då förändrades jag... |
Regnet öser ner och bildar pölar i gatan. Jag springer genom vattnet och bryr mig inte alls om att jag blir blöt. Det är kallt i december och när jag andas ut bildas det små ångmoln. Jag springer fortare och fortare för att komma bort. Så långt bort jag kan, men min kondition är inte så bra så jag sätter mig på busshållsplatsen. Regnet piskar mig i ansiktet men jag bryr mig inte. Nu kan ingen längre se att jag gråter. På ett sätt är det bra men ändå vill jag att dom ska se hur jag lider. Förut var jag rädd för vad som fanns i mörkret, men inte nu längre. Jag är i mörkret, ensam och sårad. Men jag är ändå odödlig. Det värsta har hänt mig och nu kan det inte bli värre, kan det? Jag känner mig som mörkret, som det jag varit rädd för innan. Jag är nu ett med mörkret och jag börjar gilla det. Jag sjunker längre in snart kan ingen hämta tillbaka mig.
Jag ser alla mörka människor som färgar håret svart och täcker sig bakom en svart mask, jag behöver inte göra det, jag är så på insidan. Ett skal formar sig runt mig och jag börjar bilda tanken om att vi inte hör ihop längre, inte på något sätt. Han kan inte skada mig längre. Jag är odödlig. Jag har stått ut med honom i flera år och många år återstår. Men hur länge kommer jag att orka. Jag stod emot och var stark ett tag men idag bröt jag ihop. Jag insåg att jag var svag och sårbar. Men det ska ändras. Nu, det har ändrats. Tårar är svaghet i hans ögon och därför gråter jag inte mer. Bara i ensamhet, fast det känns som om han ser. Jag vill bort härifrån, långt bort.
Jag tittade upp, mitt bland de mörka regnmolnen sprack det upp en aning. Där på den mörkblå himmelen lös en stark och klar stjärna. Jag såg på den länge, tårarna rann fortfarande och jag kunde inte stoppa dem. Bussen väckte mig ur min dvala, och jag tog mig samman när jag klev på, betalade och satte mig.
Egentligen ville jag så långt bort som möjligt, men den här bussen gick bara i en cirkel runt Tynnered, Näset och Åkered. Det fick duga. Så där satt jag, jag studerade vartenda ansikte som steg på och av eller passerade utanför. Alla var de så olika och jag undrade vad de kände innanför. Innanför det yttre skalet.
När jag satt där på bussen kunde ingen ana att jag bara minuter tidigare hade suttit och gråtit förtvivlat. Jag undrade om det fanns någon som kände som jag.
Det steg på en ung tjej. Hennes hår var färgat svart och runt ögonen hade hon snirkliga mönster, ditmålade med en mycket noggranna linjer av en svart penna. Läpparna var start röda och tycktes lysa mot den kritvita hyn.
Målar man sig så för att man vill visa hur man känner sig på insidan, eller bara för att sticka ut och vara cool?
Jag satt på bussen i flera timmar, det var skönt att bara sitta och titta på allt omkring. Med mp3n på hög volym kände jag att jag var själv. Det var bara jag. Alla de andra var bara karaktärer i min värld. De hade inga egna viljor och levde sitt liv efter manuset. Vem skrev då manuset? Det har jag ingen aning om. Inte var det jag i alla fall. Men jag tror inte att det var gud heller. Jag satt och studerade alla, stora, små, gamla, unga. Alla hade de olika liv. När de pratade försökte jag uppfatta något för att få en glimt om hur deras liv verkade. Men sedan kom jag på att det inte spelade någon roll hur de var på utsidan, hur de agerade bland folk. För även jag var en karaktärsfigur bland folk. Jag var inte mig själv helt enkelt. Men ändå kändes det som om det var mitt riktiga jag som älskade att sitta på en spårvagn eller buss helt själv och lyssna på musik. Jag drog liksom bort mot en annan dimension, fast jag samtidigt var kvar i den här. Det är svårt att förklara men jag är säker på att ni någon gång känt så med.
När jag gick av på min hållplats igen var jag förändrad…
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sunshine_ - 14 apr 06 - 21:10- Betyg:  | jätte bra ninni! helt underbar asså, de kan verkligen vara skönt att bara åka p den där bussen men synd bara att den måste stanna.. önska att den kunde fortsätta lite till när jag åker den...
va bra att du fick rensa dina tänkar lite, de kan alltid vara skönt att vara ensam ibland:)
men när du vill kan du komma hem till mig, vet hur jobbigt de kan vara att sitta hemma ibland asså.. uch.. aja.. hoppas du har de bra hos patricia nu.
puss | | Cilises - 14 apr 06 - 08:10 | Antingen har du lagt upp den förut eller så har du kopierat den. Har du gjort det senaste så tycker jag att du ska skkriva vem det är som skrivit den.
Den är i vilket fall bra | | knyttet - 14 apr 06 - 06:44- Betyg: | | så fint gumman, jättevackert.. |
|
|
|
