På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

" Ett förlåt räcker inte " Del 11.

Jag gick hem och la mig i sängen med tårarna rinnandes nedför mina kinder.
Varför gjorde han såhära? Varför svarade han inte? Vad menade han?
Tusen frågor far i mitt huvud och jag mådde illa.
Jag stängde av min mobil, ville inte att någon skulle ringa just nu, ingen alls.
Och Kevin skulle säkert inte höra av sig idag iallafall, jag kurade ihop mig i soffan och somnade.
Jag vaknade kanske två timmar senare av att telefonen ringde för full hals, jag tassade upp ur soffan och hittade bärbara telefonen slängd på vårt köksbord.
- Hej det är Daniella ..
Svarade jag och jag snövlade fortfarande lite på rösten.
Heej! Det är jag!
Jag hörde Linneas pigga röst på andra sidan, jag funderade snabbt på om jag skulle brista ut i gråt och berätta för henne, jag drog telefonen bort ifrån mitt öra lite för att kolla numret, men det var inte Linneas nummer så jag höll mun.
- Vems nummer ringer du ifrån?
- Åh Filips! Kevin är hära.
Mitt hjärta slog volter, var Kevin dära?
- Kan du inte komma över? Så kan vi vara alla fyra?
Linnea lät pigg och glad men jag visste inte vad jag skulle svara.. Ville äns Kevin träffa mig?
Då hörde jag något som lät som en kyss i telefonen, hur Linnea fnissade till försiktigt, sen hörde jag Filips röst på andra sidan telefon, han pratade tyst.
- Låt Kevin åka till henne, så kan vi vara själva..
Jag hörde hur dom kysstes och hur Linnea mumlade ett ja sen kom hennes röst tillbaka till telefon och hon babblade på om att det kanske var mysigare att jag var själv med Kevin.
Det var då jag hörde Kevins röst i bakrunden..
- Låt mig prata med henne..
Mitt hjärta slog till av att höra hans röst, jag hörde hur Linnea överlämnade telefonen och sedan kom Kevins röst till telefon.

- Tja!
- Hej..
- Du, Nella?
- Ja ..
- Det blev lite fel förut, kan vi ses?
- Varför vill du äns träffa mig? Du stängde av telefonen och allting.
- Just därför! Jag måste få förklara mig.
- Filip har sagt till dig att prata med mig nu, visst?
Det blev tyst några sekunder, lite för lång tid tyckte jag men sedan hörde jag hans röst igen.
- Nej så är det inte alls! Dom håller bara på att kyssas och så, jag påminns om dig hela tiden och det gör ont!
Jag hörde att hans ord kom ifrån botten av hans hjärta. Dom kändes starka och sanna!
- När kommer du?
- Jag kommer snart, så fort jag kan.
- Okej..
- Och Daniella?
- Ja?
- Kan jag sova hos dig?
- Javisst!
- Bra, pusshej!

Samtalet tog slut, Jag gick in på toan , kollade och minns mina tårar tidigare idag, sminket hade runnit och kletat.
Jag suckade högt, tog bort sminket och satte på nytt, bara för att fräscha upp mig igen! Mina ögon var sjutton helt rödgråtna.
Ganska snart skar en lång singal igenom mitt hus, det var ringklockan.
Jag skyndade mig ner för trappan, öppnade ytterdörren.
Där utanför stog Kevin med sitt svarta hår hängandes nedför ansiktet, helt dyngsur.
Det regnade tydligen ute det var något som var säkert och det hade börjat skymma.
Vad var egentligen klockan? Jag kastade en snabb blick åt sidan där en klocka hängde, visan stog på kvart i 11.
Jag flyttade mig sedan för att släppa in honom, ställde mig på första trappsteget i trappan och vad de beträffade Kevin gick han in och stängde dörren efter sig.
Jag iaktog honom, när han drog av sig skorna, sedan ställde han sig upp såg mig rätt i ögonen, jag bröt hans ögonkontakt och såg neråt.
- Daniella, jag..
- Låser du dörren?Avbröt jag honom och kikade försiktigt upp på honom.
Han tog ett steg åt dörren och låste den, sedan såg han på mig medans jag bestämt tittade neråt.
Han suckade och kom imot mig, ställde dig över mig och drog upp mitt huvud med sina fingrar.
Han såg mig rakt i ögonen , hans bruna ögon såg stadigt på mig.. Och jag, jag såg tillbaka på honom.
Han var fortfarande länge än mig, en bra bit till och med fastän han stog på ett trappsteg under mig.

- Du har gråtit?
- Hur visste du det?
- Dina ögon är fortfarande rödaktiga fastän du sminkat dom.
Svarade han, jag såg neråt igen men han drog bestämt upp mitt huvud med sina fingrar igen så jag såg på honom.
- Daniella, jag vet inte.. Det är så mycket hemma , jag vet inte vad det tar åt mig.
Han såg bort ifrån mig, nu var det jag som kollade på honom, han vände huvudet åt mig igen.
- Daniella, förlåt! Det var inte meningen att göra dig ledsen, snälla tro mig!
Jag såg på han länge, mitt hjärta och själ skrek efter honom, skrek efter hans läppar och allting!
Jag kollade bara på han länge, hans ögon började bli tårfyllda smått.
Jag kastade mig om hans hals, kysste ömt hans läppar och han besvarade det.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

VampyrenSamantha - 12 jan 09 - 15:26- Betyg: