, så tyckte han att det ar otroligt skönt att få gråta ut. Det var alltså såhär det kändes för alla mobboffer på rasterna, de som han förmodligen var en del av nu ... Aaron t.e.x, fast han hade det ju en aning bättre än Oliver iallafall, han hade ju Winston och Markus att umgås med, Oliver hade ingen, en bunt med falska fjortiskompisar räknades inte.
Man måste helt enkelt vara schysst själv för att kunna få schyssta kompisar, och det var inte Oliver, han var bara ett taskigt litet äckel, så han förtjänade inga bra kompisar som Aaron gjorde.
Den enda schyssta kompisen Oliver hade, som inte var ett dugg falsk, var ju William, men det var ju knappast troligt att han skulle vilja umgås mer med Oliver efter det som hade hänt ...
Oliver snyftade till, men tystnade genast då han hörde Aarons röst.
- Hur ... är det ... ??
Han slog upp ögonen, och mycket riktigt. Framför bänken han var ihopkrupen på, stod Aaron.
Olivers första tanke var hur fan Aaron hade vetat att han var där, men då fick han syn på matteboken som Aaron höll i, och blev påmind om att det var på den här våningen som han hade matte med den "lite lättare" gruppen ...
Oliver kom snabbt på fötter, utan att möta Aarons blick, och skyndade sig därifrån det fortaste han kunde.
Vad skulle han ta sig till ??
Nu kunde han ju verkligen inte visa sig för Aaron en enda gång till, han var ju så utskämt som man kunde bli !!
Hela två gånger den här veckan hade han blivit påkommen av Aaron när han hade gråtit, hur troligt var det egentligen ?? Det var ju inte särskilt ofta som han brukade nedlåta sig till att gråta i skolan ju ...
Oliver fortsatte springa, utan att veta vart han skulle ta vägen, men han var mycket noga med att dölja sina tårar, och sitt rödgråtna ansikte så fort han stötte på folk, för han ville inte att ännu fler skulle få nöjet att se honom gråta, då kunde de ju sprida ut det över hela skolan ju !!
(Aaron)
Aaron var påväg till matten, och hade hunnit till rätt våning, då han plötsligt hörde svaga snyftanden.
Han fortsatte ljudlöst bortåt i korridoren, och allra längst bort, så fick han syn på Oliver, som halvlåg på en av bänkarna, och grät.
Det högg till inom honom, när han insåg hur mycket Oliver påminde om honom själv, som ofta brukade gå hit ifall han fick en gråtattack, och han kunde inte låta bli att fråga ...
- Hur ... är det ... ?? fick han fram, och Oliver ryckte till, och slog genast upp ögonen.
När han fick syn på Aaron, så reste han sig upp, och sprang iväg så fort han kunde, men Aaron gjorde ingenting för att stoppa honom.
Han visste precis varför Oliver var ledsen, men han ville inte lägga sig i. Han hade sett bråket mellan Oliver och William, och förstod att Oliver ville vara ifred. Vad desperat och förtvivlad Oliver måste känna sig, när han var fullt medveten om att William kunde ta över hans plats som populärast ifall han hade lust ...
Han kunde ju avslöja alla hemligheter om Oliver, och sen skulle det vara han som fick all uppmärksamhet, istället för att jämt gå i Olivers skugga ...
Aaron fortsatte bort till rätt klassrumssal där han skulle ha matte, och knackade sen försiktigt på dörren.
Han var hur nervös som helst, eftersom han inte visste ett dugg om vilka andra elever som gick i den här gruppen, men han tänkte inte fega ur som han hade gjort förra gången.
Fick hans pappa reda på att han hade skolkat, så skulle det ju bli synd om honom, men som tur var, så visste ju Lasse inte om någonting, det var verkligen konstigt att skolan inte hade meddelat honom om det, eftersom Aaron faktiskt hade skolkat ganska många gånger, för att slippa den idiotiska skolan ...
- Kom in, hörde Aaron någon säga, och han svalde nervöst, men öppnade ändå klassrumsdörren.
Klassrummet var inte särskilt stort, och det fanns inte särskilt många elever där heller, bara fyra stycken ...
