rum i källaren |
Sofia är en 16årig tjej med brunt mellan långt hår med kluvna toppar, gröna ögon och är 1,60 lång. Hon är inte som alla andra tonåringar utan hon är den där lite udda typen. Hon sitter gärna för sig själv i sitt egna rum med de blåa tapeterna i den orange rutiga fåtöljen, men en kopp te och någon bra fictionbok, och bara är sig själv.
Det är en kylig vårmorgon och Sofia är på väg till skolan, med sig har hon såklart sina skolböcker och hennes fiction bok i ryggsäck. Hon har på sina blåa converse, sina gråa Jeans och en gammal sliten nalle puh tröja. Hon går i sina små inre tankar av ensamhet och förödelse, det har hon gjort ända sen hennes mamma dog och hennes pappa inte ville ha henne kvar. Det var då hon fick sitt egna rum nere i källaren med de blåa väggarna så pappan skulle slippa se henne. Nalle puh tröjan fick hon av mamman dagen innan hon gick bort i bröstcancer för 4 år sedan.
I skolan sitter hon ofta i biblioteket och pratar med sig själv för att inte få ett nervöst sammanbrott av att inte kunna prata med någon, det finns en stor spegel med guldram där hon sitter. Hon drar alltid fingrarna på ramen innan hon går, hennes mamma hade sagt att det gav tur. På lunchen vräker hon i sig maten eftersom allt hon får hemma är te och kanske en smörgås om hon har tur.
På vägen hem från skolan snubblar hon på en sten, hon tar upp den i handen och ser att det liknar ett brustet hjärta, hon stoppar ner den i innerfickan och går hem och ner i sin källare, sitt rum. Så fort hon kommer in fäller hon tonvis med tårar, tar fram papper o penna och skriver ett brev till hennes pappa som lyder:
Förlåt käre pappa om jag har förstört ditt liv och om jag har gjort det jobbigt för dig, det var aldrig meningen, jag lovar. Jag skriver denna lapp som ett sista farväl till dig och som en varning för mamma att jag snart är vid hennes sida igen. Du vet den där fickkniven jag fick av dig i julas, den kommer väl till pass och jag tackar dig för mycket innan mamma dog. Jag älskar dig alltid och bli inte ledsen när jag är borta, lova mig det. Kärlek från din dotter.
Sofia hängde sig den dagen men innan det ristade hon in ett S och ett H för hennes pappa Henry i hjärtat och la det så inte brevet skulle blåsa iväg innan pappan förstod.
|
|
|
|
