Fri som en fågel. |
Kommentera gärna om du har nån åsikt...om nån ens läser. Jag är inte så
bra på att skriva men jag gör mitt bästa ;P
Står här. Tittar ner. Tänker, snart är det över. Nu skulle allt bli bra.
Nu skulle allt ordna sig. Det var i alla fall vad jag inbillade mig.
Då visste jag inte att du. Att du skulle sakna mig.
Den enda personen jag älskade. Och du älskade mig tillbaka.
Du älskade mig. Mig. Fast det visste jag ju inte.
Kunde du inte ha sagt det? Idiot. Det fanns bara ilska kvar av mig.
Jag ville döda. Döda dig. Bara för att du var så korkad.
Du såg mig. Du såg mig, men gjorde ingenting.
Din blick for bara rakt förbi mig, som om jag inte fanns.
Fast jag stod precis framför dig. Du hade inte varit med och slagit mig.
Men du hade varit där.Du hade sätt vad som hade hänt.
Nej inte sett. Du hade tittat.
Du hade stått som publik och tittat på mig.
Som om jag var nåt och titta på. Sen hade du gått din väg.
Du hade inte vänt dig om och kollat en sista gång på mig.
Jag står här. Står här och tänker. Tänker, på dina ögon.
Dina gröna ögon. Ögonen som en gång hade tittat på mig.
Jag ville inte tänka på dig mer. Jag ville bort. Bort, från allting.
Bort från världen. En värld fylld av hat och ensamhet, är ingen värld värd att leva för.
Andas. Andas Tilda, sa jag med svag röst till mig själv.
Och visst andades jag. Jag andades som aldrig förr.
Jag kunde inte vara rädd väl? Vad fanns det att vara rädd för?
Det var ju nu som alla problem var ur vägen.
Eller, snart skulle dom vara ur vägen i alla fall.
Jag tittade ner. Jo, visst såg det lite läskigt ut ändå.
Långt, långt där nere, såg jag vågorna slå mot klipporna.
Om jag bara vågade ta ett steg ut. Jag vill inte vara feg. Jag vill våga.
Jag vill att du ska veta att jag vågade. Om du ens lägger märke till när jag är borta.
Vad ynkligt ändå.Om man inte ens vågar ta ett kliv.
Det är ju som vilket kliv som helst. Som ett kliv när du ska till skolan.
Som ett kliv i trappan. Bara ett kliv.
Ändå skillnaden är, att man inte kommer ta fler kliv sen.
Sista klivet. Jag tog ett djupt andetag. Vände mig om, en sista gång.
Kastade en blick mot huset där jag bodde.
Sen hoppade jag. All luft pressades mot mig. Det kändes som om lungorna skulle sprängas.
Och samtidigt, kändes det som om jag flög. Flög i evigheter. Fri var jag. Som en fågel.
Jag kände mig lycklig. Tänk att flyga såhär, hela tiden. Jag önskade jag var en fågel.
Sen, helt plötsligt, kände jag en smärta mot kroppen. En smärta jag aldrig hade känt förr.
En smärta som inte kunde mätas med något annat.
Och sen, sen var allt över. Det var slut. Jag var död.
|
|
|
|