Aaron skämdes något alldeles oerhört över att han faktiskt visade sig vara så dålig i matte, att han inte ens kunde gå i en vanlig mattegrupp, det var ju förnedrande !! Men han kunde faktiskt inte hjälpa att han hade ADHD ...
Väggarna i klassrummet var vitmålade, och sen fanns såklart den vanliga klassrums-inredningen, med bänkar, kateder och whiteboardtavla ...
- Åh, det måste vara du som är Aaron !!
Aaron vände blicken åt katedern, och fick syn på en ung kvinnlig lärare, som log vänligt åt honom.
- Ehm, ja ... mumlade Aaron generat, och såg ner i golvet.
- Trevligt, sa läraren glatt, och nickade åt den tomma platsen i klassrummet. Du kan sätta dig där, fortsatte hon.
Aaron gick tveksamt bort till den angivna platsen med sina kryckor, samtidigt som han försökte att inte möta alla nyfikna elevers blickar. Det kändes nästan som om han skulle börja i en ny klass, istället för en mattegrupp ...
Tre av eleverna var killar, och en av de var tjej.
Platsen Aaron hade blivit tilldelad, var bredvid en kille med svart, halvtovigt hår, som var klädd i ett ärmlöst, svart linne, och ett par hiphop-byxor. Han hade en silverkedja om halsen, och på vänsterhanden, så bar han en bred silverring. Han hade även hål i högerörat, eftersom det glimmade till av nåt silvrigt småsmycke där.
Aaron slog sig ner bredvid honom, och killen log åt honom.
- Tja !! utbrast han med släpig och tillgjord röst.
Aaron log tveksamt tillbaka.
- Hej ... fick han fram, och la upp sin mattebok på bänken.
- Det är jag som är Richard då, fortsatte killen obesvärat. Och jag är typ värsta hip hoparen alltså !!
Matteläraren log åt Richard.
- Skrytet får du spara tills senare, Riccy, sa hon retfullt. Fortsätt jobba nu är ni snälla, Riccy du kan väl visa Aaron var vi är någonstans i boken ??
Richard nickade, och slog upp ett stycke i sin mattebok, som han visade för Aaron.
- Här är vi, förklarade han. Vi ska precis börja på uppgift C ...
Aaron nickade till svar.
- Okej, sa han, och slog upp rätt sida i sin mattebok. Det här med att börja i en lättare mattegrupp, gick faktiskt riktigt bra, till Aarons förvåning, och den där Richard verkade ju vara rätt schysst ...
(Oliver)
Det var lunch, och Oliver släpade sig motvilligt bort till matsalen. Han var ensam.
Han tog sig en bricka vid serveringen, men gick automatiskt för att hämta knäckebröd istället, när han upptäckte vad det var för mat. Köttgryta med ris var ju inte en av hans favoriträtter precis ...
Med endast ett glas vatten och ett knäckebröd på sin bricka, så gick Oliver iväg för att leta efter en ledig plats, och han kände hur det högg till inom honom, när han passerade bordet som William, Peter och Edvin satt vid.
Den platsen som han alltid brukade sitta vid, var upptagen av en kille som han inte kände igen, och alla killarna
skrattade högt åt någonting. Så fort William upptäckte Oliver, så försvann hans leende, och han blev plötsligt väldigt intresserad av att röra omkring i sin mat.
Oliver fortsatte motvilligt bortåt, trots att han egentligen hade velat sitt vid deras bord, som han alltid brukade göra.
När han gick genom gången av bord, så fick han plötsligt syn på Markus, som vinkade till sig honom.
Han satt tyvärr vid samma bord som Aaron, Jack och Winston, men Oliver satt hellre där, än ensam, för då skulle han skämma ut sig totalt, och hans rykte skulle vara förstört, vilket det faktiskt redan var ...
Oliver försökte att inte möta Aarons blick, när han slog sig ner vid bordet. Han satte sig vid fönsterplatsen, alldeles bredvid Markus och Winston, och ignorerade Aaron, som satt mittemot bredvid Jack.
Han slet snabbt till sig smöret, och bredde ut ett ytterst tunnt lager på sitt knäckebröd, med sammanbiten min.
Tänk om Aaron hade skvallrat för de andra om att han hade sett Oliver gråta ?? Det var verkligen över för Oliver, allt var ju redan förstört, så vad spelade det för roll egentligen ??
