Låt mig stanna kvar. (del 3) |
Jag knackar några gånger på dörren, pillar nervöst på naglarna och hör hur någon kommer ner för trappan. Jag hör på fotstegen att det är han, jag vet precis hur det låter när han går.
Han öppnar dörren och ler blygt mot mig innan han släpper in mig i den rödmålade hallen. Det luktar kaffe. ”jag gjorde lite kaffe” säger han och tittar ner ”… Gevalia som vi gillar…” Jag kan inte längre hålla mig, tårarna börjar leta sig fram jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag står helt stilla, sedan kastar mig i famnen på honom ”fö…förlåt” snyftar jag och släpper honom inte på ett bra tag. När jag tillslut har släppt honom ler han stort. ”det är klart jag förlåter dig” han ser rörd ut, kollar på mig en stund innan han vänder sig om och börjar hälla upp kaffe i två koppar, han ger mig den ena koppen. ”är det lagom?” säger han flinandes. ”perfekt”. Och det var sant, det känns som om jag aldrig i mitt liv har druckit så gott kaffe. Vi går upp på hans rum, sätter oss i hans säng och bara pratar. Han är ensam hemma och det är inte speciellt svårt att lista ut var hans föräldrar är. Jag väljer att inte ta upp det heller, det verkar som om han helst vill slippa. ”varför sa du sådär egentligen?” Jag fattar inte vad han menar och ger honom en frågande blick. ”ja, alltså förut när vi typ bråkade… ” jag blir helt stel, vet inte riktigt vad jag ska säga. ”…jag antar att jag var rädd” säger jag tillslut. Helt plötsligt ser han märkligt medlidande ut. ”jo, jag har tänkt på vad du sa…” han tar ett djupt andetag. ”och jag tror du har rätt, jag måste klara av det här själv. Du ska inte behöva lida bara för att jag gör det…” jag blir tårögd. ”jag menade inte så, jag var bara frustrerad. Viste inte vad jag sa faktiskt!”. Det är delvis sant, för jag var faktiskt panikslagen, och då blir det så att man häver ur sig saker man inte egentligen menar. Han nickar lite men säger sedan ”jag tror ändå att det låg någonting i vad du sa. Jag måste bli mer självständig.” jag vågar inte se honom i ögonen men säger. ”du vet att du får ringa mig när du vill, jag finns där alltid… Men tror du att du är tillräckligt stark att försöka, så är det såklart … bra” . Jag stannar ett tag till, men vi får inte så mycket mer sagt, så någon timme senare bestämmer jag mig för att gå hemåt.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Itchigo - 24 jan 09 - 17:34 | | gogggow, så bra! <3 | | maaliinT - 17 jan 09 - 17:28 | | bra! men det blir lite svårt att se vad det är som är repliker när allt är in i en text. hoppa gärna ner ngn rad så blir det lättare att läsa :) | xsomethingx - 17 jan 09 - 17:06- Betyg:  | jättebra.. man fastnar och vill bara läsa mera och mera!
maila nästa ^^ | | ccooccaaccoollaa - 17 jan 09 - 16:38 | | Novell! |
|
|
|
