Framtiden inom synhåll [TWILIGHT-FF] Del4 |
”Du borde vara i skolan”, hörs en bekant röst bakom mig lätt anklagande.
Jag ler och reser mig upp. ”Det borde du också!”
Trevor kommer fram till mig och kramar om mig. Jag blir förvånad men kramar ändå om honom för det. Efter ett tag så hör jag att han börjar snyfta lätt. Jag lutar mig bak för att se på hans ansikte och jag ser att några tårar faller från hans ögon och sakta glider nerför kinden.
”Trevor, vad är det?” frågar jag oroat och kramar om honom ännu en gång.
När han inte svarade blev jag mer orolig och tillslut kände jag hur hans kropp gav upp och jag var tvungen att bära den. Det gick inte så bra för jag hade aldrig varit stark så jag försökte så försiktigt som möjligt sätta oss ner med hans tunga orörliga kropp som inte ville flytta sig en decimeter.
Jag var orolig över att han hade kollapsat totalt men när jag lyssnade noga kunde jag fortfarande höra hans snyftningar och en ojämn andning.
När jag fick honom ner ordentligt med hans huvud mot min nacke liknande när en förälder håller ett barn när barnet är ledsen så började jag vagga honom sakta.
Försiktigt började jag nynna på hans favoritsång och tillslut kunde jag höra hans andetag bli jämna och hur snyftningarna slutade.
Vi låg sådär, han i min famn och jag vaggande honom i en timme.
”Cecilia?” frågar hans hesa röst lätt sprucken och jag drog mig från honom för att kunna tittar ner på honom.
”Det är jag”, säger jag och böjer mig ner för att lätt pussa på hans panna. ”Vad har hänt, Trevor?”
Han är tyst och stelnar en aning till och jag pressar inte honom. Det var någonting man aldrig kunde göra med Trevor. Pressa honom till att göra saker. Om man gjorde det kunde man vänta sig att han skulle bli tyst och då skulle man aldrig få veta vad han höll tyst om.
Så jag väntade, väntade på tills han kände sig redo för att berätta för mig vad som hade hänt. Och jag var beredd på att få vänta länge. Men jag var säker på att det inte spelade någon roll över hur länge jag skulle få vänta innan jag fick veta vad som hade hänt.
Om Trevor var tyst som nu, och ifall han grät- vilket han aldrig gjorde - så måste det vara någonting viktigt, speciellt om han håller det tyst för mig. Vi var vana att berätta allt för varandra. Även om jag hade hållit tyst om det faktum att Edward och hans familj var vampyrer.
Men om jag hade kunnat berätta så hade jag redan gjort det för längesen. Garanterat samtidigt som jag hade fått reda på det. Bara att jag kanske hade väntat tills jag varit hemma och ensam. Jag tror inte att familjen Cullen skulle ha uppskattat det ifall jag hade dragit upp min mobil för att ringa Trevor och berätta att min nya pojkvän och hans familjer var vampyrer.
Jag kunde se det framför mig och det var inte en vacker syn. Snarare skrattretande.
”Min pappa har dött”, säger han tillslut så lågt att jag knappt hade hört det.
”Åh, Trevor”, säger jag och trycker honom hårt mot mig i en benbrytande kram.
”Jag är ensam nu”, säger han snyftandes och tårar kommer ut från hans ögon och blöter ner min blåa skjorta.
Trevors mamma hade dött när en full bilist hade kört mot rött och kört rakt in i förarsidan och klämt ihjäl Trevors mamma. Han hade varit tre och han kom knappt ihåg henne.
Det var inte rättvist att han skulle få uppleva ännu mer smärta.
”Du är inte ensam, Trevor. Jag kommer alltid att vara här för dig, så länge du vill.”
Han tittar upp på mig och det gör så ont när jag hans rödgråtna ögon och hans ansikte som så tydligt visar smärta.
”Verkligen?”
”Verkligen”, säger jag och försöker le men jag är säker på att det bara kommer ut som en grimas.
”Tack”, är det enda han säger innan han gräver sig in i min omfamning igen.
”Vad kommer hända nu?” frågar jag när Trevor stannar till vid bron och tittar ut mot vattnet.
Han gråter inte längre men jag vet att om fel ord sägs så kommer tårarna att rinna igen och han kommer att bryta ihop på marken.
