På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

2 | INTE UTAN DIG

Okej, andra delen här då ;) LÄS OCH SLÄNG DIT EN KOMMENTAR TACK! :D uppskattar det verkligen. Vill gärna ha bra och dålig kritik. Hoppas ni orkar läsa och glöm inte att kommentera! ;D

”Caroliiiine!” ropade mamma från hallen. ”Kom hiiiit!” ropade hon ännu högre, ännu gällare. Hon lät inte arg på något sätt, mer exalterad – det märktes på hennes utdragna i:n.
Jag låg i sängen med utsträckta ben och händerna knäppta i nacken. Jag hade länge funderat över vilka som så småningom skulle stå i hallen. Främlingar? Nej, inte främlingar, men ärligt talat så hade vi ju inte umgåtts så mycket. Och jag var hundra procent säker på att dem var här nu, mamma hade inte någon annan anledning att ropa på mig. Med förväntan i kroppen reste jag mig upp ur sängen för att möta våra besökare. Jag tog en snabb titt i spegeln i korridoren. Mitt blonda hår var en aning rufsigt, men mascaran satt kvar. Jag rättade till min gråa tröja och fortsatte mot hallen. Jag gick fram till mamma och pappa, som log i hela ansiktet, och vände mig åt familjen Holmberg.

Fyra stycken stod i hallen och trängdes med tjocka jackor och termobyxor. Den första jag såg var Carina med sitt breda leende som stod nästintill oss och klädde av sig. Hon hade redan börjat pladdrat på med mamma om deras resa hit. Bengt stod bokstavligt talat med alla resväskor i handen och såg en aning förvirrad ut, men när han tog ett djupt andetag avfyrade han ett leende som gjorde att han såg tio år yngre ut. Sedan skymtade jag de andra två som stod bakom dem. Det var såklart Linus och Gustav. Det behövde jag inte tveka en sekund för, men shit vad han hade förändrats! Det kändes som om mina ögon vidgades till stora tallrikar, och mitt hjärta slog några extraslag (som jag försökte ignorera), när jag såg Gustav stiga fram för att hälsa på vår familj. Linus sprang förbi oss och sa ett snabbt ”hej” medan han sprang in till Oskar, som oartigt nog satt i soffan. Tillbaka till Gustav. Det ögonblicket, stod jag lutad mot dörrposten med armarna hängandes på sidan med ett ansiktsuttryck jag inte visste hur det såg ut, inte samlat i alla fall, och Gustav precis framför mig med ett litet leende och jag kände fåglarna börja sjunga inom mig. Gustav stod bara någon meter ifrån med sin väska över axeln och han hade vuxit. Nu var han kanske en decimeter längre än mig, snacka om att växa eller. Hans blonda hår hade blivit längre och han fick rufsa till det sådär charmigt så att det stod åt alla håll istället. Jag blev förvånad över att jag inte smälte ihop till en pöl. Till skillnad från mig hade han fina, bruna, stora ögon, fast naturligt stora. Jag tittade på honom länge där han stod och jag dröjde kvar blicken. Hans ögon dröjde sig också kvar vid mina och jag undrade om jag hade förändrats något. Kanske såg jag ut som den vanliga Caroline med blont hår och blåa ögon? Det kunde inte jag svara på. Hans jeans hängde löst över hans ben och han hade också en grå tröja, fast en finare stickad. Hans lugna ansiktsuttryck förändrades till frågande när jag fortfarande stirrade på honom, men jag blev avbruten från annat håll. Carina stormade fram till mig med ett stort leende på läpparna och blottade sina tänder.
”Nämen hej, Caroline!” utbrast hon och höll upp händerna framför sig. Jag tittade lite förbryllat på henne och slet blicken från Gustav, hon såg ut som den jag minns henne. Sprallig, lång och glad. Det var en bra förklaring. Det kanske skulle vara meningen att jag skulle krama henne, men hon pressade sina händer på mina kinder och såg fortfarande glad ut. ”Vad stor du har blivit!” utbrast hon igen och lät som en gammal tant som inte hade sett sitt barnbarn på jätte länge. Det fattades bara ett nyp i kinden så skulle jag placera henne i farmor-facket, men det gjorde hon inte det, som tur var.
