Frusen man söker kärlek, del 1 |
Den svarta audin såg ut att likt en panter ljudlöst flyta fram längs den snötäckta midvintervägen. Runtomkring fanns bara skog så långt ögat nådde och granarna och tallarna var tyngda av det tjocka snötäcket. Flickan bakom ratten förundrades över hur rent och vackert allting var här i jämförelse med hennes hemstad som låg betydligt längre söder ut. Där hemma fanns nästan ingen snö, det var frost om nätterna och nollgradigt men det var också allt. Hon hade inte svårt att förstå varför hennes pojkvän valt att studera i norrland. Däremot kunde hon inte förstå hur han kunde välja att studera något så intetsägande som juridik. De var väldigt olika, hon och han, men hon hade hela tiden varit övertygad om att det var det som gjorde att de kompletterade varandra så bra. De hade inte setts på två månader nu eftersom hon varit på en resa till Thailand och han hade haft fullt upp i skolan. På något vis kändes det som att känslorna höll på att svalna just på grund av att de var så olika. Men nu satt hon i alla fall i bilen på väg till Umeå för att fira nyår tillsammans med honom.
Det var sent på eftermiddagen och solen hade gått ner. Förutom ljuset från bilens strålkastare var månen och stjärnorna det enda som lyste upp i mörkret. Hon var någonstans mitt i ingenstans när telefonen som låg i ett fack precis under bilstereon började ringa. Just som hon sträckte sig för att svara kom en tvär kurva och bilen fick sladd och gled över på den andra körbanan. Hon försökte räta upp den, men förgäves. Bilen med henne i störtade av vägen och in i ett träd.
Någonstans mitt i ingenstans rusade en snöskoter över isen på en frusen sjö. Den unga mannen på snöskotern var på väg hem efter en tur på fjället när han fick syn på en ljuspelare som reste sig mot den stjärnbeprydda himlen. Han förundrades av ljuset och gissade att det var ismolekylerna i den kalla luften som spelade ett spratt med strålkastarna på en bil. Ett infall av nyfikenhet fick honom att tvärt byta riktning och köra mot ljuspelaren som stod ståtlig mot skyn öster om sjön. Han körde in i skogen och styrde med van hand undan från träd och stenblock.
I den svarta audin slog flickan upp ögonen och tog sig för panna. Hon såg på sina fingertoppar som var färgade röda av blodet från ett jack precis i hårfästet. Hon tryckte undan krockkudden som utlösts vid kollisionen med trädet och började febrilt leta efter mobiltelefonen utan resultat. När hon tog i handtaget för att ta sig ur bilen satt dörren fast istället klättrade hon över till passagerarsätet för att ta sig ut genom den dörren. Hon hoppade ut i den gnistrande snön. Det var iskallt utanför bilen och minimala iskristaller dansade likt älvor runt henne i den klara, friska luften. Fram till nu hade hon kunnat hålla sig samlad men när hon vände sig mot bilen och såg att fronten var helt intryck och vindrutan krossad, föll hon ihop i snön och grät av rädsla och chock. Tårarna som rann ner för hennes kinder frös och liknade små pärlor av is när de föll till marken. Paniken bubblade upp inom henne, hon visste inte var hon var och hon visste inte vem hon kunde ringa.
Mannen styrde skotern över ett krön och ner för en slänt mot vägen. Tallarna stod tätt intill varandra här och han var tvungen att köra sakta och ständigt väja undan för att undvika att köra in i någon av dem. När han kommit ut ur skogen och närmare vägen fick han syn på den svarta bilen som stod krockad mot ett träd med lysena på. Han körde långsamt närmre för att se om det fanns någon där. Det var då han fick syn på henne. En flicka med linblont hår som låg där vid vägkanten i snön. Det måste varit nästan 20 grader kallt men hon hade bara jeans och en tröja på sig. Hennes blonda hår belystes av månljuset och fick en matt blå ton. När han stannade skotern vände hon upp ansiktet och såg på honom med rödgråtna ögon.
