Vilken färg har själen älskling? (del 1) |
Låt oss bli dom som försvann!
Det var en sen torsdag kväll då Sandrah Möln sakta gick hemmåt längs den gatulamp fyllda gatan. Klockan var över 11 och Sandrah som inte ens hade sträng mamma hade bara fått vara ute tills 9. Men när hon äntligen kom hem stod Mia, hennes mamma där och väntade.
"-Varför är du så sen?"undrade Mia med en sträng blick och vifftade med sitt blonda hår medan Sandrah började snöra av sig conversen. När hon inte visste vad hon skulle säga reste hon sig upp och tog av sej den fina, dyra svarta skinn jackan som hon nyss fått på en krok.
"-Sandrah!"upprepade Mia med en röst som bara blev argare. Men precis som alltid gick Sandrah bara förbi henne och in på toaletten. Det var ett stort vitt badrum med både dusch och badkar. Hon krängde av sig stuprören och t-shirten och smög in i duschen. Där skruvade hon på vattnet på full styrka och lät det varma vattnet värma hennes tunna bleka kropp. Mia stod utanför dörren och skrek. Sandrah hörde det inte på grund av vattnet med hon visste det. Detta var inte första gången hon var sen. På sista tiden hade hon kommit hem vid ungefär denna tiden varje kväll. Men hennes mamma blev fortfarande lika arg varje gång. Men Sandrah brydde sig inte. Hon brydde sig inte om någonting alls. Jo en sak, eller snarare en människa.
Martin - Långa snygga underbara Martin. Hennes pojkvän Martin! Hon älskade den tanken , att han var hennes. Och det betyde precis allt. För bara två år sedan hade hon och hennes mamma flyttat ifrån Stockholm ner till Jönköping i småland. Ingen på hela skolan hade velat ha med henne att göra , dom hade bara stirrat på henne utan att ta hänsyn eller ens tänka tanken att hon med hade känslor. Den nya skolan som var fyllld till bredden med snobbar hade fort fått henne att skolka. Men efter en termin på den hemska skolan hade det börjat en ny kille i hennes paralell klass. Det var Martin. Direkt när Sandrah hade fått syn på honom att hon blivit kär. Det var något med honom som fick det att pirra i hela henne. Hans fina svarta hår med den långa luggen som så snyggt föll ner i hans svart sminkade blåa ögon. Men han hade inte sett henne. Tiden gick och i smyg försökte Sandrah vara överallt där Martin var och på så sätt hade dom någon månad senare hamnat på samma fest där det visade sig att Martins bästis var stocholmare och Sandrash kompis storebror. Han hade direkt gått fram till henne och då hade Martin följt med. Efter några öl hade han också bjudit upp henne. Vilket ledde till där dom var nu. I morgon hade dom varit tillsammans i ett halvår. Men ändå kände Sandra fortfarande den där känslan av att svimma så fort han såg på henne.
Nu bankade hennes mamma som en idiot på dörren och med en djup suck stängde Sandrah av strålen och gick ut ur duschen. Där svepte hon in sig i en av de stora vita handdukarna som hängde på prydliga krokar.Sen gick hon för att öppna dörren. Där ute stod mycket riktigt Mia helt ill röd i ansiktet efter att ha skrikit så mycket.
"-Vad är det?"undrade Sandrah med en sån ton som fick hennes mamma att himmla med ögonen.
"- Du förstår väll att du inte kan stanna ute så länge en vardag. Det är ju skola i morgon och allting!" Började hon predika. Men Sandrah avbröt henne mitt i allt.
"-Och..?"undrade hon provoserande. Mia som nu såg ut som om hon skulle explodera började skrika på Sandrah om allt och inget. Men i Sandrahs öron lät allt oviktigt. Hon gick med snabba steg in på sitt rum och slöt dörren som med en gång klippte av hennes mammas skrik. Det var bara Mia och Sandrah som bode i den lilla villan. Hennes pappa och 19 åriga storebror Henrik bode kvar i en förort till Stocholm. Ibland saknade hon Henrik så otroligt mycket. När hon hade mått som sämst i Stocholm och när alla andra hade svikit hade han alltid funnits där.
Men nu var han borta och Sandrah hade inte sett han på dom där två åren. Hon torkade snabbt håret med handduken innan hon drog på sig ett vitt nattlinne och kröp ner i sängen. Sen med en sista blick på klockan som visade 1.09 somnade hon snabbt in i en orolig sömn.