”Hej”, svarade jag och försökte le ett vänligt leende. Jag mötte Bengts blick och hälsade på honom också. Gustav hade vid detta laget också hälsat på oss. Carina och mamma var ju som dem var, så de skulle naturligtvis gadda ihop sig och granska mig och Gustav med ena ögonbrynen höjda.
”Kommer du ihåg Gustav, Caroline?” frågade mamma och nickade uppskattande mot Gustav. Carina gav ifrån sig ett likadant nöjt ansiktsuttryck när jag svarade ”ja”, alldeles för fort. Jag kände att det hettade till i mina kinder och jag tittade ner på mina händer och hoppades att det inte syntes.
”Ja, Gustav har ju frågat om dig hela vägen till stugan”, började Carina pladdra på igen och Gustav himlade med ögonen. Jag tittade upp på Carina och det verkade som om det var sant.
”Mamma…” stönade han och gav mig en menande blick att han ville därifrån.
Jag kände mig ovanligt trögtänkt, men vände mig sedan om och Gustav följde efter.Jag såg mamma och Carina titta på oss som om vi var kära och viskade något som ’visst är de inte söta?’. Otroligt störande. Vad trodde de egentligen?
Plötsligt kom jag och tänka på Joel. Varken mamma eller pappa hade tyckt om honom särskilt mycket, av någon anledning tyckte de att han inte var bra för mig. ’Vad ser du i honom egentligen?’ hade de frågat. Den frågan verkade inte så dum nu trots allt. Plötsligt var svaret inte självklart. Jag hade fallit för hans charm, helt klart. Jag Joel hade varit tillsammans i några månader och det hade varit bra. Fram till den där dagen då jag fick reda på att han varit otrogen. Vad fan hade hänt och varför i helvete hade han inte sagt något? Jag blev så förbannad att jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken. Jag svor inombords åt mina tankar tills jag upptäckte att jag hade kommit in i mitt rum. Jag ruskade till huvudet och svepte mig tillbaka till nutiden.
”Jävligt schysst stuga”, sa Gustav plötsligt bakom mig innan han kom in i rummet. Jag visste inte riktigt vad vi skulle göra härinne, men jag satte mig på sängen, såg på honom och nickade instämmande. Han stod kvar vid dörröppningen och gick fram till fönstret.
”Jag vet. Trodde aldrig pappa skulle fixa det så här bra”, svarade jag och visste inte riktigt vad jag menade. Han tittade på mig i en halv sekund utan något speciellt i blicken innan han såg ut genom fönstret.
”Riktigt mycket snö också, åker du skidor eller?” frågade han och det lät som om skidor inte var något bra.
”Och vad är det för fel på det?” svarade jag och försökte låta lika tykig.
Han skrattade och vände sig mot mig.
”Kom igen, säg att du inte åker skidor fortfarande. Jag ska lära dig snowboard”, sa han retsamt och satte sig bredvid mig på sängen. Han så självsäker, för självsäker. Fast när jag smälte in orden han sagt, skulle han verkligen lära mig? Fast jag behövde ju inte tacka ja.
”Jo det gör jag”, svarade jag och spände blicken i honom. ”Fast om du nyss har börjat åka, nyss lärt dig menar jag, så har jag ju ingen anledning att lära mig eftersom jag är duktig på skidor, och då åker jag ifrån dig istället”, fortsatte jag och visste inte riktigt varför jag fortsatte prata om detta meningslösa. Frågan kändes så osammanhängande att jag inte visste om han förstod den.
”Vem har sagt att du ska åka ifrån mig?”
”Jag.”
”Och förresten”, fortsatte han. ”Vem har sagt att vi ska åka ihop?” frågade han med humor i blicken.
Hans fråga fick mig att titta förvånat på honom, men jag försökte se oberörd ut.
”Det är ingen som sagt, och jag klarar mig utan dig”, avslutade jag och flinade åt mig själv för att jag lät så seriös. Han kollade undrande på mig och höjde ena ögonbrynet, fast det såg mer ut som han inte kunde hålla sig för skratt. Jag suckade och reste mig upp.
”Ska vi gå ut eller?” frågade jag sedan när jag inte ville vara i rummet längre. ”Du kan ställa väskan här inne så länge”, fortsatte jag och nickade mot hörnet i rummet.

