Frostbarnet del 3 |
Hej den kommer lite sent men men... :)
Han släppte av mig utanför min lägenhet. Jag tackade för skjutsen och hasade mig iväg i riktning mot lägenheten. Äntligen skulle jag få ta mig en varm dusch. Mina händer var så kalla att de skulle kunna frysa vatten till is. Det måste vara minst tio minusgrader ute i luften. När jag låst upp dörren och klivit in i min lägenhet som luktade starkt av melon och citrus trampade jag på ett vitt fyrkantigt kuvert. På framsidan stod det inget namn eller någon adress så personen måste ha varit här och lämnat brevet. Jag lade det på köksbordet, det fick vänta tills senare. Jag ville verkligen bara ta mig en dusch just nu. Jag tog av mig ytterkläderna och traskade vidare in mot mitt sovrum. Sovrummet var infärgat i min favoritfärg, grön. Ryamattan som låg i rummets centrum hade en brun betoning. Gardinerna hade jag matchat med mattan, chokladfärgad, och jag är väldigt stolt eftersom det är mina första gardiner som jag har sytt själv. Jag öppnade min garderob och ryckte åt mig en svart handduk och gick vidare in på toaletten. Snabbt slet jag av mig alla kläder även att min kropp och mina fingrar fortfarande var liknande isbitar. Jag ställde mig i duschen och lät det hettande vattnet falla ner över min kropp. Jag tvättade håret och kroppen väldigt snabbt och stod länge i duschen och bara njöt av värmen. Mina tankar vandrade fortfarande runt bland flickan och allt oväntat som hänt i eftermiddag. Efter att jag klivit ur duschen och druckit en kopp kaffe lade jag mig i sängen och ögonen slöt sig direkt.
Torget var attackerat av folk som letade efter de sista julklapparna. Typiskt att alla ska handla sina julklappar de sista dagarna innan jul. Mitt bland alla folk sprang en mamma och en dotter hand i hand. De kom från godisaffären och var på väg i riktning mot en skoaffär. Det var 60 % rabatt på alla sortiment i affären och mamman som var galen i skor var tvungen att ta en snabb titt. Till vänster om affärens ingång stod en trasig parkbänk med en porslintomte bredvid sig. Mamman var så desperat at hon satte dottern utanför på bänken så att hon skulle kunna prova skor i fred utan att behöva ha en gnällig unge efter sig. Innan hon gick in sa hon strängt åt flickan att hon inte fick lämna bänken medan hon var inne i affären. Dottern nickade och lutade sig bakåt mot ryggstödet medan hon kollade efter mamman när hon rusade iväg. Flickan tog upp en blå klubba ur den vänstra fickan på hennes bruna, nya dunjacka. Under jackan hade hon på sig sin finaste klänning, en vit med rosetter och volanger på. Hennes mamma hade låtit henne ha den idag för de ska på släktkalas efter att de handlat klart. Det hade gått 15 minuter nu och mamman hade fortfarande inte kommit tillbaka. Flickan funderade på om hon skulle gå in i affären och leta reda på sin mamma, men mammans stränga ord ekade i huvudet. ”Du får inte lämna bänken medan jag är inne i affären, förstår du det?”.
- Hej, kan jag sitta här?
Flickan hade inte märkt att det hade kommit någon, men när hon höjde huvudet stod där en man, som var i hennes far ålder, och kollade ner på henne. Hon tänkte inte svara på frågan för hennes mamma hade tusen gånger sagt åt henne att inte prata med främlingar och speciellt inte äldre män. Mannen brydde sig inte heller om att få ett svar utan satte sig ner på bänken bredvid henne.
- Vad heter du?
Hon tänkte inte svara denna gång heller och han väntade inte på hon skulle svara utan frågade nästa fråga i stället. Det var som att han visste att hon inte skulle svara.
- Vill du ha godis?
Hon var inne på sin tredje klubba nu och viftade med den för att visa att hon redan hade godis.
- Varför sitter du här alldeles själv? Var är dina föräldrar?
Han kollade på henne med smala, grå-blå ögon och nu väntade han på att hon skulle svara. Han såg inte farlig eller skrämmande ut. Han såg ut som en vanlig man som hade fru och barn. Hon tänkte att det inte gjorde något om hon pratade lite med honom. Han ville nog bara vara trevlig.
- Min mamma är inne i skoaffären, sa hon med tyst och pipig röst och pekade med klubban på affären bredvid dem.
- Och hon lämnade dig här ute alldeles ensam? Hur mår du egentligen, du ser lite ledsen ut? Ingen hade någonsin frågat hur hon mår innan, inte ens hennes föräldrar. Hennes far pratade aldrig med henne han bara jobbade hela tiden. Hon ryckte på axlarna för hon visste faktiskt inte hur hon mådde.
Han tog hennes lediga hand och presenterade sig som Robert.
- Jag äger busfabriken som ligger här runt hörnet om du vet vad det är.
Flickan visste mycket väl vad busfabriken vad för något, men hon visste inte att det låg runt hörnet. Hon hade varit där flera gånger med sina kompisar. Utanpå är det bara en stor och ful byggnad. Det enda som finns på den är en stor röd skylt med texten BUSFABRIKEN färgat i svart. Men när man kommer in är det högt i tak och massa färgglada leksaker.
- Vi har gjort om massa där inne och har fått ett stort hopptorn och en hinderbana. Jag är på väg dit nu för mina barn är där. Jag har en tolvåring som heter Lucas och en sjuåring som heter Stina, sedan helt plötsligt reste han sig upp och började gå mot hörnet.
Flickan var också sju år men hade alltid uppfattats som större. Hon såg både äldre ut, för hon var så lång, och så var hon väldigt smart. Hon var ett så kallad underbarn, men idag skulle hon göra sitt livs första misstag som inte var så smart. Hon reste sig också upp och sprang ifatt mannen och tog hans hand. Hon kände inte mannen men det hade hon glömt bort för det verkade som att han brydde sig om henne. Den enda i hela världen som vekade bry sig om henne. När de kom runt hörnet fanns det ingen busfabrik. Däremot fanns det en silvrig Ford parkerad intill vägkanten. Flickan var förvirrad, varför fanns det ingen fabrik? Mannen greppade tag hårdare om flickans lilla hand och tittade henne i ögon och skrattade innan han knuffade in henne i bilens baksäte och körde iväg.
- Nej!
Jag reste mig upp och svetten bröt ut som små pärlor på min panna. Det var bara en dröm men den hade känts så verklig. Jag visste direkt vem den lilla flickan hade varit. Flickan i ekan.
|
|
|
|