Nästa morgon vaknade Sandrah av att väckarklockan ringde klockan 7.00. Men hon sket i den för hon var så trött. Men hon hann inte mer än att sluta ögonen innan det där oändliga bankandet började på hennes dörr igen. Med en suck förstod hon att det inte var någon mening med att stanna i sängen om Mia ändå skulle banka. Så med tunga steg gick hon fram till dörren och öppnade den , gick rakt förbi sin mamma och in i badrummet. Där hon satte sig på toaletten och gjorde sina behov. Sedann borstade hon tänderna. När även hennes svarta smink var laggt runt de gröna ögonen drog hon på sig sina svarta stuprör och kent tröjan. Rufsade hon till det svarta långa håret med de rosa slingorna så att det blev riktig stort. Sen var det bara på med skinnjackan och conversen igen. Med ett snabbt hejdå tog hon sin svarta axelväska och stack. Hon fick väll köpa någon typ av frukost i caféet. Genast utanför dörren träffade en stor regndroppe henne. För första gången dena morgonen log Sandrah. Många hatade regn men hon älskade det harmoniska droppande av vatten som föll mot marken. Med leendet kvar på läpparna satte hon på sin ipod och drog på sig de stora steriohörlurarna. Med hög musik dunkande i öronen gick hon in i skolbussen och körde ner sitt kort i kortavläsaren. Sen vände hon sitt ansikte mot alla i bussen. Alla stirrade på henne. Hon svalde och satte sig ner på sitt säte vid ett fönster. Hon hade blivit som en gammal tant, om just det sätet inte var ledigt så skulle det förstöra hela hennes dag. Med hjärtat slående i samma takt som kents låt elefaneter lutade hon huvudet mot rutan. Den var kall mot hennes varma tunna hud. Hon rös till men drog inte bort huvudet utan började istället betrakta de olika husen som rusade förbi utanför den skitiga rutan. Så satt hon ända tills bussen stannade till vid skolan och hon motvilligt ryktes bryskt ut ur sina tankar. Tårarna låg inte långt borta när hon såg hur alla viskade om henne. Varför fick inte hon vara anorlunda? Vad var det för fel på henne? Skulle det alltid vara så här? Vande som sig inte vid henne snart? Hon drog ytterligare en djup suck men blev genast gladare på Martin dök upp i korridoren som en svart ängel.
Som hennes svarta knasiga ängel.
It's serious, I've have find you
When I start to feel this way
You mesmerize me, every time
And I'll hold on 'til tonight
But that's too long
Cause you're an angel
Oh oh, you're an angel
My crazy angel
My crazy angel
"-Hej älskling!"sa Martin och gav Sandrah en stor kram när han kom fram till henne. Men han nöjde sig inte med det utan kysste henne också mjukt på läpparna. Sandrah sken upp och log mot honnom. Alla som var runt omkring glodde på dom. Hon kände hur den röda färgen steg över hennes annars så bleka ansikte. Men Martin som var helt oberörd av det rättade istället till sin långa sne lugg och kysste henne en gång till. Det är helt otroligt vad trygg hon kände sig när hon var hos honom. Som om inget kunde skada henne om hans läppar vad nära hennes, Sånna här ögonblick borde vara för evigt tänkte hon stilla. Men det ögonblicket försvann precis som alla andra och skolklockan ringde.Med ett djupt andetag fortsatte hon till sitt skåp.
När hon böjde sig ner för att plocka upp en bok träffades hon av en hård smäll i bakhuvudet så att hennes huvud kördes in i skåpet. Det gjorde så ont att Sandrah såg stjärnor framför ögonen. Men tjejen som hade gjort det skrattade och sparkade henne i ryggen med. Det gjorde så att hon tappade andan och blev liggande kvidande på golvet. Efter några minuter kunde hon resa på sig i allafall, men då sparkade tjejen till henne i huvudet så att hon slog i igen fast dena gången svimmade hon. I just det ögonblicket dök Martin upp bakom hörnet. När han såg Sandrah sprang han fram till henne. Tjejen som hette Andréa stod bara och skrattade. Det gjorde honom så arg att han gick fram till henne.
"-Vad fan har du gjort?"skrek han rakt upp i ansiktet på henne. När tjejen bara flinade smällde han till henne så hårt det gick på den högra kinden.