Han följde efter mig ut i det stora rummet och jag gick fram till mamma som stod och hackade sallad. Jag tog ett salladsblad och stoppade det i munnen. Gustav hade satt sig i soffan och hans rufsiga hår stack ut från kanten. Mamma såg att jag tittade på honom. Hon öppnade munnen för att kommentera mitt tittande, men jag avbröt henne innan hon han säga något.
”Vad blir det för mat?” frågade jag och tuggade färdigt på salladsbladet och nafsade åt mig några blad till.
”Biff stroganoff à la Helene”, svarade mamma glatt och det lät så töntigt att jag skyndade mig därifrån. Eftersom det var fullt i soffan (Linus och Oskar satt fortfarande kvar) så satte jag mig på golvet och lutade ryggen mot soffan och kände lugnet svepa över mig. Kanalen visade något dåligt barnprogram, men jag orkade inte bry mig om att byta kanal. Vi satt där tysta och tittade en stund.
Under middagen, maten var mer uppskattad än namnet på den, så satt alla åtta runt matbordet med hungriga magar. Jag insåg att jag var mer hungrig än jag trodde när jag såg maten på bordet. Alla var såklart tvungna att sitta vid samma bord, tillsammans. Jag åt snabbt, som vanligt och blev färdig innan de vuxna hann börja äta. Jag sneglade på Gustavs tallrik, han satt bredvid mig, skrattretande nog. Han var strax färdig. Mamma, pappa, Carina och Bengt diskuterade hur de skulle lösa hur de skulle ta sig till skidbacken imorgon. Mamma och Carina ville gå, eftersom det inte var så långt, medan pappa och Bengt insisterade på att ta bilen eftersom det skulle bli för mycket att bära annars. De diskuterade och jag kunde inte låta bli att inte bli irriterad.
”Hur svårt kan det va då? Gå ni, så tar de andra bilen” sa jag och la mig i deras diskussion. De vuxna vände sina huvuden mot mitt och tittade förvånat.
”Men vi vill ju ha sällskap dit”, inflikade mamma och tittade på de andra för att ha deras support. Carina nickade och jag himlade med ögonen.
”Men ni ses ju där?” fortsatte jag och kollade oförstående på dem. ”Ni kommer ända ta så lång tid på er att komma iväg, så pappa och Bengt kommer säkert hinna åka ner dit och vända om det skulle vara nödvändigt”, sa jag och lät mer irriterad än det behövdes i situationen. Jag såg i ögonvrån att Gustav flinade åt vår diskussion och jag drog i mungiporna jag också. Mamma sa inget, hon ville förmodligen inte ta fram mitt onda jag framför gästerna. Jag suckade och reste mig upp och gick bort till köksbänken. Jag blev genast på bättre humör när Gustav ställde sig bredvid mig och ställde ner sin tallrik i diskhon.
”Mina föräldrar är värre”, mumlade han plötsligt och tittade ner på tallriken. Han log ett snett leende när jag tittade upp på honom.
”Knappast”, fnös jag. ”Helt omöjliga”, sa jag med ett irriterat tonfall.
Han skrattade.
”Du anar inte, så jävla pinsamma.”
Jag stämde in i skrattet.
”Då har vi ju något gemensamt”, instämde jag retsamt.