Mannen som stannat på vägen bredvid hennes kraschade bil tog av sig hjälmen. Han såg ut att vara i hennes ålder, kanske något äldre. Han hade mörkt rufsigt hår och en lite busigt vildvuxen skäggstubb. Han var lång och hon gissade att en vältränad kropp doldes av den tjocka skoterjackan. Han kom fram och räckte henne sin hand. Hon tog den och han hjälpte henne upp. Först nu insåg hon hur mycket hon frös, innan hade hon varit för chockad för att ens märka att det var så kallt. På bred norrländska presenterade sig mannen som stod inför henne som Peter och frågade henne om hon inte hade någon jacka i bilen. “Jag heter Felicia” viskade hon huttrande och pekade mot baksätet på den krockade bilen. Han gick fram och hämtade ut hennes jacka ur baksätet och gav den till henne. Hon tog på sig den medan han hjälpte henne att leta fram mobiltelefonen som hamnat under passagerarsätet och efter några ögonblick återvände värmen till hennes nedkylda kropp. Det visade sig att ingen av dem hade någon täckning på sina telefoner. Hennes frustration var otvivelaktig och hon föll åter ner på knä på marken och skrek i förtvivlan. Han kom fram och satte sig på huk framför henne. Utan att tänka sig för kastade hon sig runt halsen på honom. Han verkade tveksam i sina rörelser men strök henne försiktigt över ryggen. Han försökte trösta henne och erbjöd henne att följa med honom hem för att ringa efter en bärgare därifrån. Hans ord sjunk in och hon insåg att hon inte hade något annat val än att följa med den främmande mannen på skotern genom den dunkla skogen. Hon såg in i hans ögon, han hade de blåaste ögonen, djupa som havet och djupt där inne skymtade hon en vänlig ärlighet. Så nickade hon och han log och hjälpte henne upp igen. När de rest sig gick han fram till bilen och tog ut nyckeln ur tändningslåset. Sedan låste han bilen och gick upp till vägen fram till henne där hon stod och väntade bredvid snöskotern. Han gav henne sin hjälm och så startade han skotern och motorn vrålade i den tysta natten. När han körde iväg la hon armarna kring hans midja och lutade sitt huvud mot hans rygg. Trots att hon var med en helt främmande man kände hon sig ovanligt trygg. De körde genom skogen och ut över en frusen sjö. Allting var så vackert begravt under snön och med det bleka månljuset som sken över hela lanskapet. Hon funderade över vad som hänt om inte han dykt upp. Vad hade hon gjort då och vad hade hänt med henne? Det var som om någon högre makt sänt honom till henne, som om han var hennes öde.
När han ökade farten över sjön och myren kände han hur hennes tag om hans midja hårdnade en aning. Han hade ingen aning om vad han skulle säga till den här flickan som han alldeles nyss räddat från att frysa ihjäl. Hon hade varit så vacker där hon legat i snön i det bleka månljuset. Hon var vacker. Han saktade ner lite när han körde in mellan träden igen men hennes grepp om honom förblev hårt. De kom fram till hans ensliga gård och han stannade snöskotern nedanför förstutrappen. Hon klev av, tog av sig hjälmen igen och lät det blonda håret falla ner över hennes axlar och mötas av månskenet än en gång. Hans blick fastnade vid hennes lockar innan den mötte hennes, sedan gick han upp för trappen och öppnade dörren. “Gå in du, jag måste köra in skotern i garaget sen kommer jag”. Hon log mot honom, nickade och så såg han henne försvinna in i huset och stänga dörren bakom sig.
