Vi är ingen Skakespeare saga- Oneshot |
Och dina ord
Om att jag är din Julia
Och du är min
Romeo
Känns så falska
Så rentvådda
Så himla
F e l
Varför kan du inte inse att vi bara dränker oss med piller
Gjorda av
Klyschor
För vi är inte direkt
någon
Shakespeare
Saga…
Ur diktsamlingen Smärta
”Det är ditt fel inte mitt…” Sa jag lågmält, med strida strömmar av tårar rinnande nerför mina kinder.
Jag drog mig inte för att ljuga, jag ville såra honom. Djupt. Hans uppsyn mörknade och de rosa läpparna formades till ett vitt streck. Han besvarade mig inte. Istället vände han på klacken, med en påtaglig ilska över hans klapprande steg.
”Neeej!” Ropade jag förtvivlat och småsprang tvärs genom rummet innan han hann öppna ytterdörren. Hans hand vilade på dörrkarmen. Mina andhämtningar var plågade och jag hulkade högljutt.
”Du kan inte göra såhär…fattar du inte? Du kan bara inte!”
Tystnad.
”Men snälla…varför…svara mig!”
Återigen tystnad.
Jag kände hur en stor klump bildades i min strupe och mina tårar rann allt häftigare. Varför ville han inte svara?
Jag betraktade hans muskulösa kropp som tydligt formades i den åtsittande vita t-shirten. Hans svart-vita kalufs gav honom ett mycket annorlunda utseende. I den svaga belysningen skimrade hans honungsfärgade hud. Jag kände ett onaturligt begär, bildas i mitt sköte, och jag blev plötsligt knäsvag av hans blotta närvaro. Gud, snälla låt honom inte gå.
Den massiva figuren vände sig tvärt och jag hoppade till då hans diamant blåa ögon borrade sig in i mina. Ilskan rann av mig och under en mycket kort sekund ville jag bara försvinna. Han hade aldrig sätt så skräckinjagande ut.
Beslutsamheten stod skriven i hans ansikte. Idag skulle han ge sig iväg, kanske för gott, och jag skulle inte ha något att säga om saken.
”Snälla” Viskade jag ynkligt.
Han skakade lätt på huvudet och tittade sorgset på mig.
”Du vet varför jag inte kan…” Sa han kort och böjde sig ner mot mig i en sista omfamning.
Jag drog mig ifrån honom och vände mig, förnärmat, om. Vreden bubblade inom mig lika häftig som innan.
”Ja, ja, ja, men va fan spelar det roll om vad du är för varelse. Kärleken mellan oss kommer ändå vara densamma.”
Jag skakade av tårar och sorg.
”Åh min söta lilla Julia…” Viskade han mjukt.
Jag kände hans kalla händer på mina axlar och sedan en fjäderlätt kyss på min kind. Det hade känts som en vindpust. Så lätt och varsam.
Mitt ansikte blossade upp.
”Nej! Kalla mig inte det”
Tanken på att han skulle kalla mig efter en kvinna i någon Shakespeare saga, gjorde mig förbannad. Berättelsen slutade ju trots allt ändå med att hennes älskare och hon skiljdes åt genom döden.
Ett suddigt minne spelades upp i mitt huvud. Jag mindes jag den där kvällen, för så länge sedan, då han hade hållit en serenad i det starka månskenet.
” Romeo O Romeo…” Hade jag ropat utifrån min balkong.
Scenariot hade varit så skrattretande men ändå så himla romantiskt. Det var han som hade föreslagit det; att vi skulle efterlikna sagans kända balkongscen. Det hade varit viktigt för honom som om det på något sätt band oss till historien. Hans påhittighet var alltid lika beundransvärd.
Mina ögon upptog en glasartad blick och jag citerade dödsscenens mest kända citat ur Shakespeare. Scenen då Romeo dog.
” Kärleken är en rök av sorgsna suckar;
En eld i bådas ögon om den klarnar,
Ett hav av bådas tårar, om den kvävs.
Vad är den mer? En dårskap som ser klart,
Ett bittert gift, dödligt, och underbart.”
En kall tår rann långsamt nerför mina kinder då jag avslutade. Den snuddade vid min haka innan den fortsatte sin färd till golvet. I just det ögonblicket insåg jag att all hopp var ute. Detta var alltså slutet.
”Jag är inte din Julia…” Sa jag och lyfte sakta på huvudet.
Mitt hjärta spratt till då jag såg tårarna som glimmade på hans bleka kinder. Han grät.
”Åh…älskade…vad håller vi på med egentligen?” Viskade han.
”Du är inte min Romeo…” Fortsatte jag lika ihärdigt, med händerna smått darrande, vid hans smekande beröringar.
Plötsligt drog hans sig mycket nära mig och kysste mig. Först på örsnibben, sedan på hakan och sist på halsen.
”Jo, visst är du min Julia…för ingen kärlekshistoria slutar så tragisk men ändå så himla kärleksfull…jag kommer alltid att älska dig min… Julia.”
”De som kan räkna sina rikedomar
är tiggare. Min kärlek är så stor
Så att jag inte kan mäta hälften av den.” Tillade han citerande varefter han tillslut kysste mig på mina darrande läppar.
En kvävande vindpust svepte förbi mitt ansikte och vaxljusen svaga sken flimrade till.
Jag behövde inte ens lyfta blicken för att veta att han var försvunnen. Jag bara visste.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | redplum - 12 maj 09 - 19:20- Betyg:  | oh. jag älskar den här :D <3 Har bara en snabb fråga.. dikten i början är verkligen jättefin!! Är den från en riktig diktsamling o vem har isf. skrivit den? :) måste kolla om de har den på bibblan isf :P<3
Take care<3 och please. svara i medelande.. annars kmr jag bara glömma att kolla. | | Justmyfault - 16 jan 09 - 18:22- Betyg: | shitshitshit!
helt magisk!
Skitbra! :) | | Madvis - 14 jan 09 - 21:17- Betyg: | Jag gillade den :O
Kändes liksom fri för tolkning och man blev ivrig av att få veta mera.
Bra skrivet :) | | Douleur - 14 jan 09 - 21:08- Betyg: | W-O-W!
megabra ju! :D | | IceSweet - 14 jan 09 - 19:45 | | Väldigt fin :) |
|
|
|
