I väntan på livets återkomst |
Jag hade mitt livs bästa månad, jag var kär och jag fick besvarad kärlek.
När man är kär så svävar man uppe i det blå och det finns inget som kan få ner en på jorden.
Men allting hade sitt slut, ett missförstånd stod i vägen för våran kärlek som blommade så.
Folk kallade oss för skolans sötaste par, men vad spelade det för roll när han inte litade på mig?
Jag var väldigt bra kompis med hans kompis och jag visste delvis att hans kompis hede känslor för mig men
jag visste att hans kompis förstod att jag var lycklig med min kille som jag hade.
Men svartsjukan kom, det eländiga mörka dammet som jämt ska förstöra allting.
Jag var sjuk två dagar och sen gick jag in på datorn, gick in på community-sidan och läste det som fick mig
att gråta. Tårarna rann och jag kunde inte få stopp på dom. Jag blev rädd för att förlora han som räddade mitt liv
Han ville inte veta av mig, och jag var hemma ytterligare några dagar från skolan och i min ensamhet där jag stirrade
in i väggen så rann tårarna konstant. Tomrummet som innan hade fyllts med lycklig kärlek var nu enbart ett tomrum.
Han visste att mina tårar föll, han visste det så väl. Men hans svartsjuka som egentligen inte hade behöft vara där fanns kvar
Han fick senare veta att allt det han hade trott om mig inte var sant men då var det redan för sent.
Två dagar efter dumpningen av mig hånglade han med en tjej i min klass.
Då bröt jag i hop igen, som en vissen blomma som aldrig skulle blomma igen.
Strulet han hade med denna tjej varade knappt en vecka. Lite meningslös man kände sig då, bortkastad för en veckas hångel.
Jag åkte i väg på läger, och det var min ända räddning, 3 veckor utan honom.
Men även där påmindes jag av honom, fick ett kompis-sms av honom. Och jag som känner honom väl vet att han skriver inte
sånt om han inte vill något. Så då fick jag hopp, hopp om att få tillbaka kille som egentligen inte förtjänade min kärlek.
Jag kom tillbaka, fick syn på honom och jag tycktes känna att jag verkligen förlorat något.
Vi börjar prata med varandra men som vanligt som gör man det inte i verkligheten utan på internet.
Man vågar knappt prata med människor längre p.g.a det. Men tillbaka till historiten utan lyckligt slut.
Det enda han pratar om är en tjej som han har fått syn på, en tjej som han såg nere vid hamnen som såg ut som hans drömars tjej.
Varför i hela friden skulle han berätta det för mig? Men jag ville i alla fall försöka ha kvar vänskapen, så som vanligt så stängde
jag inne alla kärleks känslor och hjälpte honom med denna tjej för att verka bra.
Idiotiskt av mig egentligen eftersom dom är tillsammans nu och jag står bara utanför och tittar på och varje gång jag ser dom så
sticker det en kniv i hjärtat på mig, och det gör så ont.
Jag ber till gud varje dag att jag ska få glömma honom och gå vidare men det verkar som om jag får stå ut med saknade ett tag.
Jag bara önskar att han kunde ha funnits kvar...
Jag vill ha mitt liv tillbaka, det som han tog ifrån mig och trampade på.
Jag vill ha det tillbaka, men just nu verkar det som att det är bara han som kan ge det till mig men han är för upptagen men " annat"
Jag är olycklig just nu, men jag har mina drömmar kvar och hoppet om en bättre morgondag kommer alltid att finnas kvar.
|
| Kommentarer | | mii - 23 aug 07 - 20:29 | | så hemskt :( men bra skrivet :) |
|
|
|