"-Vad fan gör du?" kved Andéa och glodde stort på Martin. Men hans intresse var framme vid Sandrah som låg där på golvet. Hon hade precis vaknat till. Sandrah var snabbt på benen igen. Martin gav henne en stor varm kram. Sen tog han hennes hand och drog med sig henne ut ur skolan och ut på den regnblöta skolgården. Han stannade inte för än dom stod och flåsade utanför Sandrahs villa. "-Din mamma är väll på jobbet?" frågade han. Sandrah nickade. Martin log. Han hade planer hur dom skulle komma härifrån.
Många minuter senare satt både Sandrah och Martin och väntade på bussen som skulle ta dem till stationen. Sandrah lade sitt huvud i Martins knä. Martin strök försiktigt hennes hår. Hon var fortfarande lite yr efter smällarna. Men nu skulle det ta slut. Hon ska ta sig här ifrån. Hennes enorma bag var packad och martins svarta stora ryggsäck var proppfull. Vart dom skulle åka visste dom inte men det spelad ingen roll. Inget spelade nån roll. Eller jo . Som sagt fanns det en sak dom bryde sig om. Varandra.
Bussen rullade fram och stannad precis framför dom. En kaskad av vatten kom upp från hjulen och sprutade ner både Martin och Sandrah med regnvatten. Med vattnet dropande från håret steg dom ombord på bussen. Bussen var nästan helt full så Martin satte sig på ett säte med Sandrah i hans knä. Resan som inte var så väldigt lång. Närmade sig sitt slut redan efter cirka sju minuter. Den stannade utanför Jönköping Central. Med en Martins arm kring Sandrahs axlar gick dom in. Ner dom hade åkt ner för rulltrappan stod dom i den stora vänt salen med en enorm tåg tabell.
"-Vart vill du åka?"undrade Sandrah och såg upp mot Martins ansikte. Det var så vacker även att hans kajal hade runnit av vattnet bussen hade sprutat. Efte ett par minuters vänta log han och tittade ner på Sandrah.
"-Vi åker upp till stocholm?!"sa han.
Sagt och gjort efter en kvart steg dom ombord på tåget. Han stämplade båda på sitt busskort eftersom Sandrahs mamma hade dragit in hennes kort efter ett rymmning försök. Den gången hade hon bara hunnit till Nässjö innan Mia kom och hämtade henne. Men det var innan hon hade möt Martin, saker och ting var anvolunda nu. Dom hittade en tresäts plats längst back i tåget där de satte sig. Sandrah var snabb med att dra upp fötterna under sig och Martin följde inte långt efter hennes exempel. När den medelålders tanten som kontrolerade att dom hade betalt gått därifrån tog han hennes hand. Så somnade dom. Hand i hand.
"-Södertälje nästa , Nästa södertälje."
Martin vaknade med ett ryck av den där lungna rösten. Det tog ett par minuter innan han hann lokalisera var han var nån stanns. Stocholm var det. Dom var ganska nära. Han mage kurrade av hunger och klockan som hängde där frame visade halv sex. Och varken han eller Sandrah hade ätit nått. Han klarade sig alltid. Men hon var tvungen att äta det skulle han se till. När han träffade henne hade hon haft anorexia men det hade gått över. Men det var inte bra att hon var så länge utan mat. Även om det tog honnom imot så väckte han henne. Efter mycket skakande fick han liv i henne.
"- Godmorgon sötis"sa han och log så brätt hans läppar förmådde.Sandrah gäspade stort och log till baka samtidigt som hon sa godmorgon. Det funkade inte utan istället lät det bara som ett "Mgnn" Martin skrattade åt henne. När han skrattade glimmade den där lilla silver plutten haan hade i munnen till. Vilket fick Sandah att aoutomatiskt le ännu större.Nu var de snart där.
"-Stocholm nästa, nästa stocholm." Sandrahs hjärta tog ett skutt. De sammlade ihop sina saker och klev sen av bord då tåget saktade ner framför den enorma stationen. Perrången var över full med folk. Sandrah smög upp sin hand i Martins när de gick in mot stationen.
"-Jag går och köper nått att dricka och äta"sa Martin. Hon nickade och satte sig på en bänk mittimot pressbyron medan han gick in.
Alla som gick förbi glodde på henne. Men efter ett par minuter kom en tjej fram till henne. Hon hade långt rosa hår och två stora percingar på varje sida av under läppen.
"-Kan jag sitta här?"undrade hon. Sandrah nickade och flyttade på sig så att tjejen skulle få plats på den lilla bänken.
