Höst drog. |
Nu var det länge sen jag skrev något. Men ibland är man upptagen med att leva. Jag ska försöka bli mer aktiv men då ska ni bli bättre på att kommentera så det så! Aja , jag fick till lite här medan jag dricker mjölk ur svarta sugrör. Puss och kram.
---------------------------
Ett träd stod stilla i mitten av en alé. Det fanns inte en vind som smekte dess kala grenar , inte en bris som seglade över de gulande löven. Allt var tyst och så lungt. Men inte inom oss. Inte i våra oroliga själar inte , för där i var det krig. Rent och skär panik sköt atombomber mot det okända som vilade i skuggorna. Men vi brydde oss inte. Vi lät dom döda det sista som fanns kvar. Kanske i ett rop på hjälp, kankse ett sista försök att bevisa att hösten fortfarande höll övertaget över vinterns vita mjuka flingor av iskall forst. En och annan bil körde förbi vårt fönster , men inte märkte vi det. Vi begravde våra själar.
Om jag bara visste det jag vet nu , då skulle jag nog ha visat den vita flaggan , skapat fred med mitt eget mörker. Men man kan inte se in i framtiden om man inte försöker. Vi försökte aldrig. Lät mystiken värma de kalla händer som kylde ännu kallar hud. Lät blodet rinna längs våra händer , ut längs de bleka beniga fingrarna , som en flod utan stop. Vårt aldeles egna röda hav som fylde tomrummet med sorg. Lät glädjen dö i hoppet om att vi alltid skulle minnas den stunden vi fann den.
Men döden knackade även på våran svarta ekdörr, inte väntade den på att vi skulle öppna , den bröt sig in i själens lägenhet. Städade bort det som vi levde för. Sköt undan allt som hade med oss att göra och lämnade bara kvar jag och du. Du och jag. Att vränga på det hjälper inte. Inte nu , inte i denna stunden av sorgliga tända ljus. Att släppa taget om våra tankar , det kommer jag aldrig göra! Inte fören blodet som slingrar sig kring våra fingrar har stelnat och vi har fastnat. I våra drömmar om en värld av rosor utan taggar. En sådan värld där man älskar bland farligheter utan taggar. På denna grunden av fördommar sköt vi sönder fönsterrutorna. Lät små skärvor av ny putsat glas krossas och falla ner över våra huvuden. Dansade kring bland skärvorna som dom fallna stjärnor vi faktiskt var.
Men jag är en hjälte , så jag stannar kvar. Klistrar fast mig i väggen där budskapet är in ristat. Står där timme efter timme och ser efter dig.
Vart tog du vägen?
Min egna höst-drog!
-------------
ja komentera D:
|
|
|
|
