ensam |
Anna sitter i sitt rum. Det har gått tre månader sen Carl lämnade henne och hon undrar varför?
Varför hade han lämnat henne? Vad hade hon gjort för fel? Hon hade kunnat förlåta honom om det inte var för en modell som var tre gånger smalare och snyggare en henne .
Hur kunde han bara göra så mot henne? Hade han inte älskat henne? De planerade att skaffa barn och gifta sig. Men nyheten om att hon var gravid hade inte stoppat honom.
Han hade pratat om att han skulle vara där för barnet men att de inte behövde leva och älska varandra för det!
Anna ville veta varför han hade lämnat henne hon var ju inte ful eller så hon var rätt normal med sitt blonda hår och gröna ögon.
Hon var kurvig, var inte det vad alla män ville ha?
Hennes föräldrar hade tagit nyheten om att ännu en man hade lämnat henna gravid svårt.
Men senare insett att Anna behövde deras stöd i en stund som denna.
När Emil fick veta att Carl hade lämnat hans mamma blev han med ens arg och sa att han i alla fall skulle finnas där för henne.
Men det var svårt för en kille på 15 år att hålla det löftet, han har en flickvän och sina studier att ta hand om.
Anna tog upp telefon luren och slog Carls mobil nummer. Det gick fyra signaler innan någon svarade. Anna hörde att det var en kvinna som svarade och antog att det måste vara Malin.
Mycket riktigt kvinnan sa
– Hej! Carls mobil. det är Malin!
– Hej Malin det är Anna! Är Carl där? Sa Anna med en sur röst
– Ja om du väntar lite! Svarade Malin med samma affärs mässiga ton
– Visst!
– Carl! det är Anna i telefon… hörde Anna på andra sidan luren.
– Hej Anna vet du inte vad klockan är? Sa Carl lite surt
– Jo! men jag skulle bara påminna dig om att vi ska till barnmorskan i morgon!
– Ja jag vet! klockan 11 var det va? Sa Carl i en frågande ton
–
– Bra kommer du ditt direkt eller åker vi tillsammans? Sa Anna
– Jag hämtar dig halv elva! Sa Carl
– Okej! Ses då. sa Anna och la på luren
Sedan brast hon ut i gråt. Hon hade inte tillåtit sig själv att gråta när hon pratade med Carl. Men det var svårt för det gjorde ont i hjärtat av att bara tänka på honom.
När hon till slut somnade blev det en natt fylld med drömmar om Carl när han packade sin väska och när han sa att han skulle flytta in till Malin.
Kapitel 2
Hon vaknade av en mans röst, det var Emil som sa att klockan var 9 och att han går till Jeppe nu.
Anna fick panik för hon ville göra sig så fin som möjligt för Carl. Hon ville visa att hon kunde vara snygg även fast hon var i sjätte månaden.
Hon tog på sig sin vita mammablus och ett par svarta jeans. Hon plattade håret och sminkade sig. När hon var klar så kollade hon sig i spegeln och blev nöjd med resultatet. Hennes mage hade växts väldigt mycket de senaste 3 månaderna. Och hon visste att Carl skulle få en chock av att se henne så här. Han hade bara sett henne så en gång och då var hon 18 och dom bästa kompisar. När klockan var halv elva ringde det på dörren.
Carl hade alltid varit i tid, så Anna gick ner för att öppna. I dörren stod han och var snyggare en någonsin. Anna kände sitt hjärta värka till och hon drog efter andan. Han hade klippt sig och var solbränd, han hade nog varit i solen och haft det bra. Medan hon hade legat på sin säng och gråtit, det var så svårt att titta på honom utan att brista i grått, krama om honom och säga att hon älskade honom.
Han sa hej och böjde sig fram för att krama henne, men hon drog sig bara undan .
- Hej Carl… sa Anna med grått i rösten
- Hej tjejen! Hur mår du? Sa han
- Det är väl bra, Anna vände sig om och låste dörren men hade svårt att titta på honom igen.
- Är du helt säker? Frågade han
- men du tror väl inte att du bara kan lämna mig och sen komma tillbaks och förvänta dig att jag ska vara helt över dig! Nästan skrek hon.
- Men… sa han med en röst som visade att han blev överraskad.
- Förlåt det är hormonerna… sa hon tyst och hon kände att hon rodnade.
- Det är okej, ska vi åka? Sa han
- Ja det måste vi!
När de kom fram så fick de sitta i väntrummet, efter tio minuter kom en syster och sa att dr. Spencer kunde ta i mot henne nu.
När de kom in i Dr. Spencers rum, fick hon sätta sig på den vita gynekologstolen.
– Okej… Hej Anna! Hur mår du i dag? frågade dr. Spencer glatt
– det är väl bra. Sa Anna
– Vi ska göra ett ultraljud och se om bebisen mår bra.
– Okej.
– Vill ni veta vad det är för kön?
– Jag vill det! Men det är okej om du inte vill det. Sa Carl
– Jag vill det med! Sa Anna
- Vad bra! Då så det här är er lille krabat. Sa dr. Spencer
- Oooh! Utbrast Carl
När Anna såg det lilla fostret var det som om isen om hennes hjärta smälte, hon kände att hon fick tårar i ögonen och hon började snyfta.
– vad är det gumman? Frågade Carl med gråt i rösten.
– Inget det är bara så att jag undrar hur jag ska klara att vara ensam med …?
– åh vill ni veta könet nu? sa Dr. Spencer glatt
– Ja! Jag vill veta hur jag ska avsluta den där meningen! Sa Anna
- Okej nu ska vi se… sa dr. Spencer koncentrerat
- Det är en flicka!
- Jag ska få en liten dotter! Jublade Carl
- Ja en flicka! Sa Anna glatt
En timme senare satt Anna i sitt kök och Carl hade åkt hem.
Hon gick upp och la sig på sängen. Det var lördag, så Emil skulle inte vara hemma än på flera timmar. Hon somnade och vaknade inte fören klockan var 11:30 på kvällen.
Fan hon hade sovit bort hela dagen! Och var var Emil?
Hon satte sig vid tv och väntade det gick flera timmar när klocka var tre öppnades dörren. Det var Emil!
- Var har du varit? Skrek Anna
- Öööh va? Sa Emil sluddrigt
- Är du full? Sa Anna och hon var rasande
-
- Va? Jag kan förklara det här! Jag ska bara gå upp och sova några timmar… lyckades Emil få fram
- EMIL GÅ OCH LÄGG DIG! VI PRATAR OM DET HÄR IMORGON! Men nu behöver jag sova och du bli nykter … röt Anna
- Ja mamma…sa Emil
När Anna vaknade nästa morgon hade hon glömt att Carl hade lämnat henne och att Emil hade varit full. Efter några sekunder kom allt tillbaka till henne hon brast i grått. Hon ville inte gå till jobbet i morgon hon ville bara ligga här i sin säng och gråta. Efter några minuter hade hon samlat sig och hon kolla på sin klocka, den var 11.00 och Emil var vaken vid det här laget. Hon gick upp och såg Emil sitta vid matbordet som han alltid gjorde varje söndag. Han skulle klaga på att han hade ont i huvudet och mådde illa. Hade han druckit varje lördag det senaste året?
- Hej mamma…sa Emil och man kunde se att han skämdes
- Hej sa hon argt
- Förlåt… sa Emil lågt
- Jag vill inte höra på dina ursäkter! Jag vill bara veta att det var första gången! Skrek Anna
- Nå var det det?
- Nej… viskade han
- Jag vet inte vad jag ska gör med dig!
- Jag klarar inte av det här med… sa Anna trött
- Vad vill du mig! Tror du att jag mår bra av att du bara ligger i din säng hela dagen och gråter? skrek Emil med tårar i ögonen, han hade aldrig känt sig så orättvist behandlad i hela sitt liv.
- Men… sa Anna snopet
- Jag har mått piss av att se dig så här! Sa Emil argt
- Jag är ledsen Emil! sa Anna med ner böjt huvud. Anna var verkligen ledsen, men kunde inte låta bli att bli arg på Carl för att ha förstört hennes och Emils liv!
- JA! Juste mamma, Jonas har ringt! Sa Emil
- Han har vad? Skrek Anna
- Ja… han ringde föra veckan och ville prata med någon William!
- vem är William mamma? Frågade Emil
- Din Pappa ville att du skulle heta det… sa Anna tyst
- Jah… Sa Emil och började tänka på vad han lovat sin mamma bara några månader innan.
- Vad sa du till honom ?
- Jag sa att det inte fans någon William, att det bara fans en Emil och en Anna och då sa han att han skulle återkomma.
Anna ryckte till av smärta, det var något fel , hon blev rädd, räddare en hon någonsin varit.
- Emil ring 112 det är något som är fel! Sa Anna med skakig röst
- Mamma? Hörde hon Emil säga men allt blev svart
|
|
|
|
