Höstmörkrets mörka ögon. |
Kapitel 1
början på något man aldrig glömmer
Höstmörkret hade precist fallit över Stockholm, och månen lyste upp gång vägen till Falkenbergsgatan. Sanna satt vid köksbordet och tittade ut genom fönstret med matte boken mellan armbågarna. Hon tittade på de fallna löven som virvlade runt i cirklar.
Sanna kände att hon behövde en paus efter alla tal hon räknat, eller egentligen hade hon bar räknat ett tal men ändå.
Sanna tog med sig sin hund sniff ut.
De gick upp för Falkenbergsgatan och så vidare in på en liten skogs väg, sanna brukade gå där men sedan efter ett tag svängde hon av på en liten skogsväg för att gina hem. Sanna hade aldrig gått den vägen och det började bli allt mörkare och det började duggregna. Plötsligt var hon på någon stig mitt ute i skogen utan några lampor eller hus. Hon följde stigen och efter ett tag kom hon ut på en lite större stig. Det fanns ett få tal lampor runt stigen, men de blinkade ofta och hade nästan inget lyse.
Efter hon hade gått några minuter på stigen kände hon sig iakttagen av något eller någon hon tittade bakom sig men såg ingenting. Hon kände hur en lättnad hade fallit över henne.
Sanna tyckte det var ganska mysigt på stigen så hon gick och tittade sig omkring. Tillslut kom hon fram till en korsning som hon kände igen. Det var bara några kvarter bort därifrån hon bodde, så hon började traska hemåt. Snart var hon hemma och hon gick in genom ytterdörren.
Hennes mamma kom utspringande från vardagsrummet och skrek till:
– Vart har du varit? Klockan är halv 12!
– Halv 12? Sa sanna
– Ja, bums i säng med dig nu!
Sanna som hade gått ut vid 9 tiden trodde aldrig att klockan skulle kunna vara så mycket.
Sanna la sig i sängen och tittade på klockan den var 23.45 , mamma hade rätt. Sanna hade varit ute i mer än 2 timmar. Ensam ute i skogen.
|
| Kommentarer | | CarolineA - 21 jan 09 - 21:24 | | Ska jag fortsätta skriva? verkar den värd att fortsätta på:)? |
|
|
|
