HVF-i dig. del 3. |
KOMMENTERA!
Vi gick in i expeditionen tillsammans.Hand i hand.
Jag kunde inte låta bli att fråga mig själv vad han rimligtvis kunde se i mig.
Just då önskade jag att jag kunde läsa tankar.
"Angie,förmodar jag?" frågade kvinnan bakom disken.
Jag var tillräckligt förvånad för att hon kände till mitt smeknamn för att dröja med svaret.
"jaa.. jag ska.."
"ha ett nytt schema.Jag vet" hon kastade ett snorkigt öga på mig och log sedan varmt mot ängeln som höll i min hand.
Hon gav mig ett icke-skrynkligt papper och lutade sig mot Jasper.
"Om du behöver något..bara säg till" jag rös åt sättet hon sa det på.
Men sin franska brytning.
Hon lät som om hon erbjöd honom..
jag rös igen.
Jasper sneglade på mig och log.Som om jag sagt det högt.
"Tack ,mrs.Franscine." sa han bara och drog med mig ut ur receptionsbyggnaden.
"Känner du för att vara lite oansvarig?" frågade han plötsligt och jag tittade oförstående på honom.
Han flinade åt min reaktion. "känner du ett behov av att gå tillbaka till lektionen?" frågade han istället.
"ehum..va?" jag lät lika förvirrad som jag kände mig.
"ska vi skolka?" förtydligade han och log mitt favoritleende.
"jahaa..visst." svarade jag utan att tänka på konsekvenserna.
Hans ögon kunde få mig att göra vad som helst.
"vart ska vi?" jag var förvirrad,osäker och väldigt,väldigt liten jämfört med honom.
Han fick något beskyddande i blicken.
"du behöver inte ifall du inte.." började han men jag avbröt honom.
"klart jag vill!" jag log med hela ansiktet och han slappnade av.
"Okay,ehm,vill du följa med mig hem?jag vill presentera min nya..och ända vän för mina föräldrar" han log försiktigt.
"enda..?" jag var förskräckt.Hur kunde en skönhet som han inte ha några vänner,förutom en liten intetsägande tjej han råkade ha
SO ihop med?
"strunt i det.Kom nu!" han skrattade åt mitt uttryck igen.
Han förde mig mot en klarröd volvo,och jag tvekade lite innan jag satte mig på passagerarsätet.
Han började köra.Fort.Jag grep tag om sätet och borrade in naglarna.
"Slappna av" mumlade han och jag kunde inte annat än att göra just det.
Hans ögon talade till mig.
Jag var lugn.Ovanligt lugn.
"Jag älskar dig" jag kunde slagit mig själv i huvudet med en stekpanna just då.
Vad tänkte jag med?
Varför sa jag det där?
Var det sant?
Ja.
Helvete!
det var sant.
Han log lyckligt.Men jag var säker på att han vetat vad jag kände hela tiden.
"Jag älskar dig med" dom fyra underbaraste orden.
Dom orden jag aldrig hört från någon utanför familjen.
Ord jag har drömt om sen jag var liten.
En underlig värme steg upp till ytan,färgade mina kinder röda.
Han skrattade mjukt,tog min hand i sin och kysste den.
Sen var vi framme.
Han gav mig en varm blick och gick runt bilen för att öppna dörren åt mig.
Vi gick mot dörren sida vid sida.
Jag var oerhört nervös.
Vad skulle hans föräldrar tycka om denna plötsliga flickvän?
Han öppnade dörren och jag steg in,osäker.
Plötsligt stog där en kvinna och en man med uttryckslösa ansiktsuttryck.
"Mamma,pappa,det här är Angie" sa Jasper med kärleksfull röst och jag rös av välbehag.
leenden spreds över de vuxnas ansikte och jag kunde ana en viss lättnad i deras
djupt gröna ögon.
"välkommen hem Angie,jag förmodar att jag kommer se dig här ofta" sa kvinnan med silverklingande röst
och mannen tog ett steg fram och log mot mig.
"Vilken förtjusande ung dam.." mumlade han och kysste min hand,precis som Jasper gjort.
Kvinnan kramade plötsligt om mig,och jag blev förvånad över hur kall hon var.
"kom..vi går upp" mumlade Jasper i mitt öra och jag nickade lyckligt.
Vi gick upp för en lång trappa med snidade räcken.
Vi kom upp till ett stort rum med glas väggar.
"Här är min våning,hoppas du gillar den"
Jag såg mig omkring.
Där stod en enorm säng med magnifikt sammet överkast,vita stora fluffiga kuddar och
bredvid den stod en enorm ljudanläggning.
Jag såg neråt mot golvet och la märke till en otroligt vacker indien-inspirerad matta.
Jag gick försiktigt fram mot väggen som vätte mot norr och blickade ut över skogen som låg nedanför.
En bäck porlade nedanför huset och jag stirrade som förtrollad på den vackra omgivningen.
Jag hade inte hört hans steg så jag ryckte till när han la ena armen om mig och vilade huvudet på min hjässa.
"Tycker du om det?" viskade han med melodisk röst och jag
nickade,paralyserad av hans ögon som speglades i glaset.
Dom glödde av någon oidentifierbar känsla,längtan,kärlek,osäkerhet.
Jag vände mig mot honom,leendes,och kysste honom mjukt.
ganska kort I suppose.
Men kommentera iaf.
<3
|
|
|
|