”Vad menar du?” frågar han tillbaka.
Jag suckar och tittar på honom osäkert. ”Vars kommer du att bo?”
Man märker att han inte själv har tänkt för det för genast kommer det fram osäkerhet och oro i hans ansikte och han vänder sig smått skräckslagen mot mig.
”Vi fixar det på något sätt”, svarar jag på hans oställda fråga och han nickar men han ser fortfarande osäker ut.
”Dom kan väl inte ta mig ifrån här?”
Jag svarar inte för att jag själv inte vet svaret, Trevor ser det för han vänder sig och tittar ut mot vattnet igen. Solen lyser i hans ansikte och om hans ansikte inte hade varit så rött och svettigt så hade det hela varit ganska poetiskt. Men inget kunde vara poetiskt just nu.
Tveksam så går jag fram till Trevor och lägger min hand på hans som vilar mot räcket. Han tittar ner på våra händer och vrider sin så att vi håller varandra i händerna.
”Lova att du inte lämnar mig”, säger han och desperation bryter starkt fram i hans röst.
”Jag lovar.”
Vi börjar gå igen, hand i hand mot stan. Jag vet inte ifall han är redo att möta alla men för att komma någonstans måste vi gå igenom stan.
”Vad ska du göra nu?” frågar jag när han står vid busshållplatsen och väntar på sin buss.
”Min faster ska komma från Manchester och prata.”
Vi står tysta och tillslut kommer hans buss. Jag vinkar till honom och han höjer handen.
När bussen kör iväg går jag tillbaka till stan och jag känner hur tårar börjar komma. Den enda anledningen till att jag inte grät var att jag visste att Trevor behövde någon som tröstade honom och inte någon som grät med honom. Och nu när han inte ser är det fritt fram för att börja gråta.
Tårar rinner ner för min kind och jag sätter mig på en bänk. Människor som jag känner lite och okända tittar på mig frågande men ingen stannar. Dom har väl hört att Trevors pappa har dött och förstår väl kanske att jag också är ledsen. Jag vet inte, och jag bryr mig inte heller. Låt dom tro vad fan dom än vill.
Jag hade känt Trevors pappa ganska väl. Vi hade varit bra vänner, alltid retat Trevor, alltid varit hållit med varandra när Trevor sa emot någon av oss. Han hade varit som en av hennes vanliga vänner bara lite mer pappalik. Det hade varit han som hade hjälpt henne när hennes mamma hade kollapsat förra året när pappa hade varit borta och skjutsat henne till sjukhuset och inte frågat vad som hade hänt. Han hade förstått att jag dolde något, men han hade också förstått att han inte hade något med det att göra ifall hon inte ville.
”Jag vet att du inte berättar något för mig, och jag förstår inte, men det är din rätt att berätta eller att inte berätta, men du ska veta att jag finns här. Trevor också. Och jag säger självklart inget till Trevor om det här.”
Jag hade suttit i en sjukhusstol med en te mugg i händerna och rödgråtna ögon och han hade kramat om mig. Sagt att allt skulle bli bra, och det hade det blivit. Men inte för honom.
Jag förstår inte hur det funkar. Hur någon kan då och inte sen finnas? Hur kan man sluta existera?
”Cec?”
Jag blundar och stönar till.
”Hej”, säger jag och försöker le upp mot personen som just har kommit fram till mig med oro tydligt i hans ansikte. ”David.”
”Ja, hur mår du?”
Jag blir förvånad över hur ärligt oroad han låter och jag rynkar pannan. Han kliar sig själv besvärat över pannan och sätter sig sedan ner bredvid mig.
”Jag hörde om Trevors pappa”, börjar han och jag stelnar till.
Om han är här bara för att snoka runt och sprida ut det sen så ska han få.
”Jo”, säger jag stelt och tittar bort.
Så fort han börjar fråga frågor så går jag, bestämmer jag och drar upp mina ben på bänken och håller om mig själv.
”Det suger. Min mamma dog för fyra år sen och det gör fortfarande ont, så jag vet liksom hur han känner sig. Fast jag har ju kvar min pappa så.”