"-Vem är du då?frågade hon sen vänligt.
"-Jag heter Emma och är 14 år." sa tjejen som upperbarligen hette Emma. När de två tjejerna hade suttit där ett bra tag så kom Martin tillbaka med två mackor , ett äpple .ett päron och två Coca cola. Han trängde med ner sig på bänken och under tystnad åt dem sina mackor. När de hade ätit så reste dom sig upp.
"Hejdå Emma" sa Sandrah och gav henne en snabb kram. Medan Martin smög in sin hand i Sandrahs lämmnade dom centralen och gick ut i den kyliga luften. Vart skulle dom ta vägen? Hon kände väl ingen i Stocholm.
"Vart ska vi ta vägen?" frågade Sandrah smått som smått skräckslaget. Men martin svara inte. Det var uppenbart att han tänkte. Sandrah kröpihop det var så mycket folk runt henne. Men det var ändå ingen som ägnade det alternativa paret så mycket som en tanke. Alla gick runt så inne i sig själv. Det var som om ingen annan existerade i deras värld. Bara dom själva. Egoistisk världen är tänkte Sandrah och fnös. När dom hade hittat en bänk under tack utan för en affär ringde Martins telefon.
"Ja hallå?" svarade Martin när han hade fiskat upp sin telefon som hade en väldigt hög och skrikig ringsingnal.
"Jag är i stocholm!" fortsatte han sen med en snabb blick på sandrah som närvöst drog i sin kent tröja.
"Nej det gör dom inte. Nej jag tänker inte komma hem. Nej inte än. Va? Säkert..?" Martin satt tyst ett tag och bara lyssnade sen vände han sig mot Sandrah och log så stort han kunde.
"Jag vet vart vi kan bo!!"
Efter mycket letande stod dom äntligen utanför den ganska stora lägenheten i utkanten av gammla stan. Det var Martins kompis Henrik storbror Adams lägenhet. Han hade sagt att dom kunde bo där tills dom hittade nått annat. Med Sandrah halvt som halvt gömd bakom sig knackade Martin på dörren. Efter cirka två minuter kommer en kille i 23 års åldern och öppnar dörren. Han hade svart långt hår med en blå slinga i den lika långa sne luggen. Hans kropp var smal med ett par tighta jeans och en mörk blå t-shirt med svart tryck på. Han hade inte så mycket smink bara lite kajal. Enligt Sandrah såg Adam helt okej ut.
"Hej!" sa han och log stort mot dem.
"Hej" sa både Sandrah och Martin i kör. Efter det aktade Adam på sig så att dom kunde gå förbi. Han visade dem runt i lägenheten medan han pratade på som om han hade kännt dem hela livet. Både Sandrah och Martin som var mycket blyga gick bara efter honom hellt tyst. Lägenheten var jätte stor.När Adam hade visat dom varenda hörn av våningen stannade han inne i köket för att låta dom packa upp. Sandrah och Martin hade fått ta ett stort rum att dela på som Adam snabbt hade tömt när Henrik hade ringt honom.
Adam såg hur dom gick in i rummet medan han utan förfrågan började koka tee. Han nynnade lite på den där låten med Green Day. Han visste inte vad den hette men den var som en tejp bit under strumpan. Svår att få dän. Han log lite åt sej själv och hans torra filosofi. Tee vattnet var snabbt färdigt och han hälde upp det i tre koppar. När de andra kom in i rummet satt han på diskbänken och drack sitt tee med citrus frukt smak och läste kerrang. Dom satte sig vid bordet och la under tystand i sina teepåsar i vattnet.
Efter cirka sju minuter hostade Martin till mest för att han kännde sig bortkommen i denna tystnaden som hade tillkommit då Adam tystnat. Han hade pratat så mycket på en timme att han redan hade vant sig vid han röst. Det känndes nästan tomt utan den.
Adam ryckte till. Han hade först nu märkt att dom var där inne.
"Vad har ni för planer för framtiden då?" undrad han. Martin och Sandrah tittade ett tag på varandra. När inte Martin sa nått pillade Sandrah lite på sina rosa slingor innan hon öppnade munen. Men när inga ord kom ur den slöt hon den igen. Adam som fattade att planerna var ganska obefintiliga.
"Så ni har inga planer alls..?" undrade han förskitgt. Martin skakade på huvudet. Adam reste sig och gick in på toaletten och lämmande de andra två ensamma.
