Älska hatet [del 5] |
Jag förväntade mig att se Alya med uppspärrade, rädda ögon sittandes på toaletten.
Men i stället satt där en man. Hans ålder var svår att avgöra, han kunde vara omkring 20, men lika gärna 50. I handen höll han en spruta, pressad mot ena armen. Hans blodsprängda ögon såg både vilda och sovande ut, och de stirrade till synes oseende ut i fjärran. Jag skrek till lite och backade snabbt undan.
När dörren till badrummet slog igen bakom mig började jag småspringa, och när jag kom ut på gatan ökade jag takten ytterligare. Utan att egentligen se vart jag sprang fortsatte jag i alldeles för högt tempo för den ganska folkfyllda gatan. Min hjärna kunde resonera logiskt, och fraser som ”varför springer jag, han är knappast efter mig” och ”var det verkligen så farligt” dök hela tiden upp. Men kroppen, framför allt benen, ville inte lyda.
Det var oundvikligt, så jag blev inte förvånad när jag sprang in i någon.
”Förlåt.” mumlade jag. Sen kastade jag en hastig blick mot personen jag sprungit ner, och blev för tredje gången på tio minuter obehagligt överraskad. Alya, med det tjocka, svarta håret i en fläta och de osminkade ögon stora som tefat, stirrade skrämt tillbaka på mig. Det arga, långa tal jag hittat på i huvudet var som bortblåst. Alla ilskna ord tycktes ha stannat kvar i bio-entrén medan jag själv hade rusat därifrån. Antagligen gapade jag som en fisk under tiden som jag försökte komma på något bra att säga. När Alya gjorde en ansats att resa sig kom talförmågan tillbaka.
”Tänk inte ens på att springa ifrån mig, jag har en del att säga till dig.” Jag blev lycklig över att min röst varken darrade eller gick upp i falsett. Alya hånlog lite.
”Jaså? Kläm fram det då.” Jag blev åter stum.
”Kom.” sa jag kort efter ett tag. Jag reste mig och började gå mot en mindre gata där inte så många gick. Var och varannan sekund kontrollerade jag att Alya var efter mig. När vi promenerat en bit ifrån folkmassan vände jag mig mot henne. Hjärnan var fortfarande så gott som tom, men en, patetiskt enkel, mening fick jag i alla fall ihop.
”Varför har du förföljt mig, vad har jag gjort dig?” sa jag tyst. Alya hade blicken fäst i marken och svarade inte på en lång stund. Jag väntade otåligt på att hon skulle säga något, men jag ville inte hetsa henne själv. Tungan kändes stel och tjock, så antagligen skulle det låta sluddrigt och otydligt av nervositet. Efter en evighetslång väntan öppnade hon munnen.
”Du tog allt. Inte bara Vincent, hela min framtid. Vi skulle vara tillsammans för alltid, gifta oss och få barn. I alla fall var det vad jag hade planerat.” raseriet jag lyckats bygga upp fick sig en törn av orden, som tycktes komma ut i en våg av ren smärta. Jag ville inte tycka synd om henne, det skulle förändra allt och göra det mycket svårare. Jag försökte i stället intala mig själv hur barnsligt det var att förvänta sig att man skulle gifta sig med någon man var ihop med i grundskolan, och bli besviken när planen inte gick i lås.
”Men det är väl inte mitt fel? Terrorisera Vincent i stället.”
”Det var ditt fel att han lämnade mig. Jag skulle aldrig kunna hota honom. Jag skulle inte klara av att göra det, jag älskar ju honom fortfarande.” Jag fnös lite åt de sötsliskiga orden.
”Men jag har för fan inte snott honom! Han kom fram till mig, och det var minst två veckor efter att vi gjort slut, jag hade inget mad honom att göra innan det! Så sluta hålla på med det du gör, ok?” jag hämtade andan. ”Och du kan få tillbaks honom om du vill. Jag stör mig ändå bara på honom.” Det sista lät inte alls som jag, snarare ganska hemskt, som om Vincent var någon leksak eller kanske en valp. Nu var det Alyas tur att fnysa.
”Det funkar ju inte så, idiot. Han blev väl kär i din... charm, eller vad han skulle kalla det. Ditt utseende alltså, det är det han menar med ”charm”. Det är så jävla orättvist att han ska bli kär i dig, du uppskattar honom inte ens!” Orden fick mig att le lite.
”Vill du veta varför han dumpade dig? Han är sån, han har varit ihop med halva skolan och sen dumpat varenda en direkt efter att de har... gett efter, låtit honom göra lite vad han vill. Jag trodde att han kanske bara letade efter den rätte, eller så, för han verkade ju schysst, men nu har jag märkt att han skiter i allt sånt. Han bryr sig inte alls.” Alya såg inte särskild nöjd ut med beskrivningen. Kanske träffade den en öm punkt, kan ske ville hon inte inse att Vincent inte var helt perfekt och underbar. Hon ville inte se att han till stor del var en idiot. Hon strök bort en hårslinga ur ansiktet med ena handen. Jag fick en glimt av hennes handflata, och den fick mig att flämta till. Jah hade visserligen sett den, på bild. Men ärren som löpte kors och tvärs över huden kändes tusen gånger starkare i verkligheten. Hon märkte min blick och stoppade händerna i fickorna. Det var plötsligt svårt att inte tycka synd om henne. Jag hade skrikit ur mig all ilska, och kunde se hur ledsen Alya verkligen var. Jag var osäker på om hon verkligen var helt frisk- hon verkade tro att någon sorts förbannelse över mig skulle ge henne Vincent tillbaka. Jag lade en lugnande hand på hennes axel.