Det var ju lika bra att begå självmord, för de få sakerna som Oliver hade värdesatt i sitt sugiga liv, hade han ju redan förlorat, han hade ingen bästa kompis längre, han skulle bli tvungen att flytta till en ny familj, och hans popularitet bland de andra på skolan, var påväg att försvinna ...
William skulle bli den nya "coolingen", han skulle ta Olivers plats ...
Oliver kunde se att William redan hade börjat manipulera Peter och Edvin, och det syntes på honom att han njöt av det. Hur vågade han egentligen ?? Det där var ju Olivers uppgift !!
Oliver suckade irriterat, och började motvilligt äta av sitt äckliga knäckebröd. Det var svårt att stå ut med alla megatråkiga lektioner i skolan, men det blev ju dubbelt så svårt ifall man var hungrig också ...
- Hur är det, Oliver ?? undrade Markus, och såg från William till Oliver.
- Bra, ljög Oliver snabbt, och han visste att det inte lät särkilt övertygande, men det brydde han sig inte om.
Han tog en tugga till av det äckliga knäckebrödet, och råkade sen möta Jacks blick.
Han såg inte heller ut att må speciellt bra, men han log ändå lite åt Oliver, och Oliver lyckades otroligt nog att le tillbaka, men det var bara ett fejkleende.
- Är du inte hungrig, Oliver ?? fortsatte Markus, med en blick på Olivers ynkliga knäckebröd, och Oliver skakade på huvudet.
- Nej, ljög han, och drack upp det äckliga vattnet, som var alldeles ljummet. Han kunde se att Aaron kollade lite åt hans håll, så han vred snabbt bort huvudet, för att slippa möta hans blick. Det här var så förnedrande !!
Plötsligt hördes höga gapskratt, och Oliver vände snabbt blicken åt Williams, Peters och Edvins bord, där skratten kom ifrån. Han kunde se att William just höll på att berätta något för Peter och Edvin, och det måste vara något väldigt roligt, med tanke på skratten ...
Aaron, Winston, Jack och Markus, som också hade hört skratten, såg åt Williams håll, och Oliver stod inte ut mer.
Snabbt sköt han ut sin stol, tog sin bricka, och reste sig från bordet för att lämna matsalen.
Markus gav honom en förvånad blick.
- Ska du redan gå ?? undrade han, men Oliver svarade inte, utan skyndade bort för att lämna sin bricka, innan han snabbt lämnade matsalen. Han hade gått en rejäl omväg, för att slippa passera William, Peter och Edvins bord, och nu andades han ut av lättnad. Det hade inte känts speciellt kul för honom att titta på när William, Peter och Edvin hade kul och skrattade, när han själv inte fick vara med, det var inte rättvist ...
Efter lunchen var det svenska, och Oliver gick före alla andra bort till svenskasalen, för att vänta på att den tråkiga lektionen skulle börja. När han satt där, ensam på bänken, så fick han se William, Peter och Edvin anlända med sina svenskaböcker, men de ignorerade honom totalt, och ställde sig en bit bort från honom, samtidigt som de, säkert medvetet, för att göra Oliver avundsjuk, planerade vad de skulle göra på håltimman och efter skoldagens slut.
- Jag tycker att vi ska sticka hem till dig direkt efter skolan, William, sa Edvin ivrigt, och William nickade instämmande.
- Men är det säkert att du får ha fest då ?? undrade Peter.
- Aa, sa William självsäkert. Morsan och farsan ska jobba ikväll, och syrran ska på pyjamasparty.
- Nice, sa Edvin gillande. Det kommer många brudar, va ??
- Klart, sa William. Fanny skulle ha med sig alla sina kompisar, och hon skulle be sin brorsa köpa ut, så att vi kan supa ordentligt ...
Oliver svalde, och försökte att se så oberörd ut som möjligt, trots att han var påväg att börja gråta igen.
William skulle ha fest utan honom !! Vilken diss alltså, och så stod han och snackade om den mitt framför ögonen på honom, det var ju helt uppenbart att han försökte göra honom ledsen ...
Killarna fortsatte snacka om festen, och Oliver drog fram sin mobil, för att försöka se upptagen och ointresserad ut, men han sneglade ändå på de i ögonvrån.
Resten av klassen anlände, och Oliver stoppade ner sin mobil i fickan igen.
Han kunde se att William gick omkring och frågade vissa personer i klassen om de ville komma på hans fest, men han frågade inte Oliver, utan gick fram till Elina och Tuva istället.
- Ni kommer väl hem till mig ikväll va, tjejer ?? sa han smickrat. För att festa ??
Elina och Tuva nickade ivrigt.
- Gärna, William, sa Tuva glatt. Vilken tid ??
- Kom när ni vill, sa William avfärdande, och fortsatte sen bort till Jack.
- Du kommer väl på min fest, va ?? sa han frågande, samtidigt som han hånlog bort åt Oliver, som inte låtsades om honom.
- Jag vet inte om jag kan ... sa Jack tveksamt.
- Men kom igen nu !! insisterade William. Det blir ju kul att supa lite ...
- Jag ... började Jack fundersamt, men gav till en lätt liten suck. Okej då.
William log triumferande.
- Bra, sa han gillande, och fortsatte förbi Oliver utan ett ord, bort till Markus, Winston och Aaron, som stod lite avsides från de andra i klassen.
- Winston och Markus, sa han. Ni kommer väl också ??
Markus höjde på ögonbrynen.
- Varför räknade du medvetet bort Aaron ?? frågade han skarpt, och William låtsades se förvånad ut, för det var iallafall så det såg ut.
- Åh, förlåt, Aaron, sa han ironiskt, och vände blicken åt Aaron. Jag la inte märke till att du också var här, men hursomhelst, så hör du ju inte hemma på fester, eller hur ??
Aaron svarade inte, utan blängde bara på William, och William vände blicken åt Markus igen.
- Så, vad säger du ?? sa han otåligt. Kommer ni eller inte ??
- Vi har faktiskt inte tid, sa Markus kort.
- Skyll er själva då, sa William retfullt. Det kommer att komma många brudar, och det borde ju ni gilla, ni som är singlar och allt ...
Han återvände till Peter och Edvin igen, utan att bry sig om alla ledsna blickar han fick från de i klassen som han hade låtit bli att bjuda, och de fortsatte snacka om annat.
Oliver såg ner i golvet av förlägenhet, när han upptäckte att han fick undrade blickar från några elever i klassen.
De hade säkert tagit förgivet att Oliver och William var sams igen, och att de skulle ha fest tillsammans som vanligt, men där hade de allt fel ...
Oliver var inte vad vid att bli utslagen på det här sättet, eftersom han allt som oftast blev bjuden när någon skulle ha fest, så han försökte verkligen att låtsas som ingenting.
Han vände blicken åt Winston, Markus, och Aaron, och kände avundsjukan välla upp inom honom när han såg de skratta åt något. Han ville faktiskt också vara med Markus, Aaron kunde inte bara komma och lägga beslag på honom sådär, han hade ingen rätt till det !! Innan Aaron hade kommit till klassen, så hade Markus varit som en andra bästa kompis för Oliver, och de hade umgåtts nästan varje dag, tillsammans med William, Peter och Edvin, men nu var det en evighet sen de hade setts utanför skolan sist, och Oliver måste medge att han saknade det ...
Markus var ju en riktigt kompis, tillskillnad från Peter och Edvin, han var inte ett dugg falsk, han brydde sig, och såna fanns det inte många av, och dessutom så ville Oliver inte sitta hemma och vara utmobbad ifall William skulle ga fest utan honom ...
Oliver reste sig från bänken, och gick sen beslutsamt bort till Winston, Markus och Aaron, samtidigt som han ansträngde sig för att se nonchalant och oberörd ut. Som om han inte brydde sig ett dugg om att hans bästa kompis hade ordnat en fest, och inte bjudit honom ...
- Hej, sa Oliver rakt på sak. Kan vi va idag eller ??
- Åh ... sa Markus. Alltså, jag kan inte, jag ska va med Aaron och Winston ...
Oliver blängde irriterat på honom.
- Men slipp då, sa han surt, och vände sig om för att gå därifrån.
