Aaron och jag |
Jag småsprang genom de mörka folktomma gatorna samtidigt som jag med jämna mellanrum kastade nervösa blickar bakom mig. Jag hade varit med om det här tillräckligt många gånger för att veta att jag var förföljd.
Jag ökade farten lite och fortsatte att springa tills jag hittade vad jag sökte, en återvändsgränd. Jag var omringad av flera tegelröda höghus och den enda vägen ut var nu blockerad av en enorm gulbrun hund som stirrade hungrigt på mig. Jag stirrade tillbaka samtidigt som jag försökte få mitt alltmer bultande hjärta att lugna ner sig.
Ingen fara Jenny, tänkte jag. Du har gjort det här många gånger förut utan att ha slutat som hundmat.
Tanken lugnade mig lite och jag vågade försiktigt ta ett steg framåt.
En varnande morrning steg ur hundens strupe och fick mig att instinktivt ta några steg bakåt.
Jag kände rädslan sakta stiga och kämpade för att inte låta den ta över mitt förnuft.
Det här tar för lång tid, hann jag tänka precis innan den gulbruna besten gav till ett ursinnigt vrål som fick mitt blod att frysa till is och kastade sig mot mig och min dyrbara strupe.
Jag såg med fasa hur de vita tänderna snabbt närmade sig. Jag slöt ögonen och väntade på min död som hundmat då jag plötsligt hörde ett gällt tjut som ekade mellan väggarna.
Jag slog upp ögonen och såg den gulbruna hunden ligga livlös på marken ett par meter ifrån mig. Blod sprutade från två stora sår i halsen.
Jag vände blicken snett åt höger och fick syn på ännu en hund, den här om möjligt ännu större än den förra och den gulbeiga pälsen var nerfläckad av något rött. Blod.
Jag andades lättad ut men lättnaden byttes ganska snabbt ut till vrede.
- Om du tänker göra det till en vana att låta mig vänta så länge på att bli räddad att jag börjar frukta för mitt liv, så får du hitta ett nytt lockbete, sa jag surt och stirrade förargat på den levande av de två hundarna.
Hunden tittade roat på mig och gav ifrån sig ett frustande läte
- Vad är det som är så roligt?, sa jag och kände ursinnet stiga.
Hundens kropp började skaka och sakta töjas ut, pälsen försvann och stora kala fläckar började synas på ryggen. Jag väntade tålmodigt tills det inte längre stod en hund framför mig utan en lång och mycket muskulös kille med ljust ostyrigt hår som tittade lekfullt på mig.
- Det är nu du ska kasta dig i min famn och tacka mig för ditt liv, sa han leende samtidigt som han torkade bort lite blod i ena mungipan.
- Hur lite sagor fick du höra som barn egentligen?
- Det var ju du som satte mitt liv i fara från början, sa jag och fortsatte att stirra surt på honom.
- Du visste ju att jag inte skulle låta honom döda dig, sa han kärleksfullt och gick fram till mig.
- Jag använde dig bara som lockbete för att lättare kunna döda honom. Han märkte inte
ens att jag var bakom honom för att han var så fokuserad på att få tag i dig.
- Jaja, sa jag och lutade mig emot hans bröstkorg.
- Men låt aldrig en dam i nöd vänta, Aaron Stone.
- Jag ska försöka låta bli, Jenny Swan, svarade han med lekfull inlevelse samtidigt som han lade sina armar om mig.
Jag suckade och slöt ögonen. Jag älskade att få vara i hans starka armar, det fick mig att känna mig trygg.
Att Aaron var en varulv gjorde inte mig något. Jag älskade honom i alla fall.
När han först berättade för mig trodde jag honom inte, inte ens när han demonstrerade det. Jag ville inte tro att den glada och kärleksfulla Aaron jag älskade skulle vara som de där odjuren jag sett i skräckfilmer, som bara förvandlas när det är fullmåne och saknar sin mänskliga sida utan bara följer sina blodtörstiga instinkter. Jag vägrade att tro det.
När jag sa det till Aaron skrattade han bara och berättade att det inte behövs någon fullmåne, han kunde förvandla sig när han ville, och har full kontroll över sig själv.
Han var fortfarande Aaron, fast med tassar, hade han försökt skämta till det. Jag valde att tro honom, självklart, jag älskade honom ju, vad han än var.
Det var tre år sen, då jag var 15 och han 17.
För ungefär ett år sen blev Aaron kontaktad av den såkallade “överflocken” som bestod av ett tiotal varulvar som lever för att hålla varulvarnas identitet hemlig för människorna.
De hade fått reda på att Aaron berättat för mig och de var inte speciellt glada över det.
De sa att det ville undvika att döda i onödan och att enda chansen för mig att få fortsätta leva var om jag också blev varulv.