”Alya, lyssna. Glöm bort honom, han är inte värd allt det här. Du borde inte bli så uppriven, han är inte i närheten av tillräckligt bra, för någon. Han går helt efter regeln ”jag gör mig grej, tack och hej, nästa tjej”, du borde försöka se det. Jag vet att det kanske inte är så lätt, men det finns andra...” Jag slutade prata, det blev ändå bara ett meningslöst svammel, ett entonigt eko av gamla tips för att komma över en förälskelse. Jag hade aldrig behövt ta itu med sådant, så jag kunde inte säga något. Hon såg ut att vara på bristningsgränsen. Jag gissade att hon levt i hopp om att knäcka mig, och på så vis vinna tillbaka Vincent. Nu hade verkligheten, att han antagligen inte brydde sig ett skit, brutit igenom muren av naivt hopp. Jag tog henne i armen och började leda henne tillbaka mot gatan. För att komma hem var vi tvungna att ta bussen, jag betalade för båda medan hon kämpade mot tårarna. När jag satt på den trasiga, tunna dynan till bussätet kunde jag inte åta bli att le åt ironin inombords. Jag lyckades aldrig stå kvar vid att jag hatade någon, och var allergisk mot tårar och sorg.
Alya pekade mot sitt hus när jag frågade henne var hon bodde, men det var den enda reaktion jag fick under hela promenaden.
Osäker på vad jag skulle göra när vi kom fram bestämde jag mig för att säga hej då, mest för min egen skull. Jag behövde tänka över allt ordentligt.
Det slog mig att det jag sagt om Vincent var sant, även om jag knappt tänkt tanken innan. Jag skulle göra slut med honom så snart jag träffade honom, för jag ville säga det öga mot öga. Jag började nästan skratta när jag kom på att det antagligen skulle vara första gången han blev dumpad. Sen skulle jag hjälpa Alya. Hon var sjuk, riktigt sjuk verkade det som. Hela hennes värld kretsade kring Vincent, och jag vill få henne att inse att hennes liv var så mycket mer. Kanske mest för att jag på något sätt vill trycka undan skuldkänslorna, som egentligen inte var så riktiga. Jag hade faktiskt inte gjort något fel, men känslan av det låg ändå som en kliande klump i magen, som jag inte helt kunde ignorera.
Nu har jag lite för mycket tid över, så jag kan skriva lite här.
Jag skrev liiite fel i den här meningen först, tills jag insåg hur konstigt det lät..."Jag gissade att hon levt i hopp om att knäcka mig, och på så vis återvinna Vincent." Ojdå...
Tja, i alla fall, någon som skulle vara intresserad av att läsa en delvis, mer eller mindre, sann novell? Jag lovar att den kommer låta lika påhittad som denna ändå (som faktiskt är tagen rätt ur luften)...
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | XblackX - 8 feb 09 - 11:20- Betyg:  | | mejla nästa | | NadaZero93 - 18 jan 09 - 10:51 | | i de senaste två avsnitten har du verkligen börjat skriva så man "lever sig in i" berättelsen. skit-bra, alltså. | | Bolliz - 17 jan 09 - 19:54- Betyg: | | Så HIMMLA bra! Mejla nästa del !?(A) | | the-rose - 17 jan 09 - 18:09- Betyg: | jättebra skrivet!! hoppas att det går bra med Alya, håller lite med Madvis =)))
men spännande | | oxie_tjejen - 17 jan 09 - 15:24 | | bra meilja nästa | | nermimmi - 16 jan 09 - 23:08- Betyg: | | fy fan va bra asså =O mejla =D | | Madvis - 16 jan 09 - 19:31- Betyg: | Jag ska vara helt ärlig nu, så förberedd dig:
(Och ni som brukar läsa kommentarerna innan ni läser novellen, om ni inte vill veta vad som händer så sluta läsa nu!)
Jag gillade att det inte var Alya på toaletten, det var oväntat (speciellt att det var en missbrukare istället). MEN, och här är mitt stora MEN: Jag hade förväntat mig att det egentligen inte skulle vara ALYA som trakasserat henne, utan en av hennes vänner (speciellt den lugna, vad-hon-nu-hette).
Varför? För att det kändes så himla UPPENBART att det skulle vara Alya, men så himla oväntat om det skulle vara kompisen.
Detta kanske inte låter logiskt i ditt huvud, eller i någon annans, men det gör det i mitt (av någon anledning).
Det betyder inte att jag är missnöjd med hur saker går, det hinner säkert hända mycket mer än, men ja... Jag vet inte riktigt.
Men jag ska egentligen inte säga någonting innan novellen är slut.
Allt jag kan säga just nu är, jättebra skrivet :) och jag ser fram emot nästa!
(Mejl? Yes please!) | | MoRoTpOwEr - 16 jan 09 - 18:39- Betyg: | | mejla nästa :D | | Karros - 16 jan 09 - 18:16- Betyg: | | Jättebra! :D<3 | | unlook - 16 jan 09 - 18:12- Betyg: | | Skita bra som vanligt ;] Maila nästa? | | vissenros - 16 jan 09 - 16:36- Betyg: | | verkligen jättebra :) denna gång har du inte berättat för mig vad som ska hända i nästa del, så det kommer att bli spännande! |
|
|
|
