Sorry boy. But this is the end [sann Oneshot] |
hm . jag skrev en oneshot för ett tag sedan. "Komplicerat" hette den. Läs gärna den innan så förstår ni denna bättre. detta är hur "det hela slutar" . typ.
hoppas ni gillar't & förlåt för stavfel m.m.
jag är izabella & resten finns om ni vill veta ävem fast de inte har sitt riktiga namn. inte heller jag för jag heter Emma i verkligheten.
för att inte min mamma ska hitta den när hon är inne på datan >.<
men iaf, läs & kommentera (:
pusshej :*
Har du någon gång läst i tjejtidningar där tjejer kan få hjälp med killproblem och andra problem? Jag har det. Och för några månader sedan läste jag en spalt där det stod om en tjej som gillade en kille, men hennes kompisar hatade honom. De stämplade honom - även fast de inte kände honom. Och jag tänkte - troligen som du gör nu: Men skit i dina kompisar, för om dem är riktiga kompisar så stöttar dem dej, och satsa på killen.
Men aldrig trodde jag det skulle vara så svårt att trotsa de vänner man älskar. Att framstå som en komplett idiot, när dem pratar med en. För det är så jag känner mej - som en komplett idiot. För så mycket dem sa om dej - jag undrade om det var sant. Men jag såg det inte. Som man säger: Kärlek gör dej blind för hans brister. Det stämmer som fan.
Har du hört låten Sk8er boi? Med Avril Lavigne? Den första versen är ungefär så mitt liv såg ut.
He was a boy
She was a girl
Can I make it anymore obivous?
He was a punk
she did ballet
what more can I say?
He wanted her
She'd never tell secretly she wanted him as well
But all of their friends
stuck up their nose
They had problem with his baggy clothes
Att se honom sitta där. Med de blonda håret, stylat och de ljusblå ögonen stirrades rätt ut i luften. Jag bet mej i läppen. Parken låg i stort sett helt öde och vi var nästan ensamna. Jag kollade bort ifrån honom, ner till vattnet och berget som vi för två sommrar sedan kastat i våran lägerledare. Jag flinade brett när jag tänkte på det och kom ihåg hur jag och min dåvarade bästa kompis - Mikaela, skrattat så att tårarna runnit. Han suckade plötsligt och jag kollade på honom.
"Vad är det?" frågade jag och han vände på huvudet och kollade på mej med de blåa ögonen. Något i hans ögon sa att han visste. Han visste varför. En rädsla for över mej och jag bet mej nervöst i underläppen.
"Jag vet," mumlade han och slog bort blicken ifrån mej och kollade istället ner i vattnet. Vattnet var mörkt och endast vid en utav de få gatlycktorna kunde man se vattnets grönblåbruna färg.
Jag slöt ögonen - kände hur tårarna var på väg. Jag ville inte det här. Vill inte det här!
"Fredrik," började jag och han skakade på huvudet.
"Snälla du," sa han och kollade på mej igen. Hans ögon var blanka och jag såg hur han kämpade inombords med tankar och känslor. "Izabella," sa han och skakade på huvudet med ett leende lekandes på sina läppar. Men det var inget vanligt leende. Det var ett sorgset leende. "Jag älskar dej," sa han och kollade mej djupt in i ögonen. Jag var tvungen att motstå impulsen att luta mej fram och kyssa honom. "Jag vet inte varför," sa han och skakade åter igen på huvudet, "Men du har gjort saker som jag aldrig trodde någon skulle göra," han svalde och kollade djupare in i mina brungröna ögon. "Du trotsade dina vänner," sa han och log faktiskt. Plötsligt slog han bort blicken, men jag hann se hur sårad han var.
"Men nu.." sa han och stirrade ut över sjön igen. Sveriges största sjö för att vara exakt. Vänern. "Nu verkar du hålla med dina vänner?" sa han och jag bet mej hårdare i läppen som sprack och jag rynkade på näsan när de salta blodet nuddade mina smaklökar.
"J-jag... J-ag," började jag stammande. Han vände på huvudet och en gnista utav hopp fanns i hans ögon. Gud vad jag hatar mej själv. "Fredrik jag är ledsen," sa jag och gnistan utav hopp försvann. Jag skakade på huvudet. "Förlåt, men.." Men mina kompisar hatar dej, och om jag inte dumpar dej så dumpar dem mej. Jag slog bort tanken. Så var det inte. Det fick inte vara så. Det var inte så.
"Men jag gillar dej inte lika mycket längre," sa jag och jag fick en konstig bild framför mej när jag hällde frätande syra på hans hjärta, och de började långsamt att fräta sönder och försvinna. För det var det jag egentligen hade gjort.
Ett still regn började falla ifrån de mörka moln som gaddat ihop sej över staden och jag svor då jag var tvungen att cykla den halva milen hem - själv i regnet.
"Så.." började han medans hans stylade hår började lägga sej platt över hans huvud - men han brydde sej inte.
Jag reste mej sakta upp.
"Förlåt Fredrik," sa jag innan jag skyndade mej därifrån. Min rosa cykel stod parkerad en bit därifrån och snabbt låste jag upp den och började cykla hemåt.
Don't, don't let me go
It's not the end, whoa
Girl, you know it's not so bad
It's not the end, whoa
You know it's not end
En timma senare hade jag hunnit komma hem och gjort iordning en macka och ett glas oboy. Jag satte mej vid datorn och slog på den. Förbannade pappa för att han inte lät mej använda laptopen som det skulle tagit max en minut att starta och logga in på msn - istället för en halvtimma. När jag väl loggat in på msn kollade jag vilka som var inne och snart skrev Emelie till mej.
E. älskar dej <3 säger:
Heej <3
Izaaa ! failed säger:
Hej (:<3
E. älskar dej <3 säger:
Gillar du Fredrik ? ;o För det går rykten om er ! ;o
Izaaa ! failed säger:
Nej , ussh!! Jag hatar honom!!
Det skar i hjärtat när jag skrev det, men ändå gjorde jag det.
E. älskar dej <3 säger:
För ryktena säger att ni två har strulat ! ;o
Izaaa ! failed säger:
Det har vi inte !! ;oo Han säger bara så för att han vill de ;o
E. älskar dej <3 säger:
Så ni har inte de?
Izaaa ! failed säger:
Nej , uscchh!
E. älskar dej <3 säger:
Braa <333 För jag trodde nästan att ni var på G ett tag !! ;o
Izaaa ! failed säger:
Vaah?? ;oo Varför de?
Jag kunde lika gärna gå och dö. Nästan hela skolan skulle få reda på detta om några dagar - när skolan började.
Sorry boy, but this is the end
|
|
|
|