Jag tittar förvånad på honom och ler sen lite medlidande mot honom. Det förklarar varför han inte vet riktigt hur man ska närma sig en tjej, för ingen har lärt honom finesserna hur man uppvaktar en tjej.
”Jag visste inte det”, säger jag.
Han kliar sig besvärad bakom huvudet. ”Näe, inte det första man kanske pratar om precis.”
Sen ler han snett och hans bruna ögon glimrar till lite lätt.
”Nä”, säger jag tillbaka och tittar på klockan. ”Oj, jag måste hem.” Jag reser mig upp och går ett steg för att sedan vända mig om och vinka hastigt mot honom. ”Hejdå.”
”Hejdå.”
Hemma så stod pappa framför spisen och gjorde köttfärssås och spaghetti och gav honom en komplimang om hur gott det luktade. Han log och sa tack. Mamma satt vid bordet och läste tidningen. Jag visste inte ifall jag skulle berätta om Trevors pappa, varför jag inte visste ifall jag skulle berätta var för att dom hade aldrig riktigt gillat Trevor, just för att han var lite annorlunda. Med annorlunda visste jag inte vad dom menade.
Jag hade frågat dom en gång men dom hade bara muttrat lågt och jag hade inte frågat någon mer gång för då förstod jag att dom menade att han inte var som dom tyckte han skulle vara.
När jag satte mig vid bordet tittade mamma upp och log.
”Hej!” säger hon glatt och lägger ifrån tidningen. ”Hur var det i skolan?”
”Öh, bra”, säger jag snabbt och försöker le övertygande.
Det sista som dom behövde veta var att jag hade skolkat en hel dag. Pappa tog min tallrik och när jag fick tillbaka den så var den full med mat.
Jag kastade rent utav maten in i mig, aldrig märkt att jag varit så hungrig. Mina föräldrar tittade både roat och smått överraskat över min aptit. Sen sa jag tack för maten och sprang upp för trappan in i mitt rum. För jag hade inte bara varit hungrig, jag längtade efter Edward också, och han skulle komma så fort jag hade ätit.
Så när jag kom in på toan på övervåningen drog jag snabbt igenom en borste och borstade tänderna så att jag inte skulle lukta för mycket vitlök i munnen på grund av köttfärsen. Just som jag blev klar hördes dörrklockan och jag sprang ner för trappan, och höll nästan på att ramla. Jag hann just ta tag i räcket och tog ett stadigt grepp.
Pappa som hade varit påväg att öppna dörren såg det hela och såg oroad ut.
”Gick det bra?”
”Jodå”, säger jag och ler.
Han ler tillbaka och skakar på huvudet innan han vänder tillbaka till teverummet.
Jag hoppar dom sista stegen fram till dörren och när jag öppnar så står han där utanför skrattandes och kommer in i värmen. Inte för att han bryr sig skärskilt mycket om att det är kallt ute och varmt inne.
”Hej”, säger jag dumt när han hänger av sin jacka och står med ryggen mot mig.
”Hej”, säger han tillbaka och vänder sig om.
Han ler krokigt och andan fastnar i min hals. Jag börjar le dumt och börjar rodna när jag kommer på mig själv. Det är något jag hatar att göra, rodna, förut gjorde jag aldrig det, men nu, helt plötsligt är jag rodnadens drottning.
Jag tar hans hand och drar med honom uppför trappan, han följer lydigt med, småskrattar lite eftersom jag snubblar lite över trappstegen. Jag försöker ge honom ett mörkt ögonkast, men det är omöjligt för så fort våra ögon möts så börjar jag le dumt igen.
När vi kommer in i mitt rum så drar han mig tätt intill honom och hans ansikte begraver sig i mitt hår.
”Åh, jag älskar din lukt”, säger han och pussar mig på huvudet.
Skakandes på huvudet tittar jag upp och lutar min panna mot hans och suckar. ”Ska du klaga, du luktar också ganska gott.”
Ätbar, och allt, tänker jag och jag ser hur han stelnar till.
”Jag mena inte så”, säger jag sen då jag förstår mitt misstag.
Hur kunde jag vara så klumpig?
”Jag vet”, suckar han och pussar mig sedan lätt på näsan. ”Renesme vill träffa dig igen.”
Han säger det väldigt snabbt och först hör jag inte det och ber honom repetera om meningen. När han gör det så ler jag och säger att jag mer än gärna vill göra det.
Först ser han lite osäker ut, som om han överväger ifall det egentligen är en riktig bra ide. Men sen lyser hans ögon upp och han nästan bär mig nerför trappan. Jag hinner knappt skrika till mamma och pappa att jag far hem till Edward innan dörren är stängd bakom mig och jag sitter i hans bil.
Lite omtumlad skakar jag på huvudet när han sitter bredvid mig och ler brett innan han backar bilen och jag spänner fast mig.
Som förra gången då jag hade kommit dit så hade han nästan genast tagit tag i mig och burit in mig med sin superfart.
”Woah”, säger jag yrt när vi kommer in. ”Någon som har bråttom?”
Han märker min lätt retande röst och han skrattar ett djupt skratt. ”Blev på något sätt så himla uppspelt.”
”Jag ser det”, säger jag och håller kvar min lätt retsamma röst.
”Kom”, hans röst var nu ivrig och jag följer efter honom som går mot något rum.
Jag kom inte riktigt ihåg hur allting låg till efter förra gången, eftersom det var ett så himla stort hus! Till och med en person med kompass och karta skulle ju gå vilse där inne!
”Cecilia”, hennes röst lät inte som förra gången, då den hade varit kall.
Nu lät den varm och lugn.
”Hej”, min röst var ynklig bredvid henne och hon kunde inte ha varit äldre än mig.
Hennes chokladbruna ögon lyste och jag var glad att hon var mer öppen mot mig den här gången. Hon hade säkert trott att jag var där för att ta Bellas plats, men det var jag inte. För det kunde jag inte göra, även fast jag velat det.
”Hur mår du?”
Det kändes konstigt att ha en sådan normal konversation med henne på något sätt, men det gjorde mig ännu mer glad.
”Jag är lite ledsen, men samtidigt glad. Själv?”
Jag visste att det inte var någon ide att ljuga eftersom jag visste att Edward skulle kunna läsa mina tankar. Dock hade jag varit försiktig med att inte tänka på Trevor eller Trevors pappa när han hade varit med mig.
”Jag mår bara bra, jag vill för det första be om ursäkt över mitt oacceptabla beteende.”
”Du behöver inte be om ursäkt”, säger jag tillbaka och ler mot henne.
Renesme kommer fram mot mig och Edward, Edward har stått tyst bredvid mig hela tiden väntandes. Hon sträcker ut sin hand och jag tar den. Det är så olik Edwards, hans är kall och hennes är flammande het. Hon ler lite ursäktande.
”Varför är du lite ledsen?”
”Renesme”, säger Edward uppfodrande.
”Just det ja, inte fråga människor om alldeles för personliga saker. Ser du, sitter som sten i huvudet!”
Jag skrattar lite och Edwards mungipor dras upp lätt. Renesme ler brett och gör sedan något som jag inte hade väntat mig. Hon kramar om mig.
Först blir jag lite chockad men när chocken är över kramar jag henne tillbaka.
Då ser jag i min ögonvrå hur Alice kommer dansandes in och jag ler stort mot henne. Bakom henne kommer en blondin in, jag antar att det är Rosalie. Hon är slående vacker, hon ser lite avvaktande ut bakom Alice men jag ler mot både Alice och Rosalie.
Alice dansar fram till mig och kramar om mig för att sedan ställa sig brevid Renesme och lägga en arm runt henne. Renesme fnittrar till och Alice ler stort.
Rosalie ser lite tveksam ut, men sedan verkar hon bestämma sig för att hälsa och hon sträcker fram handen.
”Rosalie.”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | NadaZero93 - 1 mar 09 - 21:36 | några språkliga fel och ibland fattar man inte vem "hon/henne" är-
but though I like it anyways! | unlook - 20 jan 09 - 19:08- Betyg:  | Bäst!
Maila nästa? | | Maadelen3 - 17 jan 09 - 22:02 | superb!
men eftersom jag diggar trev så får inte han flytta juju! ;o
hahha, men mera ;D | | gbg_95 - 16 jan 09 - 21:10- Betyg: | Stackars Trevor :'( Hoppas han inte kommer att flytta.
Men bra skrivet!! Börja bli spännande, undra vf Renesme är så snäll nu x) |
|
|
|
