Min stora förebild [oneshot] |
fick typ damp & ville skriva >.< så det blev en oneshot :P hoppas ni gillar't. det är lite sanning bakom denna också, några små saker som verkligen har hänt. Men inte i helhet (;
hopps ni gillar't <3
Puss:*
__
Jag gungade högre och högre. Mitt hår lekte i fartvinden och jag slog upp ögonen. Mina brungröna ögon granskade omgivningen, men hittade inget intressant. En rutchkana fanns på den lilla lekplatsen, likaså en sandlåda med en grävskopa i. Jag log. Minnen ifrån förr kom tillbaka. Jag kollade ner på den svarta gungan jag satt på. Det var din gunga. Den som du alltid hade paxat, så jag fick ta den andra. Jag log ett snett leende innan jag kollade bakom mej.
Några buskar fanns bakom mej, men alla deras blad låg på marken och de flesta hade frusit fast i marken. Mina kinder var röda utav den bitande kylan och att jag bara hade en t-shirt på mej störde mej inte det minsta. En stor gräsplätt låg framför mej, där vi som små hade flygit drake, spelat fotboll och en massa andra saker.
Jag började gunga högre. Ut med benen, min med benen. Ut med benen, in med benen. Jag slutade inte ta fart förrän den röda stolpen som gungans kedjor satt fast i var i ögonhöjd med mej.
Mina jeans var oerhört gamla, då jag inte haft tid att skaffa nya.
Gungorna är min fristad - där ingen kan komma åt mej. Min borg som ingen fiende kan inta. Och att gunga så högt det bara går - utan att ramla av. Ja, den känslan är obeskrivlig! Jag går alltid hit när jag behöver tänka, eller något har hänt.
Som när morfar fick cancer. Men som tur gick allt bra. Ändå hade jag legat och grubblat över detta i flera dagar - kanske tillochmed veckor!
Den här gången hade jag kommit hit för att tänka på det som hände igår, min mormor fyllde år.
Vi hade åkt till mormor och morfar för att gratta henne. Mina kusiner var självklart där. Likaså mina två mostrar. Allt var helt okey. Tills. Tills alla gick ifrån bordet. Alla gick in i vardagsrummet - förutom vi. Jag och Melaine. Min tre år äldre kusin. Hon som jag alltid sett upp till. Hon som varit min stora idol ända sedan jag föddes!
För ni vet själva hur det är? Du ser upp till någon så oerhört mycket, du härmar deras sätt, deras klädstil. Ja, allt! Jag har gjort det. Tills då.
Även fast jag är tretton så är hon fortfarande min stora förebild. Jag slöt ögonen, och mina ögonlock döljde då mina grönbruna ögon.
Jag minndes så väl det som hände efteråt, när vi var ensamna.
Flashback:
"Så.. Hur är det med dej då?" jag satt och pillade på ett utav bordsdukens fransar när hon började prata med mej.
"Bra, antar jag väl," sa jag och ryckte på axlarna. Jag vände på huvudet och kollade på henne.
Hon är otroligt fin. Ansiktsdragen är oerhört mjuka, men ändå skarpa på något konstigt sätt. Den ljusbruna hyn vittnade om att hon varit i Thailand och de blonda, precis nyfärgade håret, låg lika perfekt som vanligt ut.
Jag var fula ankungen i jämnförelse med henne. Jag tycker oftast inte att jag är speciellt ful. Mitt självförtroende kanske inte är på topp, men ändå är det inte i botten. Men när jag är med Melaine var jag åsnan och hon fullblodet. Om du förstår vad jag menar?
Alltid har det varit såhär. Hon som alltid är så sjukt vacker, medans jag ser ut något som katten släpat in.
"Hur är det själv?" frågade jag, mest utav artighet.
"Alltid bäst," hon log ett snett leende, så de prefekta, vita tänderna syndes. Hennes bruna ögon glittrade.
Mina ögon var inte vackra. De är grönbruna, och det ena ögat är mer brunt än de andra, vilket ser sjukt ut.
Det blev tyst mellan oss. Det var något konstigt med henne. Hon brukade alltid prata på, om allt möjligt. Och, självklart, lyssnade jag alltid noga. Men idag var hon tyst. Egentligen borde hon ha jättemycket att berätta, då hon varit i Thailand i två veckor, och vi har inte kunnat träffats under den tiden.
"Hur var det i Thailand då?" frågade jag och hon log.
"Det var jättebra! Vi hade sjukt kul!" sa hon och började sedan berätta om allt som hon hade varit med om under dessa två veckor. Jag förstod ingenting. Hon brukar aldrig vänta på att någon ska fråga hur det har varit, hon brukar alltid tala om det ändå!
Plötsligt ringde hennes mobil och hon tog upp den.
"Melaine," svarade hon med en mjuk stämma, som skulle få vem som helst att bli knäsvag.
Hon började prata på om det mesta, och jag slog av min hörsel. Tyckte det var oartigt att lyssna. Hon la på tillslut och reste sej plötsligt upp.
Hon lämnade mej. Jag kollade efter henne, men satt kvar.
Hörde hur hon gick in i vardagsrummet, hur hon pratade med sin mamma.
En dörr var det enda jag hörde sedan. Ytterdörren - när den öppnades och slogs igen.
Där satt jag. Hade jag gjort någonting fel?