Aaron vägrade, han ville inte att jag skulle behöva gå igenom den smärtsamma förvandlingen från människa till varulv.
Jag försökte få honom att ändra uppfattning eftersom jag verkligen ville fortsätta att leva tillsammans med honom men Aaron stod fast vid att skona mig från smärtan.
Överflocken sa då att de kunde ge oss ett år, om vi gick med på att hjälpa dem förinta de varulvar som helt gett upp sitt mänskliga jag och bara följde sina instinkter.
- De hotar att undanröja vår hemliga identitet, sa de.
Jag bönade och bad Aaron om att gå med på det och efter mycket lirkande, byte av olika sorters tekniker och även lite tårar gick han motvilligt med på det.
De senaste elva månaderna har vi, okej, jag erkänner, Aaron spårat upp och dödat ungefär 30 varulvar som tappat sitt mänskliga jag.
De var inte så svåra att hitta, tidningarna skvallrade alltid om stora mördarhundar som terroriserar städerna.
Igår hade överflocken återigen kontaktat Aaron och gett oss beskedet att jag inom en vecka måste bli varulv, annars var dem tvungna att döda mig. Men först hade de en tjänst att be oss om.
Aaron blev ursinnig och vrålade i minst en halvtimme om hur dumma de var som trodde att vi skulle göra dem en tjänst när de precis hotat med att döda mig om jag inte blev varulv inom en vecka.
Jag lyckades lugna honom och bad honom att bara gå med på det, så var det över sen. Det lyckades, han gick, om än motvilligt, med på det.
Vår uppgift blev att döda sju varulvar som härjat i staden Phoenix ett tag.
- Vi skulle göra de själva, men vi har fullt upp med en annan flock varulvar i London, sa den äldste av dem.
Aaron hade hittills dödat sex varulvar, nu fanns det bara en kvar.
Aaron släppte mig, tog ena handen under min haka och såg mig djupt i ögonen.
- Orkar du vara lockbete en sista gång, frågade han och fick en bekymrad rynka i pannan.
- Bara en kvar, sen är det över.
- Ja då, svarade jag och försökte le uppmuntrande mot honom. Jag var trött och började bli hungrig med jag ville verkligen att det skulle vara över.
Aaron betraktade mig med en bekymrad min ett ögonblick innan han suckade tungt och höjde huvudet. Han slöt ögonen, drog ett djupt andetag genom näsan och stod sedan helt stilla.
Jag visste att han försökte få upp ett spår på den varulv vi hade kvar att döda, jag hade sett honom göra så här många gånger tidigare. Som varulv hade Aaron ett mycket bättre luktsinne än mig och kunde utan någon större ansträngning få upp den sjunde varulvens spår. Speciellt eftersom denne befann sig i samma stad.
Aaron öppnade ögonen och tittade ner mot mig, han såg trött ut. De annars så blå ögonen såg mattgrå ut i mörkret och han hade påsar under ögonen.
Jag ställde mig på tå och kysste honom snabbt innan jag tog ett steg bakåt och såg frågande på honom.
- Är han i närheten?
Aaron nickade, tog min hand och började gå.
Vi gick under tystnad tills vi kom fram till vad som såg ut att vara en gammal parkeringsplats. Där stannade Aaron och vände sig mot mig, utan att släppa min hand, och såg på mig med samma oroande blick som innan.
- Är du säker på att du orkar?, sa han och smekte min kind med sin lediga hand.
- Du ser trött ut.
- Ja då, jag orkar, svarade jag och såg in i hans trötta ögon.
- Hur är det med dig? Du ser ganska sliten ut själv.
- Ingen fara, svarade Aaron och drog lite på munnen innan han vände blicken åt norr.
- Om du följer gatan där, sa han och pekade snett åt vänster, så kommer han att känna din doft och följa efter dig.
Jag vände blicken dit han pekade och såg en smal och ljusfattig gata.
Jag fick rysningar bara av att se på den och jag ville inte tänka på vad jag hade i uppgift att locka fram ur skuggorna där.
- Okej, sa jag och började modigt (jag hoppades i alla fall att det såg modigt ut) att gå.
Jag hade knappt hunnit ta mer än tre steg då Aaron plötsligt tog tag om min handled och ryckte mig intill sig. Han kramade mig hårt och viskade att han älskade mig innan han släppte mig och försvann åt motsatt håll för att förvandla sig.
Jag stod omtumlad kvar och tittade efter honom innan jag samlade mig och började gå mot den dunkla gatan.
Det dröjde inte länge fören jag hörde ett svagt trippande bakom mig.
Det var inte Aaron, han hade varit smart nog att be mig klippa hans klor så att de inte hördes mot asfalten.
Jag ökade farten lite och andades snabbare. Jag vågade inte titta bakåt utan fortsatte att gå tills jag kom till en korsning. Jag stannade och tvekade innan jag bestämde mig för att svänga till höger.