- Vänta ... sa Markus. Vi kan ju vara imorgon istället ...
Oliver suckade.
- Du är ju alltid med Winston och Aaron ju !! utbrast han missnöjt. Är det de enda du har tid med eller ??
- Nej ... sa Markus. Men om du inte var så taskig mot Aaron hela tiden, så skulle jag mycket väl kunna tänka mig att vara med dig också.
- Det va ju jättelängesen ju !! protesterade Oliver, trots att det inte var ett dugg sant.
- Det spelar ingen roll, Oliver, sa Markus. Säg förlåt till honom bara, så kan du va med oss ikväll.
Jag råkar veta att William inte vill ha med dig och festa, eftersom du slog till honom ...
Oliver gav William en snabb blick, men han höll precis på att snacka med Peter och Edvin om något, så han märkte inte det. Oliver suckade ljudligt.
- Jaha, sa han.
- Ja, hur blir det då ?? fortsatte Markus.
Oliver gav Aaron en blick, och han stod och stirrade ner i golvet, han var alldeles röd i ansiktet av förlägenhet.
Oliver himlade med ögonen.
- Förlåt då, mumlade han ointresserat, utan att möta Aarons blick.
Markus såg inte riktigt nöjd ut över den enkla ursäkten, men Oliver brydde sig inte. Allt behövde väl inte vara så komplicerat hela tiden, det räckte väl med ett kort "förlåt", och sen var allt bra liksom, för det var ju inte meningen att Oliver och Aaron skulle bli bästa kompisar nu eller nåt sånt, Oliver hade ju bara fejkat till en ursäkt för att få kunna va med Markus ...
- Jaja, okej, sa Markus tillslut. Jag får väl kräva en bättre ursäkt av dig senare då ...
- Alltså, att det ska vara så svårt att få träffa sin egna kompis !! utbrast Oliver irriterat, och gick tillbaka för att sätta sig på bänken igen. Han ägnade varken Winston, Markus eller Aaron en blick till, varför måste Markus göra det så jävla svårt för honom för ??
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | RedOceania - 26 jan 09 - 16:46 | Det är inte så trovärdigt att det skulle gå så där enkelt, det kan liksom inte vända sådär plötsligt. Oliver kan inte plötsligt acceptera Aaron och Aaron kan inte bara bry sig om Oliver. Är man som som Aaron och blir slagen och mobbad, är det inte så troligt att man direkt nästa dag kan vara med den.
Du har beskrivit Olivers reaktioner bra iaf, när William "försvinner". Du har visat att eländiga eller olyckliga människor drar sig till andra, de är i stort behov av sällskap.
Jag gillar inte det Markus försöker göra. Jag tycker det verkar som att han "bryr sig" så mycket hela tiden för att få respekt av andra, alla tycker han är jättesnäll och han får då en bra image. Hmm...
Ska läsa nästa del... | _mos_ - 25 jan 09 - 22:53- Betyg:  | | jättebra :) meeer | | manx_ - 25 jan 09 - 21:52- Betyg: | | Justja , mejla när nästa kommer också ! :D | | manx_ - 25 jan 09 - 21:51- Betyg: | | omg brabrabrabrabra ! :D , Men mera om Aaron ! :D , | | PlEaSeKiLlMe - 25 jan 09 - 13:33- Betyg: | | hej jag har inte haft internet sen jullovet men nu har jag internet igen så nu ska jag kommentera mycket men att jag ine har kommenterat dina verk är då för att jag inte har haft något internet och jag skulle bli jätte glad om du skulle vilja fortsätta mejla mig när nästa del kommer ut :) p.s jag älskade denna delen av novellen<333 | | Toker - 25 jan 09 - 01:56 | Me want moooore ^^
mailmailmail (Y) | | vissenros - 24 jan 09 - 22:28 | | Bra del, vill gärna läsa ur William perspektiv nästa gång! | | sandruskapuska - 23 jan 09 - 19:35- Betyg: | | Gaaah va bra. Super. Tkr grymt synd om olle <3 | | purs_08 - 23 jan 09 - 19:13- Betyg: | | fan vad bra du skriver... måste läsa mer | | MirreMille - 23 jan 09 - 18:11- Betyg: | | Mejla nästa? |
|
|
|
