Låt mig stanna kvar. (del 1) |
”För att jag inte kan!” mina egna ord ekar i mitt huvud. ” jag … kan inte” nästan viskar jag igen. Du ger mig en chokad och rädd blick, jag orkar inte bry mig, vill inte, kan inte. Bara går, vänder mig om och går ut från rummet.
Klockan tickar. Jag stirrar rakt fram på en vit vägg, på ingenting. Är det verkligen mitt fel, har jag påverkat dig? Är det mitt fel att du hatar mig? Eller ännu värre, att du inte längre bryr dig om mig. Jag var ju tvungen att vara ärlig, säga att jag inte kunde bota dig och att jag aldrig heller kommer kunna.
Du är för mörk, och jag är för svag. kanske menar du att jag gav upp på oss, att jag förstörde oss. Men jag var så himla rädd. Du var en millimeter ifrån att dra ner mig med. Djupt ner i det bottenlösa mörkret.
Du krävde lite för mycket av mig. Och mitt liv gick ut på att hjälpa dig, hålla dig i handen när du var rädd, och passa. Alltid passa, aldrig någonsin titta bort.
|
| Kommentarer | | maaliinT - 17 jan 09 - 14:43 | | bra, intressant :D |
|
|
|