Här var det mer gatlyktor och det milda ljuset fick mig att känna mig lite lugnare. Jag fortsatte att gå i snabb takt och märkte inte att trippandet bakom mig upphörde. Jag hade hunnit en bra bit då någonting hårt slog emot min rygg och fick mig att snubbla in i en container.
Jag reste mig snabbt och försökte hitta vad det var som slagit till mig. Jag hörde ett lågt morrande bakom mig och stelnade till. Jag kände paniken växa då jag sakta vände mig om. Där stod en svart varg som mer liknade en bulldozer än en varg. Tänderna lyste vita i ljuset från lyktorna och fradgan droppade ner på marken. Ögonen var blodsprängda och stirrade ursinnigt in i mina.
Jag kunde inte röra mig. Skräcken höll mina geléhallon till ben som fastspikade i asfalten. Jag kunde bara stå där som ett fån och skräckslaget hoppas att Aaron inte var långt borta.
Vargen kröp ihop, likt en katt som jagar ett garnnystan och kastade sig emot mig. Aaron skulle inte hinna i tid for det en tanke igenom mig precis innan vargen var över mig och välte mig. Jag kved till när jag träffade marken med en hård duns och kände smärtan sprida sig från ena axeln till resten av min kropp.
Vargen kastade sig över mig igen och högg efter min strupe. Jag höjde ena armen till försvar och skrek till då vargens käftar omslöt den och jag kände hur tänderna borrade sig djupt in i köttet. Vargen släppte sitt tag om min arm och höjde huvudet innan den försvann ur mitt synfält.
Flämtande försökte jag resa mig upp för att syna mina skador då min vänsterarm exploderade. I alla fall var det så det kändes. Jag skrek till och sjönk ner på knä igen.
Jag stirrade skräckslaget på min vänsterarm som nu blivit dubbelt så stor. Det kändes som den brann. Smärtan steg och började sprida sig från handleden upp till axeln. Jag skrek till igen och sjönk ner i liggande ställning. Smärtan var outhärdlig. Då svimmade jag.
Jag gick omkring i dimma, vit tjock dimma då jag hörde en välbekant röst. Den lät rädd. Jag försökte lokalisera var rösten kom från.
Jag kämpade fram genom den täta dimman för att hitta rösten som lät så rädd.
- Jenny! Vakna! Snälla Jenny, vakna!, skrek rösten förtvivlat.
- Jag är här, ville jag svara, jag mår bra, men när jag pratade kom det inget ljud.
Jag pressade mig igenom dimman då jag plötsligt kände ett hugg av smärta i min vänsterarm. Jag skrek till och slog upp ögonen. Aaron satt på knä lutad över mig med ett förtvivlat ansiktsuttryck.
- Aaron, sa jag svagt och försökte fästa blicken vid hans ansikte.
- Jag är här Jenny, sa han och hans röst sprack samtidigt som jag såg tårar sakta rinna nerför hans ansikte.
- Aaron, sa jag igen, fast tydligare.
- Förlåt Jenny, sa han och tittade plågat på mig, jag tappade bort era dofter, det var så
mycket andra dofter att jag blev förvirrad och svängde vänster vid korsningen. Förlåt.
- Aaron, det gör ONT!, skrek jag och försökte resa mig. Aaron höll mig kvar.
- Jag vet, sa han, du håller på att bli varulv, han bet dig.
Jag såg förvirrat på honom. Han bet mig? Vad snackade Aaron om? Sedan kom jag ihåg. Den svarta vargen med sina lysande tänder som snabbt närmade sig mig. Jag ryste.
- Var är han nu?, frågade jag Aaron samtidigt som jag försökte att ignorera den stigande smärtan i armen.
- Död, svarade Aaron kort och hans ögon blev svarta.
Jag kunde inte svara för samtidigt steg smärtan till en outhärdlig nivå och jag började skrika samtidigt som jag vred och vände på mig för att bli av med smärtan, vilket självklart inte hjälpte.
Aaron tog mig i sin famn och viskade lugnande ord i örat på mig samtidigt som han smekte mig över kinden.
- Snart kan vi vara tillsammans utan några problem, viskade han till mig och pussade mig på kinden.
Ja, det var sant. Aaron och jag kunde snart vara tillsammans utan problem från överflocken. Bara Aaron och jag.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | obegripligt - 17 jan 09 - 18:37- Betyg:  | Jag berömmer din stavning!
Novellen är jättebra. | | Lizzi92 - 10 jan 09 - 22:03- Betyg: | | En bra novell =) | | lonelyheartXx - 10 jan 09 - 02:03- Betyg: | | naaw va vackert det var i slutet.. jätte bra skriven |
|
|
|