"vi kanske borde gå och lägga oss nu?" började Sandrah och rörde runt skeden i koppen. När inte Martin svarade gick hon in i rummet där dom skulle sova. Där tog hon av sig kläderna tills hon bara hade trosorna och kent tröjan. Då kröp hon ner i sängen dom skulle dela under natten. När hon nästan hade somnadet kom Martin in och la sig bakom henne med armarna runt henne. Två hjärtan som slog itackt tills sömnen stal slagen iväg.
Så snurra min jord igen
Radion spelar vår sång
Stockholm ligger öde och världen håller andan
(Vilken färg har själen)
Snurra min jord igen
För allt vi drömde en gång
Allt som du gör blir till pärlor på min panna
(Vilken färg har själen, älskling)
Så fort sandrah vaknade morgonen därpå gick hon ut ur sovrummet och in i badrummet. Det var ett enormt badrum med blått kakel som täckte både väggar och golv. Hon tog av sej tröjan och gick in i duschen. Med vattnet på högsta värme satte hon sig ner på golvet med kranen tryckt mot bröstet. Det kokheta vattnet rann förbi hennes kropp och ner på duschens kalla glas golv.
Vad hade hon gjort igentligen? Hon hade fått Martin att ge upp hela sin framtid. Hon hade gett upp hela sin framtid med. Efter att hon hade sutit där kom ett par stora tårar fallande. Dom försvann men återföljdes av många likadana. Tårar blev till vatten och vatten till tårar. När vattnet hade tagit över makten av tårarana stängde hon av kranen och gick ut ur duschen. Hennes smink var helt borta upptäckte hon när hon såg sitt ansikte stirra tillbaka mot henne från speglen. Med håret invirat i en handuk tog hon fram sminket hon hade haft med sig till badrummet. Där sminkade hon sig snabbt. Sen plattade hon håret och tuperade det. sen tog hon på sig en bh och en tröja med aiden på och ett par rosa strumpbyxor med nät över och en svart vid tyll kjol. Precis när hon var klar knackade det på toalett dörren. Hon öppnade dörren. Där ute stod Martin med ett snätt litet leende på läpparna och bara en handuk om midja.
"Vad fin du är älskling" log han och gav henne en snabb kyss på kinden innan han gick förbi henne och in i duschen. Sandrah log för första gången den morgonen. Han var inte sur på henne för att hon hade förstört så mycket. Han var inte arg för att hon fanns. Han älskade henne som hon var. Med den positiva tanken gick hon ut ur badrummet och gick ut i köket. Det var helt tomt! Och från Adams rum hördes snarkningar. Han var tydligen inte att räkna med när det gällde frukost. Sandrah öppnade kylskåpet. Där inne fanns ett paket mjölk med utgått datum och en möglig ost. Och det fanns inte mer i förrådet. Där fanns en för gammal syltburk och flingor. Med en suck vände hon sig för att gå mot badrummet igen men ändrade sig halvvägs. Istället gick hon mot motsatta hållet och ut genom dörren. Snabbt sprang hon ner för trapporna och in på ica:t som fanns nått kvater bort. Varför var rocker som bode själva så hopplösa? tänkte hon surt när hon lastade en vagn full med allt som hade med frukost att göra. Smör, mjölk, 2 sorters flingor, marmelad,sylt,skinka, ost, prickigkorv, skinkost, bröd och juice. Sen köpte hon köttbullar, makaroner , potatismos, korv,sallader av olika slag, och en massa mer. När hon kom till kassan sa damen som satt där helt oförkämt 579kronor" Sandrah muttradrade och tog fram en 500 lapp och ett par tior. När hon skulle gå ut genom dörren med alla tre kassarna så tappade hon den ena kassen. Då dök en hand fram och hjälpte henne plocka ihop allt. "Vill du ha bär hjälp"undrade tjejen som handen till hörde.
"Ja tack" log Sandrah när hon upptäckte att handen tillhörde rosa håriga Emma. Emma strök undan sin rosa lugg och tog en av kassarna. "Inte trode jag att jag skulle få se dej igen?!"skattade hon och smälde av ett stort leende.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | missyou - 17 jan 09 - 12:25 | fan va bra ^^
mejla nästa ! | Nea96 - 17 jan 09 - 08:53- Betyg:  | | det var SKITBRA!!! <3 maila gärna nästa:D | | FuckOffOrDie - 16 jan 09 - 23:24- Betyg: | | AS bra! Maila nästa <3 |
|
|
|
