Att andas (fantasy) del 4 |
sorry att det dröjde :/
pöss och kjam på er <3
Del 4
När jag kom hem igen upptäckte jag lättat att mamma fortfarande inte kommit hem. Tur. Annras hade hon väl varit panikslagen vid detta tillfälle. Med en gåta i huvudet plockade jag fram en pizza bit från frysen och mikrade den i två minuter och satte mig sedan och åt. Sköljde ner det med ett glas mjölk innan jag ställde disken i diskmaskinen och ställde undan solstolen och lade boken på mitt rum. Precis när jag gick ut från mitt badrum hörde jag dörren i köket öppnas.
”Gumman? Jag är hemma nu!” Hörde hur hon lade nyckelknipan på köksbordet och stängde dörren.
”Hej mamma, hur var det hos dina kusiner?” Jag gick till köket och stannade i öppningen till hallen och köket. Tittade på henne och log. Hennes gröna ögon glittrade till och log brett. Tydligen hade det varit väldigt trevligt att träffa dem igen, senast var ju runt fyra månader sedan.
”Vi hade så trevligt, drack kaffe och Charlotte och Yvonne berättade om deras resa till Las Vegas, haha, kan säga i alla fall att de hade roligt!” Mamma skrattade lätt, jag tänkte på långa Charlotte med sin platina blonda fluffiga hår och Yvonne mer eller mindre likadan, leva livet i Las Vegas. De bilder som ploppade upp i mitt huvud var både barnvänliga och barnförbjudna. De två vet hur systrar ska spendera tid ihop!
”Hur var det med Holly då?” Holly som är lik min mamma med sin mahjong bruna hår till axlarna i små fina lockar fast stora gnistrande bruna ögon. Det är hårfärgen och kroppsbyggnad de är mest lika på, och alla fyra har dock samma sinne för humor. Även där kan det bli barnförbjudet.
”Hon hennes man och sjuåriga dotter mådde bara fint, och tack vara Henrys nya jobb har de nu haft råd att köpa ett större hus som Holly drömt om länge nu.” Henry är då Hollys man sen tolv år tillbaka, medan systrarna Las Vegas inte funderar på giftermål på länge och för ett år sedan skilde sig också Yvonne från en läkare. Problemet som låg där var att han hade varit otrogen mot henne med en av hennes vänner som de båda numera bor i Florida. Nu siktar hon fullt ut på singellivet. Mamma log stort och kramade om mig mjukt.
”Hur han din dag varit då?”
”Den… har varit, bra. Inget speciellt har väl hänt, hängde på stranden en stund förut.” Lirkade lite med orden. Mamma ler och pratar snabbt på igen.
”Vi är hembjudna till Holly och hennes familj ikväll, vi åker om”, Hon tittar på klockan.
”Om tre timmar, vid sextiden.” Hon log brett igen jag gjorde mitt allra bästa med att le ett äkta leende. Jag såg inte framåt det. Inte idag, varför inte imorgon istället? Jag ska ju träffa en människa jag vet inte vet namnet på! Och vet inte heller VART, eller vilken tid, bara att det var nu ikväll. Jag tänker inte åka med.
Tre timmar och trettio minuter senare sitter jag vid matbordet i Hollys och Henrys vardagsrum. Jag orkar inte hänga med i samtalen då mina tankar bara är runt en enda sak och har bara uppfattat för ett tag sedan att mamma och Holly pratade om väder som är helt ointressant. Jim och Henry pratar som vanligt om sporter, nu var det visst något med att surfa någon gång ihop och Bella, Hollys och Henrys dotter, lyckades lämna pladdret för att titta på barnprogram på teven. Så hon blev i alla fall befriad.
Det var inte fören vid halvett som vi äntligen åkte hem, mamma och Jim hade säkert velat stanna längre, men jag sa att jag inte mådde bra och det fick dem snabbt på fötter! Men när jag lade mig i sängen då blev jag faktiskt dålig, hela kroppen känns som bly och otroligt ont i huvudet har jag också nu. Tänkte först väcka mamma, men ångrade mig och låter dem sova istället. Jag började yr, förstod inte riktigt varför men sedan förstod jag. Min medicin. Jag hade inte taget den ikväll.
Hur duktigt får man bli? Jag har Aldrig glömt den förut, men inte så konstigt då jag gått omkring och tänkt på honom sedan i förmiddags.
Mödosamt reser jag mig upp sakta, benen känns som spaghetti och rummet åker bokstavligen karusell. Det är bara ett under att jag lyckades ta mig till badrummet utan att falla ihop på golvet innan jag kommit halvvägs, väl inne på badrummet lyfter jag upp min skakande hand till skåpet och plockar fram olika piller och sväljer allihop med ett gals vatten. Ögonen jag möter i spegelbilden är inte vacker, det har den aldrig varit. Två trötta, nästan livlösa gröna ögon tittar på mig och har redan mörka ringar under dem också. Suck.
Och med ett ännu under lyckas jag på något sätt komma tillbaka till sängen, jag tänkte precis släcka den lilla lampan ovanför sängen som jag nästan fick en tidigare död!
”Hu… hur?” Mer fick jag bara inte fram. Hjärnan har inte riktigt kopplas ihop än och mina utslitna ögon stirrar chockat in ett par svarta utan botten.
”Ikväll, det var det jag sa. Du var inte här.” Hans tonfall talade om att det inte var en fråga, avslappnat sitter han med armarna på armstödet i min ny in köpta svarta fåtölj.
”Jag… Jag var hos min mammas kusin och hennes familj. Eller va? Vad har du med det att göra! Och hur… hur kom du in i vårt hus?” Fortfarande väldigt förbryllad över att han verkligen satt inne på mitt sovrum, i mitt hus, hur visste han vart jag bodde?
”Nej, det stämmer. Jag har inget att göra vad du gör kanske, men vi bestämde att vi skulle träffas och det var på kvällen, nu är hon kvart i två.” Hans svarta ögon stirrar på mig, betraktar och det gör mig illamående än vad jag redan är. Han svarade inte heller på min fråga.
”Du mår inte bra.” Det var inte heller en fråga. Jag bara skakade långsamt på huvudet, för ord kan jag inte få fram. Halsen är helt torr. Darrandes i hela kroppen sitter jag på sängkanten och känner hur hela kroppen har feber, svettas i pannan och är väl säkert kritvit. Jag hatar när jag mår såhär.
”Vad… vad heter du?” Stammar jag fram, till och med mina ord darrar nu och det är inte bara av medicinen nu som jag ibland inte mår så bra av.
”James Bennett.” Hans smala läppar formar namnet så graciöst, mitt hjärta slår en volt. Hans röst, mjuk som sammet.
”Sarah Williams.” Pekar mot mig själv. Trött tittar jag på honom och oron syns svagt i hans gester, till och med ögonen som inte visar något är förändrade. Vitt som ett lakan måste jag vara och som om han gled fram, nej svävade, går han fram till sängen och stannar mindre än en halv meter framför mig. Ser in i mina ögon. När hans varma släta hand snuddade min kind brändes det till.
”Så bräcklig, så vacker. Behöver du något, ska jag köra dig till sjukhuset?” Han bytte tonfall så snabbt, hela hans kropp hållning ändrades, först mjuk till… till kall. Till det som jag inte kan tyda. James, han har ett namn. James Bennett. Efternamnet var ovanligt, har aldrig träffat någon som hetat det. Men hur kom han in hit? Rädd försöker jag backa undan, men är som fastfrusen, det är något med hans blick. Hans ögon, de tittar så, som om de kontrollerar.
”Inte sjukhus”, Fick jag till slut fram.
”Jag kommer må bättre imorgon, men hur… hur kom du in, in i mitt hus?” Men han bara ler snett, gör mig ännu mer förvirrad än vad jag redan är. Det känns som allt bara snurrar. Och när hans hand nuddade min kind så nyss, den var så varm jämfört mot min kalla.
”Bor du här i närheten?” Fast jag känner att jag när som helst kommer falla i djup sömn gör jag allt vad jag kan för att hålla mig vaken.
”Tjugo minuter, men du, dig har jag inte sett förut.”
”Vi, mamma och hennes pojkvän och jag flyttade hit för någon vecka sedan.” Han bara nickar, ögonen är tomma igen. Börjar ogilla att inte kunna se vad han känner under.
”Jag måste gå, och du måste sova. Adjö, Sarah.” Jag hann inte ens regera innan han var borta. Men jag är för trött att orka tänka just nu, släcker lampan och kryper ihop på sängen, drar en filt över mig och kroppen har nu slutat skaka allt för mycket. Ögonlocken faller tungt men sakta ner.
”Adjö, James. Vi ses…” Sedan somnade jag.
__________________________________________ __
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | tjoh - 14 jan 09 - 22:39 | | ååhå så bra :D :D:D:D:D:D | Justmyfault - 13 jan 09 - 21:59- Betyg:  | | jättebra! :) |
|
|
|
