für fucking immer /4 [twincest.] |
Mitt ack så vackra sångröst ljöd genom mitt lilla hotellrum. Jag låg ihoprullad i mitt täcke, som en korv. Jag log lite av tanken medans jag sjöng på. Att höra Bills sjunga har alltid lugnat ner mig, men det är liksom fat chance att kunna höra honom nu. Det är precis därför jag ligger och sjunger falskt för mig själv. Faktiskt, brukar jag vara en ganska bra sångare. Men idag är det ungefär tvärtemot, eftersom jag är hes. Igår smsade jag till Bill vart jag var. Enda sen igår efter smset sändes iväg har jag legat här och både ångrat mig & ångrat mig inte. Det där lät fel. När Bill kommer kommer han att komma med glädje till mig, men han kommer också komma med en massa Varför?-frågor. Frågor som jag ännu inte klarar av. Jag försöker lyssna till mitt hjärta, något som brukar funka, men hjärtat har förått mig. Det säger åt mig att klara mig själv, jag kan inte klara mig själv, jag behöver Bill. Ändå är jag så stolt över migsjälv att jag klarat sex månader på egen hand. Det har inte varit dem lyckligaste, men jag har överlevt.
- Bor han härinne? Är du säker?
Mina tankar stannar och mitt hjärta med. Andningen upphör och mina stängda ögon flyger upp och stirrar mot dörren. Efter vad som känns som en evighet hör jag igen:
- Jaha, jag knackar på och kollar. Tack så mycket.
Hjärtat börjar dunka igen, som en jävla trumvirvel. Tankarna kommer tillbaks och jag hinner bara tänka på en sak innan jag flyger upp ur sängen; Oh my fucking god, Bill är här, Bill är utanför min dörr.
Plöstligt så känner jag mig så himmla sårbar igen, att jag inte klarar av någonting. Jag klarar inte att möta hans undrande blick och hans frågot riktigt än. Kanske aldrig någonsin. Jag springer fram till fönstret i hotellrummet och klänger mig upp på fönsterbrädan, min jättesmidiga kropp är uppe på nolltid (jag skoja ba, jag såg nog mer eller mindre ut som en valross som försökte klänga upp på den där jävla fönsterbrädan) jag öppnade fönstret och kände en kall vindpust mot mig. Och precis då märkte jag att jag bara hade ett par byxor på mig. Helvete, tänkte jag, det här blir kallt. Bakom mig vid dörren hörde jag knackningar.
- Tom, finns du där inne ?
Nej, inte länge till, tänkte jag för mig själv. Och jag hoppade.
Och det gjorde ont under mina fötter. Brandtrappan under mina nakna fötter var iskall. Jag var precis på väg att springa upp för trappan, till taket eller något, när jag hörde:
- Och vad i helvete gör du, Tom ?
Jag vände huvudet mot rösten och såg en liten lång, blond figur, som stirrade på mig med förvånat ansiktsuttryck.
- Andreas! nästan skrek jag nästan lättat, Fan ta dig, jag trodde du var Bill!
- Och du hade tänk rymma ?
Jag hoppade upp i fönstret igen, och hoppade sedan ner till bredvid Andreas, in i det varma hotellrummet. Jag gick fram till sängen och ramlade i den. Andreas suckade och stängde sen fönstret efter mig. Han kom och satte sig vid sängkanten, pillade lite på mitt täcke.
- Tom, vad har hänt med dig?
- Jag behöver bara komma ifrån allt ett tag.
- Bill är utom sig av oro, sa Andreas häftigt. Det var jag också.
- Jag klarar mig, det vet ni.
- Du skulle iallafall sagt vart du var.
- Så att ni skulle komma och vakta över mig? Eller att Saki skulle komma och ...
- Saki jobbar inte ens för er längre, Tom.
Jag vände mig om för att möta Andreas blick, han ljög inte. Jag kunde se det i hans blick.
- Vad hände? frågade jag lite ledsamt.
- Hans kontrakt gick ut, sa Andreas med en axelryckning. Han visade det inte, men han var sårad över att du inte var med på hans "Hejdå"-party.
Jag vände mig bort från Andreas igen. Jag hade alltid gillat Saki, han var grym och han var schysst. Och nu fick jag inte ens säga hejdå till honom.
- Och Zara...
- Vad är det med henne? sa jag snabbt och vände mig till Andreas igen.
- Hon är död, Tom.
Jag tappade andningen för andra gången den morgonen, jag bara stirrade på Andreas. Andreas ljög inte den här gången heller. Jag gillade inte Zara, och ni förstår varför. Men allt jag kunde tänka på var Bill. Han älskade henne, hur mycket jag än hatade det så gjorde han det fortfarande. Han måste vara helt utom sig.
- Bill ? mummlade jag.
- Han tog det hårt, han behöver dig, Tom. Han har gett sig fan på att leta igenom hela Tyskland efter dig, du är den enda som kan hjälpa honom.
- Hur ?
- Zara var hos sin mormor i Sverige när mormodern plötsligt fick hjärtattack, så hon tog hennes bil och försökte köra henne till sjukhuset själv, fastän hon inte hade så mycket erfarenhet i körning. Hon krockade i ett träd, sa Andreas sorgset.
- Men, varför ringde hon inte ambulans? sa jag tyst och chockat.
- Det var i Sverige, Tom. Hon visste inte nummret till sjukhuset eller något.
- Men Zara kan väl prata svenska?
- Nja, bara sådär. Men inte ens det hjälpte, för inga av grannarna var hemma då. Inte en enda. Ingen kunde hjälpa henne. När hon krockade ringde någon ambulansen, så hennes mormor klarade sig. Det var Zara i framsätet som fick smällen, hon dog nog direkt.
Jag svarade inte, allt var som en chock. Så många gånger jag önskat Zara ur livet, nu när det har hänt ångrar jag allt. Om Zara hade vunnit min brors hjärta var hon nog endå speciell. Och trots att jag aldrig erkände det för mig själv så var hon vacker, och passade ihop med Bill. Och nu är Bill sönder och har inte ens mig vid sin sida.
- Jag måste till Bill, med en gång, sa jag häftigt och satte mig upp. Och precis då knackade det på dörren.
- Tom? Är du där? Det är Bill, snälla öppna dörren ..
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | PsychicPlay - 13 jan 09 - 16:52- Betyg:  | | åååh, helt fantastiskt! <3 | | kramllew - 11 jan 09 - 18:45- Betyg: | | OKEJ - NU SKYNDAR DU MED NÄSTA DEL, snälla? | | THlove - 11 jan 09 - 16:25 | | FORTSÄTTNING!!! | | THlove - 11 jan 09 - 16:24 | | FORTSÄTTNING!!! | | frozenlove - 11 jan 09 - 16:18 | | jättebra <3 du mååste fortsätta! <3 | | -951111 - 11 jan 09 - 15:50- Betyg: | | du måste fortsätta o____o <333 |
|
|
|
