Älskling, var är min syretub?- Oneshot- VÄ, ff |
Detta är en Vinklippt ängel fanfic, för alla av er som vill veta...
Varför spottar hon koldioxiden i mitt ansikte
Och tror sedan
Att jag ska kunna andas?
Hon har ju bildat en
Bubbla
Runtomkring mig
Och jag lever på hennes
Flämtande
Andetag
Men istället säger hon bara
”Mmm”
och jag säger
”Mmm”
För att sedan
Sakta
Men
Säkert
Tyna bort
När jag får syrebrist
Älskling, var är min syretub?
Ur diktsamlingen Smärta
Jag drog en sista bloss av Marlboro ciggen, innan jag förstrött slängde den glödande stumpen på marken. Mina sönderbitna nagelband med avskavt nagellack tryckte jag in i handflatorna, i hopp om att det skulle gå hål. Besvikelsen sköljde över mig när ett enda rött streck avtecknades.
”Vill du ha ett rakblad?” Caspians mörka röst fick mig att hoppa till.
”Ja…om det inte är för mycket begärt…” Sa jag dröjande och fixerade min intensiva blick på den väldiga kroppen som kastade sin skugga över mig.
Den mörkhårige ynglingen drog flinkt ut ett vasst rakblad ur innerfickan, och sedan lite benzo och E som han knaprade i sig. Hans pupiller utvidgades då drogen utförde sin magi.
Jag fixerade min blick på mina stripiga handleder och drog upp tröjan lite mer så att alla skärsår syntes. Mina händer skakade inte ens när jag långsamt tryckte rakbladet mot en blå ådra på min högra handled. Blodet pulserade och kysste min bleka hud. Mina läppar formades till ett tillfredsställt leende. Jag kände mig befriad. Demonerna kunde inte nå mig nu. Mina händer trevade efter Caspians innerficka, letande efter lite benzo. Jag stod handfallen när jag drog ut de vita äggfärgade påsarna från fickan. Det fanns bara profylax och zoloft kvar. De var de starkaste drogerna Caspian någonsin hade på sig, och jag visste inte om jag verkligen ville ta dem. Kanske var de för farliga.
”Vågar du inte? Din usla lilla ynkling!”
Demonernas röster lät väldigt avlägsna, som om de befann sig bortom horisonten.
Jag rös då jag tänkte på vad de skulle göra med mig om de nådde den första dimensionen i mitt medvetna.
Beslutet var fattat.
Jag hällde i mig alla piller av både zoloft och profylax. Mitt medvetande svajade till och jag gungade lätt som i trans. Drogen hade gjort sin påverkan och jag njöt av det stilla töcknet det försatte mig i.
Jag var en ängel nu.
Den svarta avgrunden närmade sig fortare än jag hade kunnat föreställa mig. Mina ögonlock fladdrade till och plötsligt var den alldeles inpå mig. Hammaren hade lämnat ett blått täcke över mitt högra smalben. Jag hade skurit mig med ett rakblad och jag låg i en röd sänka av blod. Jag tänkte mig inte för den här gången. Den här gången hade det kommit automatiskt. Jag hade inte velat bete mig som ett missfoster inför min kaospojke. Jag hade så gudsförgätet mycket velat ha den där kyssen. Mina tankar sipprade iväg. De lämnade ett ömsande hål i mitt dimmiga töcken.
Den här gången kom Ingentinget snabbare än förra gången. Den här gången var jag faktiskt rädd. Demonerna hånlog åt mig. De fladdrade till i den svaga brisen i det kompakta mörkret. Mitt medvetande.
Jag hoppades så innerligt att de hade försvunnit, men när jag slöt ögonen fanns dem där igen, precis innanför min näthinna. Jag ville så gärna att dem försvann. Lämnade mig ifred. Orden stockade sig i halsen på mig. Jag försökte att hosta upp dem igen men det blev bara blod och elände. Blod och elände.
Jag hatade min maktlöshet, jag hatade min kaospojke. Han gav mig ingen kyss och därför var rakbladet den enda lösningen. Ångesten lyste från mina ögon och jag drog återigen knivseggen längs handlederna. Blodet log mot mig. Kysste mig.
Smärtan tynade bort och befriade mig från oron, såsom den alltid gjorde. Jag kände mig fri. Demonerna kunde inte nå mig nu.
Med ens såg jag min kaospojke igen. Han log någonstans bortom horisonten. Ett sådant sockersött leende. Plötsligt trevade han efter mig men dränktes av alla piller. Jag utstötte ett förfärligt skrik. Men de liksom försvann innan de hann lämna min strupe. De dog på mina läppar.
Tårar, stora klumpar av salta tårar, massproducerades och pumpades ut från mina ögon. Min kaospojke. Min älskade Caspian, snälla, lämna mig inte.
”Bernadette! Vakna!”
Mina ögonlock kändes blytunga och jag bländades av det starka skenet från lampan. En massiv siluett böjde sig över mig och granskade mig ingående. Jag spärrade upp ögonen och möttes av ett par oroliga gröna ögon.
Caspian.
Jag grät fortfarande och märkte därför inte att han hade klätt på mig rena kläder och att mina handleder var lindade med bandage.
”Åh…Caspian…jag trodde…ja trodde…” Hulkade jag fram och borrade mig in i hans varma famn, av rädsla för att han kanske skulle upplösas.
”Snälla, lova att inte lämna mig…snälla?”
Min blick sökte sig till hans och sättet han krökte på ryggen och suckade missmodigt bekräftade mina värsta farhågor.
”Nej…du får inte… om du lämnar mig så dör jag…om…”
Jag hann inte avsluta meningen. Han hade placerat sitt pekfinger på mina darrande läppar.
”Schhhh…du kommer aldrig att dö Berny…du har alltid varit en överlevare…fortsätt så…min söta lilla ängel.”
Han låg tillsammans med mig mesta delen utav kvällen. Vi kurade ihop oss intill varandra och han tröstade mig när jag grät.
**********
Jag kommer att vara honom evigt tacksam för att han räddade livet på mig, den där sena eftermiddagen för så många år sedan.
Han var mitt hopp när det inte fanns någon hopp och han var mitt liv när jag trodde att döden var det enda som existerade.
Dock hade han inte kunnat rädda sig själv.
Caspian begick självmord den femte mars år 1994. Han ligger begravd på sin lilla hemort, någonstans långt borta i skogen, i en fridfull glänta.
På nätterna drömmer jag alltid om honom. Min kaospojke. Samma dröm som jag alltid haft ända sedan jag tuppade av när jag tog överdosen.
Jag minns bara några små fragment av det som förut hade varit ett detaljerat minne.
Jag skriker för full hals, varje gång, drömmen slår till mig, lik en smärtsam blixt i mitt medvetande.
Havsvågorna sveper mig in till en ensam strand. Mina fingrar känner fortfarande beröringen av min älskades smekningar. Bitterheten sköljer över mig och plötsligt smakar mina tårar lika salta som havsvattnet.
”Älskade Caspian, snälla, lämna mig inte!”
|
| Kommentarer | | belive11 - 11 jun 09 - 12:47 | Vingklippt ängel är verkligen SKITBRA!
det är en av de bästa böcker som finns!
(det finns en forsättning på den nu med..
känn pulsen slå eller något sånt heter den..) | | Violet - 16 jan 09 - 04:15 | | Näppp..d e en fanfic... | | nowone - 15 jan 09 - 20:00 | | Kopia på vingklippt ängel? |
|
|
|