Hon klev försiktigt upp för den isiga trappan och in genom dörren som han öppnat. Bakom sig hörde hon hur han startade skotern igen. Hon hittade en strömbrytare till höger om dörren och tände lampan. Det var ett timrat hus som såg gammalt ut på utsidan men här inuti det var väldigt modernt inrett. Rakt in fanns en bred trappa med täta trappsteg som verkade leda upp till vinden. Hon kände sig som en inkräktare när hon hängde upp jackan på en av krokarna innanför dörren och tog några steg längre in i huset. Till vänster låg köket, det var ganska litet och ombonat och det luktade gott av kaffe. Till höger fanns ett stort vardagsrum. Hon hittade ännu en strömbrytare som tände lampan inne i vardagsrummet när hon fortsatte in där. Till höger om dörröppningen fanns en stor svart hörnsoffa, framför den ett soffbord och så en stor widescreen-tv. Till vänster fanns en öppen spis, ett matsalsbord med 6 stolar, en bardisk och på väggen hängde en dart tavla. “Typisk ungkarl!” tänkte hon och log för sig själv. Hon gick fram till en bokhylla med foton av honom och vad hon antog var hans familj. Det verkade inte finnas några bilder av någon flickvän och hon förundrades över hur någon kunde välja att bo ensam såhär mitt i skogen. Plötsligt hörde hon en harkling bakom sig och ställde snabbt tillbaka ett foto, som hon gissade föreställde hans bröder, i hyllan och vände sig om. “Förlåt jag menade inte att snoka”. Han skrattade till och hon fascinerades över hur raka och jämna tänder han hade. “Ingen fara” log han, “men vi kanske ska ta och titta till det där såret du har i pannan”. Han hängde av sig jackan och under den hade han en åtsittande underställströja. Det var som gissat, den här killen var vältränad. Hon följde efter honom in i köket. Han gjorde en gest med handen mot en av de slitna köksstolarna och hon satte sig ner.
Han gick ut i hallen och in i badrummet, öppnade skåpet där han visste att det fanns asolsprit, bomullstussar och plåster. Han tog det han behövde och så gick han tillbaka till henne i köket där hon satt och väntade. Hon såg bekymrad ut. Han drog fram en stol och satte sig ner bredvid henne. Hon grimaserade när han tryckte den våta bomullen mot såret hon hade i pannan. “Det är ganska djupt, men det ska nog räcka med att tejpa ihop det. Du hade tur där.” Hon log mot honom, en varmt leende. Han kände det som om ingenting ont fanns i den här flickan som satt framför honom. “Var har du lärt dig sånt där?” undrade hon och syftade på hur han hanterade hennes sår. Han förklarade för henne att han jobbar på en skidanläggning i närheten och att han fått lära sig en del sjukvård där. Hon såg imponerad ut. Han såg in i hennes ögon, de var bruna, lite oväntat med tanke på hennes ljusa hår, men det passade henne.
Han reste sig hastigt upp som om han plötsligt känt sig obekväm. “Jag ska ringa bärgaren!” sa han och så lämnade han köket. Strax var han tillbaka med telefonen intill örat. “Vill du ha kaffe?”. Hon nickade och log lite när han fumlade med kaffefiltret innan hon reste sig upp för att hjälpa honom. “Jag kan ordna det där” sa hon och tog filtret ur hans hand. Han såg lite förvånad ut, så verkade han få svar i telefonen för han började tala och gick ut ur köket igen. Hon tyckte att det kändes lite bisarrt att stå i en helt främmande mans hus och koka kaffe kvällen före nyårsafton men samtidigt njöt hon lite av spänningen. Plötsligt slog det henne att hon glömt att ringa Niklas. Hon ville ju inte att han skulle oroa sig över att hon aldrig dykt upp. Hon tog upp mobiltelefonen som hon hade i fickan på jeansen och bläddrade fram hans nummer. Hon tryckte för att ringa och förde telefonen till örat. När hon lyssnat en stund men inga signaler gått fram tog hon ner telefonen och tittade på displayen. “Ingen täckning här heller, jäkla comviq” tänkte hon irriterat.
Hon stod och blängde ilsket på sin mobiltelefon när han klev in i köket igen. Bakom hennes rygg hade kaffet börjat droppa ner i kannan och kaffebryggaren gav ifrån sig ett bubblande ljud. “Det finns ingen bärgare som jobbar fören den andra januari” sa han urskuldande och tittade begrundande på henne. “Hur långt är det till närmsta stad?” undrade hon med en suck. “Det är tre mil till Dorotea här ifrån, två om man tar skotern över skogen.” Hon satte sig ner vid köksbordet igen och han gick fram till ett av skåpen och tog fram två kaffemuggar. Han gissade att hon var hungrig och tog fram bröd, smör och ost också. “Fan, jag behöver ringa min pojkvän och SJ. Får jag låna din telefon. Vet du förresten när det går någon buss härifrån ikväll?” frågade hon när han stod och hällde upp kaffet i muggarna. “Självklart har hon en pojkvän” tänkte han lite besviket när han ställde ner muggarna på bordet och satte sig ner mittemot henne. Han nickade mot telefonen som låg på bordet “Varsågod”. Så fotsatte han, “Nästa buss går imorgon bitti klockan halv åtta, vill du får du gärna sova kvar här inatt så hjälper jag dig lösa allting imorgon?”.