Vi gick in på rummet för att kunna vara för oss själva och jag satte mig ner i sängen och önskade att det fanns lite mer plats. Men Gustav satte sig i sängen, någon meter ifrån mig. Båda satt med ryggen mot väggen och lutade huvudet bakåt. Jag var glad över att vi kunde vara tillsammans och prata utan att det blev pinsamt på något sätt. Jag kom inte riktigt på något bra samtalsämne, men jag kände mig inte besvärad av tystnaden. Men han bröt den efter en liten stund.
”Så du och din pojkvän har bråkat?” frågade han plötsligt. Frågan överrumplade mig totalt och jag stirrade chockat på honom. Satt han och tänkte på Joel?!
”Vad vet du om det?” frågade jag häpet och argt.
Han skrattade utan humor.
”Vet du hur mycket mamma och Helene säger tillvarandra?” sa han och skakade på huvudet.
”Du har inget med det att göra, och ja de är två små jävla skvallertanter”, svarade jag. Varför skulle han förstöra den lugna tystnaden med att prata om Joel? Varför i all världen skulle mamma prata om mig och Joel till Carina? Och varför i all världen skulle hon föra det vidare till Gustav?
”Ta det lugnt, det ser ut som om du ska explodera”, skrattade han och jag blängde surt på honom. Måste han vara så… jag hittade inget tillräckligt fult ord. Jag tog ett djupt andetag och försökte komma på något annat att prata om. Jag visste inte riktigt hur mycket min mamma hade avslöjat för honom, men mamma brukar inte vara den personen jag söker upp hur fort jag har problem. Hon måste ha hört det från annat håll.
”Varför kan inte min mamma säga något dramatiskt om dig då?” frågade jag och det blev inte riktigt något nytt samtalsämne som jag tänkt mig. Han ryckte bara på axlarna.
”Där ser du! Mina föräldrar är värst, helt klart.” Jag suckade men han avbröt mig och skakade på huvudet innan jag ens avslutat meningen.
”Fel”, sa han och tog ett djupt andetag. ”Har du någonsin varit med om att dina föräldrar pratat förstånd med dig tillsammans med dina vänner och din pojkvän… fattar du vad jag menar?” frågade han och sneglade på mig.
”Med förstånd och pojkvän i samma mening…” började jag
”Flickvän i mitt fall”, avbröt han mig och försäkrade sig om det. Jag fortsatte.
”… så menar du… den fysiska relationen?” frågade jag osäkert, sneglade på honom och undrade om jag var helt ute och cyklade. Han nickade och jag tog åt mig hans ord.
”Vad menar du med alla dina vänner?” frågade jag men det gick upp för mig strax efter jag avslutat frågan.
”Du skojar!?” frågade jag häpet när jag förstod. Jag kunde inte låta bli att skratta.
”Jag och mina polare, och min flickvän, satt hemma hos mig en kväll. Vi satt och kollade på film och jag satt bredvid min tjej, helt normalt”. Han gjorde en liten paus och sneglade lite på mig och fortsatte. ”Utan förvarning kom mamma och pappa in i rummet, de hade lovat att lämna oss själva men plötsligt stod de där vid dörröppningen och tittade allvarligt på oss. ’Vi vågade inte lämna er själva för länge’” citerade han och försökte härma Carina. ”Vad trodde hon egentligen? Att vi var tre år? I alla fall så satte dem sig i soffan bredvid och trängde sig in mellan mina kompisar. Och började prata om preventivmedel och… usch du fattar inte hur jävligt pinsamt det var”, avslutade han och skakade av sig sina tankar. Jag såg också att han hade något ursinnigt i blicken. Ingen rolig stund att minnas.
”Illa”, mumlade jag nästan ohörbart. Men jag kunde inte dra ifrån mig tanken att han hade flickvän. Han la inte märke till min plötsliga nedstämdhet.
”Alltså, vinner jag”, sa han sedan dystert och verkade inte särkilt glad över detta faktum.
”Grattis”, svarade jag utan entusiasm och vände huvudet mot honom. ”Det där var inte särskilt kul va?” gissade jag och kunde inte låta bli att fnissa. ”Kom igen, du måste tycka det är roligt nu, när du tänker tillbaka på det?” frågade jag och försökte få honom på bättre tankar. Hoppades att han inte satt och saknade sin flickvän.
”Inte precis!” stönade han och himlade med ögonen. ”Har aldrig varit med om något värre”, avslutade han och dunkade huvudet i väggen.
”Du har flickvän, alltså?” frågade jag utan att tänka efter. Jag bet mig i läppen och ångrade frågan. Tänk så blev han lika irriterad som jag, när han hade frågat om Joel? Lyckligtvis log han ett snett leende och vred också sitt huvud mot mitt.
”Inte längre”, svarade han.
”Du menar väl inte att..?” frågade jag häpet. Föräldrarnas tal kunde väl ändå inte påverkat att dem inte var ihop längre?
Han tittade skräckslaget på mig men skrattade åt mitt ansiktsuttryck.
”Nej, inte för att mina föräldrar… predikade”, svarade han med en grimas.
Jag skrattade åt hans ordval och lutade mig lyckligt bakåt åt att han inte hade någon flickvän att längta efter.
”Men du har pojkvän, alltså?” frågade han.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara på den frågan, men antagligen frågade han bara för att jag hade frågat om hans före detta flickvän. Men han visste trots allt att vi hade bråkat, eller bråkat hade vi ju inte gjort i och för sig, för jag hade aldrig fått chansen att reda ut det med honom. Min tystnad tolkade han tydligen som ett ”ja” för han gjorde ingen ansats att fråga ut mig mer. Jag brydde mig inte heller om att svara, utan slöt mina ögonlock för en stund och jag trodde att jag somnade.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

hannnaaa - 7 feb 09 - 18:07

NÄSTA TACK!:D

11augusti - 21 jan 09 - 19:49- Betyg: