Oneshot - Grått utav nålar |
Elden sprider sig under huden, armarna bränner. Dom skriker efter nålen
i min högra hand. Ett skrik vrålar ut från min hals, och jag låter min
överarm smaka på den. Tacket blir blod, det smyger sig fram ur nålens spår.
Huvudet dunkar och smälter in i drömmarnas värld.
Jag tvingar de tårdränkta ögonen att öppna sig. Mina kinder har ännu en gång
blivit tigerrandiga, jag hatar ränder. De dränkta ögonen ser inga färger, allt är grått.
Med en långsam rörelse lyckas jag till slut få på mig byxorna. En granskning i
spegeln, grått och kladdigt. Jackan och skorna på, innan jag möter den friska luften.
Fötterna letar sig in på skolans mark, samtidigt som blickar från nyfikna ungar
klistras fast på mig. Jag lämnar skolgården, med långfingret åt församlingen
och sal 375 i sikte, mattelektion.
Mannen jag hatar mest i världen, anländer prick klockan nio,
och lektionen tar sin början.
Stolen jag befinner mig på, står såklart längst bak i den avlånga rummet.
Men trots det, kan jag känna hans blick glöda, och bränna mig i pannan.
Allt blir grått, och jag känner elden. Mina andetag ökar, och pannan blir genast blöt
av svett. Ännu fler ögon som stirrar på mina ränder, och utan att tänka flyr jag ut
till skoltoaletten, och spyr. Trots att gallan lämnar kroppen, och jag blir ren,
fortsätter det brinna. Elden sprider sig till benen, och längre ut till tårna.
Då anländer tårarna på tigeransiktet igen, de slutar inte heller att rinna.
Vetskapen om att mina älskade nålar, med silvervätskan som kan släcka elden
är hemma, ger mig plötsligt panik. Benen viker sig och med en hård duns,
slår knäna till golvet under mig. Liggandes på det kalla äckelgolvet
börjar jag slå huvudet i handfatet. Hårdare, och hårdare för varje slag.
Och till slut lyckas jag somna in, drömmarna tar åter igen över.
Ljudet surrar och tjuter. Pipandet väcker mig, pipandet som jag
så många gånger hört förut. Lungorna skriker efter mer luft, men jag tvingar dom
att förbli tomma.
" Inte andas Ellia, om du andas kvävs du. Du får inte andas Ellia, det vet du."
Rösten blir mörkare och högre. '' Ellia, du tänker väl inte andas?
Du vet vad som händer om du andas!"
Jag vet mycket väl vad som händer om jag andas, jag får inte andas.
Ljudet fyller rummet, tjutet svider hårdare i öronen.
I samband med att pipandet ökar tempot hör jag fötter som anländer, i sjukhussalen.
Det enda dom lät mig göra där, under mina tre dagar på sjukhuset,
var att se på tv eller läsa.Vädergubben på tv:n presenterade vädret
för de kommande dagarna. Inte för att jag skulle bry mig,
allt i mina ögon är grått. I tidningarna stog det om en skog,
som brunnit ner. Som mina armar, tänkte jag då. Med ett drag rev
jag sönder tidningen, och lämnade sjukhuset.
Jag krockar med stanken, från den lilla lägenheten, så fort jag
öppnar dörren till den. Den ger mig kväljningar i halsen, men lyckas
hålla spyan inne som vill leta sig upp genom halsen.
Mitt rum i boendet, är minst av de tre. Rummet består av en säng
och kläder på golvet. Påsen med nålarna och silvervätskan gömmer
sig under röran. Jag börjar riva runt skiten, och till slut hittar jag den
lilla plastpåsen. Händerna börjar med ens att darra,
men tårarna håller jag inne.
Rösten inom mig skriker, att jag ska låta tårarna rinna, men jag vill inte.
Jag orkar inte gråta mera, den här gången ska jag, Ellia vinna.
Benen springer mot soptunnan, jag öppnar den när jag är framme,
och slänger sprutorna i den. Silvervätskan häller jag ut i slasken, rösten skriker
åt mig att jag ska låta bli.
'' Nej Ellia! Du kommer inte klara dig utan nålarna.
Ellia, lyssna på mig. Jag älskar dig ju. "
Ett leende sprids över mina läppar igen, och jag skrattar.
- Men jag älskar inte dig, farväl.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Lizzi92 - 12 jan 09 - 17:36 | | Bra :) | vargunge - 12 jan 09 - 15:42- Betyg:  | | sjukt bra <3 älskar hur du skriver <3 (: |
|
|
|