Han tittade frågande och urskuldande på henne med sina blå djupa ögon och trots sin enorma besvikelse log hon. “Tack, det är snäll. Men jag borde nog försöka ta ett tåg så fort som möjligt, jag får ringa en taxi som kan ta mig in till Dorotea.” Han nickade och tog en klunk av sitt kaffe. Hon sträckte sig efter telefonen och han sköt den över bordet mot henne. Hon slog numret till Niklas och han svarade nästan genast. Hon förklarade vad som hänt och att hon ska försöka åka med ett tåg. Han lät lugn, nästan lite för lugn. Borde han inte låtit med orolig eller åtminstone frågat hur det var med henne. Borde han inte ha frågat om Peter, undrat vad det var för kille. Men nej, Niklas var lugn och bad henne bara ringa när hon visste när hon skulle komma, sen sa han hejdå och la på. Hon blev lite arg och det verkade som om Peter märkte det för nu såg han undrande ut igen. Hon sa ingenting utan bläddrade istället fram numret till SJ’s tågtidsupplysning i sin mobiltelefon och ringde. Det gick några signaler och så hörde hon en röst i andra änden som sa något i stil med “Tjänsten är tillfälligt ur funktion, försök igen senare”. Nu kände hon sig verkligen maktlös och strandsatt.
Hennes frustration och besvikelse gick inte att ta miste på när hon la ner telefonen på bordet igen. Än en gång erbjöd han henne att sova kvar och den här gången nickade hon om än en aning tvekande. Hennes tvekande nick gladde honom ändå. Trots att de inte pratat så mycket kände han att hon verkade mysig och på något märkligt sätt kändes det bra att hon var här. Det kändes som om det på något vis var meningen. När de fikat en stund plockade de av bordet tillsammans och så gick de in och satte sig i vardagsrummet i soffan istället. Han förundrades över hur mycket de hade att prata om och hur roligt de hade tillsammans. Han hade fått höra att han var en person som var svår att komma nära men med den här vilt främmande flickan kände han att han kunde öppna upp sig och han kände att han kunde berätta vad som helst för henne.
Någonting pirrade inom henne där de satt i soffan. Hon hade aldrig träffat någon som Peter förut. Hon märkte det knappt själv men hela tiden hamnade hon lite, lite närmre honom i soffan. Det fanns någonting spännande över hans norrländska blyghet. Hon ville veta mer om honom, hon ville veta allt om honom. Vem var egentligen den här mystiska mannen som räddat henne från att frysa ihjäl ikväll. Hon tittade på klockan och insåg att tiden sprungit iväg. När hon kände efter märkte hon att hon faktiskt var väldigt trött efter den här påfrestande kvällen. Han måste ha sett det på henne för han reste sig upp och log. “Dags att sova nu kanske”. Hon gäspade och nickade så tog han med henne upp för trappan till övervåningen. De kom upp för trappen genom en vindslucka och där uppe var vinden inredd till ett sovrum. Det var lågt i tak och taket sluttade ner åt båda hållen från takbjälken. Mitt i rummet mot den motsatta väggen stod en stor säng och ovanför den var ett fönster som vätte ut mot baksidan av huset. Genom fönstret kunde man se en sluttning ner mot en sjö och månen sken upp hela landskapet utanför och snön lyste blå. Hon slogs av hur vackert det var och hur fridfullt allting såg ut att vara. Himlen var stjärnklar så när som på några tunna molnstrimmor. “Det är så vackert” viskade hon. Han berättade att om man hade lite tur så kunde man få se norrsken på himlen över sjön. Nu förstod hon verkligen varför han valt att bo såhär ensligt. Han tog fram en t-shirt åt henne att sova i och sängkläder sedan lämnade han sovrummet åt henne och gick själv ner och la sig för att sova på soffan. Trappstegen knarrade när han gick och hon la sig ner på sängen och somnade nästan direkt.
|
|
|
|