Jag vände mej om och kollade på den nyss igen stängda dörren.
Var hon arg på mej?
Jag öppnade ögonen. Lät tårar strömma ner för mina kinder. Känndes nästan som om dem skulle frysa till is, då det var var flera minus ute.
"Min älskade Melaine," viskade jag och klumpen i halsen hindrade mej ifrån att fortsätta. Jag svalde hastigt några gånger. Kände hur klumpen försvann en aning. Men jag fortsatte inte. Ville inte. Ville inte acceptera detta.
//Några timmar tidigare//
"Hej! Jag är hemma nu!" ropade jag och slängde min rosa, grå snobben väska på golvet. Jag ställde upp mina slitna tennis skor på skohyllan. Drog snabbt av mej mina dyngsura strumpor och himlade med ögonen åt mej själv. Varför skulle jag vara så jävla envis? För att Melaine är det.
Jag gick ut i köket och fick se min mamma sittandes på en stol, men ansiktet begravt i händerna.
"Har det hänt något?" jag rusade fram till henne och la en hand på hennes axel. Jag hörde nu hur hon snyftade och kände hennes hackiga andning genom min hand.
"Det.. det.. det är Melaine," sa hon och hann knappt tänka. Vad hade hon gjort? "Hon ligger på sjukhus," mumlade mamma, medans hon snyftade. "Med livshotade skador," mumlade hon sedan. Jag kände hur tårarna rann över. Hindrade dem inte. Lät dem rinna.
Min kära kusin, min stora förebild!
"Varför?" mumlade jag med handen fortfarande på hennes axel.
"Självmords, försök," viskade hon och jag spärrade upp ögonen.
Inte min Melaine. Min stora förebild. Om det skulle vara något skulle hon ha sagt något! Hon skulle låtit mej hjälpa henne! Låtit mej få veta.
Telefonen ringde.
Snabbt som tusan sprang jag fram till den och svarade.
Det var min moster, Melaine mamma.
"Hon överlevde inte," orden ekade inuti mitt huvud, och jag hörde fortfarande hur hennes mamma snyftade i andra änden. Sakta lät jag armen falla. Ifrån mitt öra ner till låret där den hängde slappt. Jag kände hur telefonen gled mellan fingrar. Precis som Melaine glidit ur livet. Men snabbt fångade jag upp den och la den framför mamma. Tänkte inte förlora den också - för den kunde jag rädda.
"Hon överlevde inte," mumlade jag medans jag stirrade rakt fram. Hörde inte min mammas snyftade. Allt jag hörde och såg var Melaine. Hur hon skrattade, pratade och hur vi lekte när vi var små.
I have seen fear. I have seen faith.
Seen the look of anger on your face.
And if you want to,
talk about it what will be.
Come and sit with me,
and cry
on my shoulder.
I'm a friend.
And if you want to talk about it anymore,
lie here on the floor
and cry,
on my shoulder
I'm a friend.
Vinden ven i mitt hår, och jag märkte att min hud börjat anta en blåaktig ton när jag återvände till verkligheten. Jag frös inte längre, men jag kände inte heller mina kroppsdelar. Jag skulle säkert ångra att jag suttit här ute så länge - någon gång. Men inte nu, och inte på många år.
Jag stoppade ner handen i fickan. Kände de svala pappret bränna mot min hud. Försiktigt tog jag upp det ur fickan och mina händer skakade. Om det var utav kylan eller om det var för att jag var nervös vet jag inte.
Brevet var det enda Melaine hade lämnat efter sej. Och det stod mitt namn på; Erika.
Försikigt sprättade jag upp det och började läsa. Kände inte hur tårarna trängde sej för att rinna i en ström längs mina kinder.
Hej Erika.
Eller vad man ska skriva.
Förlåt för allt detta. Förlåt för att du måste läsa detta. Förlåt, förlåt, förlåt... Ja, jag skulle kunna skriva minst fem A-4 med förlåt på. Men det hinner jag inte.
Jag vet att du alltid har sett upp till mej. Och du har alltid varit en sån bra lyssnare! Du har hjälpt mej så många gånger, och även fast du är yngre än mej är du så mycket smartare än mej.
Du undrar säker "Varför" jag gjorde det jag gjorde?
Joo.. (Nu ska du få läsa istället för att lyssna. Hoppas det inte gör någonting!)
Jag är gravid och jag kommer aldrig kunna fortsätta leva ett normalt liv om jag gör abort. Men om jag föder barnet kommer det att få ett olyckligt liv, vilket jag inte vill. Därför, väljer jag att döda oss båda...
Förlåt. Men jag hoppas du förstår.
Hejdå förevigt & Pyss / din kusin Melaine.
Jag skakade mer än förut när jag läste den sista meningen och slöt sedan ögonen. Hon som alltid valde rätt vägar, hon som alltid gjorde allt så bra. Varför skulle hon göra detta för?
Jag kollade upp på himlen. Den var grå, och en ensam fågel flög upp emot himlen. Jag slöt ögonen, hoppade av gungan som hade stannat och började gå hemåt.
Men innan jag lämnade lekplatsen ställde jag mej med ansiktet vänt mot 'hennes' gunga och viskade ut i det tysta:
"Jag tänker sluta härma dej, men du är fortfarande min stora förbild. Men jag kommer leva mitt egna liv från och med nu,"
|
|
|
|
