På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Kärlek eller bara ett ligg del 8

Här har ni då åttonde delen av kärlek eller ba ett ligg.
Den här gånger försökte jag tänka på de saker ni sagt som kan förbättra så jag hoppas det uppskattas:D
Hoppas ni gillar den kramar från mej

Bestämmer mig för att gå ut och ta några djupa andetag. Det är för mycket bara.
Försöker tänka men orden blandas ihop, allt kommer i fel ordning.
Hur länge kan jag ha varit gravid? De var ju länge sen… Jag tar ett djupt andetag.. länge sen jag hade sex med Johan. När jag tänker efter är det flera månader sedan, kanske 3 eller 4.
Scenen spelas upp i mitt huvud. Johan som sakta knäpper upp min ljuslila bh med spets, hur han försiktigt känner på mina bröst. Mina byxor åker av och jag kämpar med att få av hans.
Han kommer in i mig, Det gjorde lite ont men de var det värt. En skön smärta som gör att man knappt vågar andas för man är rädd att det ska ta slut.
Skakar bort scenen vill inte se Johan, aldrig mer!
Tårarna börjar rinna igen, faller ner för mina kalla kinder. Kan tårar någonsin ta slut? Jag menar, kan man ha mått så dåligt och gråtit så mycket att så många tårar trillat ner för ens kinder att det tillslut inte finns några kvar att gråta?
Undrar vad som händer då? Man gråter väll sina tårar för att låta smärtan försvinna ut så man slipper hålla den inom sig mer eller?
Vad tänker du? Det där är ju helt galet, att tårar skulle ta slut säger jag högt för mig själv.
Men nästa tår som kommer gråter jag ändå med omsorg ifall, ifall.

Tillbaka in till min varma säng nu börjar det bli kalt. Bestämmer mig för att vänta med att tänka tills imorgon. Drar upp täcket ända till hakan och försöker att blunda och tänka på något lyckligt. Men hela tiden kommer tankarna upp på en äcklig bäbis som skriker och förstör allt.
Jag vill inte ha något barn, inte nu. Jag är för fan bara 16 år gammal. Det är ju äckligt! Jag tänker göra abort, nä. Jag måste göra abort!
Tillslut somnar jag om och klockan är redan halv 10 när jag vaknar.
Funderar på att skippa skolan idag men känner på mig att det kommer bli en massa uppmärksamhet då och jag orkar inte med det.

Jag tar mig ut i köket i en rosa flanellskjorta som räcker ända ner till knäna på mig.
Pappa sitter redan vid matbordet.
-God morgon! Säger han med ett brett leende.
-God morgon, värst va du var pigg idag! Säger jag med en röst och försöker låta munter.
-Ja, ”Eriks snickarverkstad” har erbjudit mig ett jobb, jag ska jobba 3 dagar i veckan. Säger han och ler så hans vita tänder syns.
-Grattis pappa gud va bra. Säger jag och ler ett falskt leende men det verkar inte som han märker det utan ler bara tillbaka.
-Tack gumman! Säger han med en viss triumf i rösten och fortsätter sedan att läsa i aftonbladets morgontidning.
Kanske är det bäst att jag berättar det nu, när han är så glad. Men å andra sidan så vill jag ju inte förstöra hans glada humör.
Men tänk om man behöver en förälders signatur för att göra abort? De är ju inte så svårt att skriva ner pappas signatur själv men tänk så vill hon snacka med honom och ringer hit.
Jag måste berätta, nu på en gång jag vill ju göra aborten så fort som möjligt.

- Pappa.. Säger jag med en viss oro i rösten.
- Mm säger han och fortsätter läsa.
- Det är en sak som… som jag måste berätta.
- Okej berätta du, jag lyssnar. Säger han och fortsätter stirra ner i tidningen.
Nu gäller det, nu ska jag få det överstakat fort.
Jag tar ett djupt andetag.
-Jo, jag.. jag är med barn.
Bara 5 enkla ord, ord som man använder hela tiden. Ord som inte behöver betyda någonting eller som betyder. Det här var ett undantag, ord som jag inte kände igen, visste in om det var jag som sa det. Inga känslor i orden ingenting, bara tomma ord som egentligen betyder så himla mycket men just nu ingenting.

Det var meningen att orden skulle flyta fram fort så att han knappt skulle höra men istället talade jag långsamt och tydligt utan att jag tänkte på det.
Han fortsatte att stirra ner i tidningen och ett tag trodde jag inte att han hört vad jag sagt men då tittade han upp på mig. Hans ljusgröna ögon stirrade in i mina och det kändes som vi stod där i en evighet. Tillslut tog jag skolväskan och sprang ut genom ytterdörren.
Ner för trapporna.
Varför berättade jag? Varför? Jag kunde ha hållit det hemligt! Nu är allting förstört och allt är det där dumma barnets fel!
Tårar, tårar, tårar. Mina tårar de här månaderna skulle nog kunna fylla den snällaste människas hjärta. Sticker ner handen i jackfickan och hittar min fällkniv. Min militär gröna fällkniv som jag fick av pappa i sommar när vi var och campade.
Fäller upp det vassa bladet och drar det sakta mot överarmen. Det svider till blod sipprar ut ur såret. Vad håller jag på med? Jag kastar kniven ifrån mig och springer ut, skriker allt vad jag orkar bryr mig inte om folk som går förbi och tittar konstigt.
Försöker bara skrika ur mig all ilska, all ledsamhet men främst av allt barnet.
Tänker att om jag skriker tillräckligt högt så försvinner det kanske.
Ett barn som förstör mitt liv, ett barn jag inte ens vill ha. Hur kunde det bli så fel? Hur kunde det?

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

Lingonstrumpan - 8 mar 09 - 11:52

jag vet att det tar tid med fortsättningen problemet e att jag h ar börjat men den e på datan där uppe som har krashat. Så allt e lite fel just nu men ska försöka skriva jag lovar.

Chuppy - 7 mar 09 - 23:52- Betyg: