lita aldrigpå din känsla... |
Hon springer... hon springer så fort hon kan över den kalla vita snön...
hon har inga skor... bara tunna blöta strumpor.
Men hon känner ingen kyla så länge hon springer.
Hon tittar över sin axel, känner sig jagad. Men ändå är hon ensam...
ensam i den tysta kalla skogen.
Hon ser sig omkring... ser ingenting utom dom höga träden... långt borta hörs plötsligt ett ljud.
Ett knäckande ljud från en gren som någon trampar på. Men hon är inte säker på om hon har hört rätt.
Kanske hallucinerar hon. Kanske har hon skrämt upp sig själv genom att låta sig skrämmas upp av sina tankar om mördare.
Kanske är det hennes tankar om självplågare som fått hennes sinnen att skena.
Men då hör hon det igen.. närmare... det låter som om någon är bakom henne.
Hur hon än vänder på sig känns det som om dom är bakom henne. Men hon ser ingen..
Paniken slår till som en knytnäve rakt i magen på henne. Nu när hon står still känner hon även kylan som smyger sig uppåt.
Från fötterna, upp mot benen. Hon skulle frysa ihjäl här ute.
Tankarna avbryts när hon hör samma ljud. Ännu närmare.
Hon vänder sig om. Men ser inte någon i det kompakta mörkret.
Det känns konstigt. Som om alla sinnen blir på spänn i mörker. Då måste men lita på att hörseln leder en rätt.
Dom blöta strumporna och den tunna tröjan gör så hon ryser till, gång på gång.
Men hon vet inte om det är för att hon fryser, eller för att hon är rädd.
Hon har en klump i halsen. Hon vet inte vad hon ska göra... ljudet hörs igen, nu alldeles bredvid henne.
Hon snurrar runt i panik. Ser ingenting. Lungorna slutar plötsligt funka. Hon kan inte andas.
Hon faller omkull på den frusna marken. Känner något som slingrar runt halsen på henne.
Det känns som om det är trädrötter som slingrar sig runt halsen på henne. Hon drar med all den ork hon har kvar mot den osynliga kraften som sakta kväver henne.
Den kraft som sakta men säkert tar luften ur henne och dödar henne. Ser ingenting.
Även om luften är len så river den hennes hals och hennes lungor. Hon öppnar ögonen och ser upp mot en mörk gestalt som tornar upp sig över henne.
Hon tycker att hon skymtar något glänsande men är inte säker... det är så mörkt att hon kanske inbillar sig.
Fast det känns ändå obekvämt när varelsen, som hon är inte säker på att det är en mänsklig varelse, lutar sig över henne.
hon känner en rysning över ryggen och känner paniken igen. var det denna varelse som orsakat ljuden i skogen?
dom knäckande ljuden som skrämmt henne? varelsen, som nu är närmare henne, andas kort och stötande... som om den hade sprungit väldigt snabbt.
andedräkten lägger sig som ett fuktigt täcke över henne.
än en gång kan hon inte andas. men inte pågrund av den varelse som lutar sig över henne. och inte på grund av att
kylan som får henne att hacka tänder. nej det är något annat. känslan av att något är totalt fel hänger över henne.
det är något som inte stämmer. hade det varit en människa... eller en mänsklig varelse hade det inte kännts lika olustigt...
när varelsen bara är någon decimeter ifrån henne ser hon vad det var som glänste.
två stycken långa vita tänder glimmar i månljuset, som i små strimmor tränger ner i den lilla gläntan hon ligger i.
ett par mörka, sorgsna ögon tittar tillbaka in i hennes ljusgråa.
hon känner en blöt nos mot hennes hud.
hon trodde först att det var en stor hund... eller en varg..
en plötslig tillit infann sig och hon sträcker ut handen för att röra den sträva pälsen.. bara för att få känna lite värme.
då... utan förvarning reser den ragg. och det är ingen hund. och ingen varg heller. detta är ett mycket större djur.
hon flämtar till... djuret kastar huvudet bakåt och ger ifrån sig ett ljud som skulle få blodet att isa sig i vem som helst. ett sorgset ylande fyllt av sorg och smärta.
ett ylande från en övergiven och ensam varelse som inte känt närhet av någon på mycket länge.
månljuset speglas i djurets ragg och får det att se ut som om daggstänk har lagt sig i pälsen. hon reser sig upp så hon halvligger på den frusna marken och tittar på djuret som nu har tystnat och ser på henne med sina sorgsna ögon.
hon känner att en sällsam trygghet och värme kommer sakta krypande och hon slappnar av mer och mer. en plötslig vindpust får hennes tillfälliga värme att förvinna och hon huttrar till i sina blöta kläder.
djuret kommer tvekande närmare henne och ögonen har en annan nyans nu... från att ha varit fulla med ensamhet och sorg finns nu en liten gnutta hopp.
hon är säker på att det finns mera än bara sorg och smärta.
när djuret... som antagligen är en han... kommer närmare känner hon värmen från hans kropp.
han verkar ha märkt att hon fryser för han ser till att rulla ihop sig så nära henne som han bara kan.
hon kryper närmare och somnar med huvudet vilande på hans massiva muskelkropp.
på morgonen vaknar den ensamme vandraren. han märker att han ligger brevid en kvinna. men kvinnan är söndersliten och blodig.
han gav ifrån sig ett läte som skulle få vem som helst att skrika av panik.
ett läte, så fullt av sorg och ensamhet. han hade gjort det igen. slitit sönder repen och gett sig iväg.
utan att han visste det. inte en gång till.. han hade lovat sig själv.
|
|
|
|
