På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Man får bara en chans Del 5

I hope you like it :)
Skrev ihop delen nu i natt :) Ska skriva slutet snart, ja slutet är nästa del, kanske näst nästa om ni har otur ;) Men de får vi se. Jag orkar då inte göra någon jätte lång novell av den här, fast jag kanske skriver en eller två fortsättningar :)
Så nu ska vi se.. ska vi säga 7 eller kanske 8 kommentarer för nästa del?
Det är fortfarande iallafall 30 som har kollat på den men inte ens hälften har kommenterat. De gillar jag icke.. för tjuvläsare är tjuvar och vad gör vi med tjuvar? Dom tar vi bort fingrarna för, och om du inte ha några fingar kan du inte tjuvläsa, eller skriva heller..
Så KOMMENTERA :D Annars blir jag lessen på er.. och då blir min hund oxå lessen på er och då blir min andra hund lite lessen och lite sur.. Och de vill vi inte :) eller hur?
Och snälla, kommentera gärna men med lite feedback är ni gulliga :) <3

“Close your eyes
clear your heart

cut the cord
are we human or are we dancer
my sign is vital, my hands are cold
and I'm on my knees
looking for the answer
are we human or are we dancer”

Martin vände sig emot mig och log, jag log tillbaka och smällde till riden och spelade på lite hårdare. Han fortsatte sjunga och plötsligt hoppade Jos ni på scen och sjöng med i nästa vers. Jag tappade nästan bort mig men la ner all ilska på att spela hårdare. När refrängen kom gjorde jag ett eget trumsolo, Bea, med sin rödsvarta gitarr, slutade spela och vände sig mot mitt håll och såg frågande ut. Jag bara log och hon fortsatte spela, medans både Martin och Jos inte alls visste vad de skulle ta sig till. Våran basist var snabbt med på svängarna och la ett snyggt solo strax efter att jag avslutat mitt. Även Bea drog ett snyggt solo som alla applåderade åt. Sedan fortsatte vi med låten som den egentligen gick. Fast utan sång för vårar två sångare stod och hånglade. Pah.. de gjorde vad?

”God morgon, gumman”, kom mamma in kvittrandes och drog upp min rullgardin. Jag mumlade något och drog täcket över huvudet, strax därpå hade jag två glada hundar hoppandes i sängen. Efter att ha kört ner dem och vaknat till liv gick jag in på toa, där jag insåg att jag var tvungen att skynda mig om jag ville se normal ut inför skolan. Så jag satte igång på en gång, efter bara tjugo minuter var jag klar. Jag hade sotat mina ögon vita och använt den svarta kajalen så det blev en stark kontrast. Luggen plattade jag till över ögat och bråkade lite med det övriga håret för att det inte skulle ligga platt på huvudet. Tillslut blev jag riktigt nöjd och tassade vidare till köket för att äta något till frukost, det blev ett glas juice för vi hade inget godare. Jag drog på mig mina kläder och började gå till skolan. Dagen skulle inte blir så lång i alla fall.

Så när jag satt på min svenska lektion tänkte jag tillbaka på min dröm, de brukade vara sanna ibland. Fast jag spelade inte trummor, jag spelade ju gitarr egentligen. Och Martin, sjöng han? Vart kom Josefin ifrån och varför? Frågorna tog inte slut men jag valde att besvara dem senare och fortsatte med att skriva av alla från tavlan. Vi jobbade med något tråkigt om medeltiden tror jag.

På rasten stötte jag ihop med Martin, han hade inte varit på våran första lektion, så vi gick och satte oss vid ett tomt bord vid våra skåp. Några andra från klassen kom också dit lite senare, mestadels tjejer. Såklart kom Josefin dit, och hon satte sig närmast Martin. Hon satt lite för nära honom enligt mig, men han verkade inte bry sig. Då gick Alex förbi och han stannade till vid vårat bord för att hälsa, så jag reste på mig och gick bort mot honom. Även fast han stod vid bordet kändes det bättre att stå med honom. Jag gav honom en kram när jag kom fram och han besvarade den.

”Har du tänkt något på saken? ”frågade han.
”Njä jag har inte hunnit göra det riktigt”, mumlade jag fram. Och kände hur röd jag blev.
”Men du tjejen, du kan alltid ringa om det är nått eller så, men måste dra nu för min lektion börjar strax”, sa han och gick sin väg. Så jag stegade tillbaka till min plats på bänken bredvid Martin.
”Vad var det där om?”, Mumlade han surigt.
”Jag pratade med min kompis Alex” muttrade jag tillbaka. Varför lät han så sur egentligen?
”Pratade du med honom?” , nu lät han riktigt arg.
”Har du möjligtvis något problem med det?” morrade jag fram.
”Men ser du inte hur han kollar på dig ens?”
”Som om du bryr dig?”
”Ja de gör jag faktiskt” han lät lite sårad i rösten, så jag ångrade att jag sa så.
”Men du var ju otrogen med den där lilla horan”, morrade jag plötsligt fram och pekade på Josefin som satt och små log.
”Men snälla Tova, vi har pratat om de där” mumlade han.
Jag reste mig hastigt och ryckte ut min jacka ur skåpet och sprang i väg. Ingen stoppade mig eller sa något, utan alla satt kvar.

*pip, pip*
Jag hade plockat upp min mobil och ringt till Alex, han var den enda jag kunde prata med.
”Ja hej..”, svarade personen i andra änden.
”Hmm har du tid att träffas eller har du lektion”, frågade jag.
”Nä men jag kommer nu på en gång. Vart är du?” svarade han.
”Vid klockan mitt på stan” svarade jag bara.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

ILoveTAKIDA - 29 jan 09 - 20:35- Betyg: