På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

kapitel 19 hopplös och misslyckad

Kapitel 19 hopplös och misslyckad.

Ja ni mina kära läsare, här har ni kapitel 19 som ni nu ser och jag vill bara säga till er att tack för att ni har följt denna novell och gett mig så många kommentarer. Dom värmer och jag kommer alltid ha minne av dom i mitt hjärta. Men tillbaka till novellen nu så börjar den tyvärr närma sig sitt slut, antingen är denna del sista eller nästa. Får se vad som händer i denna och om jag kan komma på något mer. Men snälla glöm inte att kommentera och jaa….

Enjoy mina vänner <3

När min mamma körde in i garaget så såg jag att det stod en annan bli där. Jag visste att jag hade sett den förut men jag kom inte på vem det var som ägde den.
” nå, känner du igen den?” frågade mamma och såg nyfiken ut. Jag tänkte och tänkte men kom inte på vem som var här så jag gav upp till slut.
” nej, vems är det?” frågade jag och gick runt den.
” men det är ju Areans bil… du vet Antons kompis.”
” aha jo självklart. Men vad gör han här?”
” haha spring in och se efter själv” svarade hon och såg lite mystisk ut. Så jag sprang in i huset och hörde röster från köket så jag gick in dit och där såg var han. Min älskade bror och hans kompis.
” ANTON!!!!!!” Skrek jag och sprang fram till honom och kastade mig på honom i en stor kram. ” jag har saknat dig så jävla mycket, kan inte verkligen fatta att du fucking är här. Men liksom skulle det inte vara en månad kvar men vet du vad jag skiter i det du är här och jag kan inte fatta det.” allt det där sa jag i ett andetag så nu andades jag så häftigt att man skulle kunna tro att jag hade sprungit maraton eller något.
” haha… andas Alex, glöm inte att andas. Men jo det var en månad kvar men dom hörde vad som hänt med dig så dom lät mig komma hem tidigare” sa han och kramade mig länge. Sen sprang jag till andra sidan av bordet och attackerade Adrean som bara satt och skrattade åt mitt anfall.
” du behöver inte vara avis jag har saknat dig med…fast jag är lite sur på dig” sa jag och satte mig i hans knä.
” vaaah?! Nej varför är du det?” Frågade han med en barnslig röst och borrade in sitt ansikte i min mage.
” hahahah… fniss… jo för att du har inte ringt eller hälsat på mig på jätte länge. Både jag och mamma har saknat dig jätte mycket.” sa jag och tittade upp och då stod Max i dörröppningen och log stort.
” Maxen min” ropade jag och sprang fram till honom och gav han en lång kyss.
” Anton du kommer ihåg min kompis Max men som inte längre är min kompis utan min underbara pojkvän” sa jag högt och log stolt. Jag kollade först på Anton som log mot oss och sen på Adrean men han log inte, han såg nog rätt så sårad ut.
vad är det med honom?
” aha så ni blev tillsammans till slut. Kom hit Max och ge mig en bamsekram” sa Anton och höll ut sina armar mot Max.
” ska bli herrn” skojade Max och kramade om Anton. ” juste välkommen hem” la han till.

När vi alla suttit i köket och skrattat som ett gäng tjejer kom mamma in i köket och avbröt den goda stämningen. Anton som såg henne först resta sig snabbt upp gick fram till henne.
” mammsen vad har hänt?” frågade han och torkade bort nårga tårar som rann ner på hennes kind.
” jag måste få prata med Max ensam. Kan ni andra gå upp på övervåningen ett tag ” sa hon och satte sig bredvid max och tog hans händer i sina. Vi andra gick upp och in på Antons rum.

” vad tror ni har hänt?” frågade Adrean efter ett tag.
” jag vet ingenting, kom ju nyss hem. Men du Alex vet du något?” sa Anoton.
” hmm…*host* kanske det har hänt någon med hans mamma *host*..” mumlade jag och såg ner på golvet.
” vad menar du? Förklaring tack!” sa Anton.
Och så vad jag igång med att berätta vad som hade hänt medans Anton varit borta. Mitt i allt blev jag avbyten av att jag hörde Max skrika och sen springa ut, så jag sprang ner till min mamma och frågade vad som hade hänt då hon sa att jag skulle spring ut till honom för att han behövde mig. Jag gjorde som hon sa och när jag kom ut till bakgården så såg jag honom inte.
” Maxen vart är du?” ropade jag och såg mig omkring.
” här” hörde jag en svag viskning som kom bakom mig och när jag vände mig om så såg jag min Änglapojke sitta lutad mot ett träd och grät. Jag gick fram till honom och satte mig bredvid honom. Han såg upp på mig och då bröt han ihop.
” åh Alex… allt är bara skit, jag hatar honom ännu mer än vad jag gjorde förut. Jag hoppas att han ruttnar i sin lilla äckliga cell” skrek han och kröp in i min famn.
” vad hände älskling?” sa jag mjukt och strök honom över ryggen.
” m-min pa-pa… han…HAN DÖDADE MAMMA!!! HAN DÖDADE HENNE!!!” skrek han och började gråta ännu mer.
” men nej fy fan.. min älskling…gud jag vet inte vad jag ska säga” sa jag chockat.
” det finns nog inget du säga. Bara lova mig en sak…” sa han och mosade in sitt ansikte i min mage.
” ja visst, vad som helst.”
” du får aldrig lämna mig...aldrig” viskade han och börja gråta igen.
” jag lovar… jag ska aldrig lämna dig.” viskade jag och fortsatte att stryka honom över ryggen.

Efter ett tag hade han somnat i min famn och då kom min mamma ut och la en filt runt oss.
” Max är verkligen lycklig att han har dig i sitt liv, utan dig skulle han aldrig ha klarat sig igenom det här. Det är bra att du finns för honom för han behöver verkligen dig nu.” sa hon och sen gick hon in igen. Då kom Anton och Adrean ut och satte sig framför oss.
” vad hände?” frågade Anton mjukt och strök den sovande Max över kinden. Och så var jag igång med att berätta vad som hade hänt. När jag var klar så satt vi bara tysta runt Max som fortfarande sov och under den tiden kände jag att Adrean såg på mig hela tiden och jag mötte blygt hans blick lite då och då och log.

Efter ett tag vaknade Max och såg först på mig och sen på Anton son hade börjat gråta när han fick höra vad Max hade varit med om. Antagligen för att det hade hänt samma sak men honom och mig. Liksom efter alla dessa år så var Max som en lillebror till Anton så han kände sig skyldig på ett sätt att han inte fanns där för att skydda honom. Sen kollade han på Anton som försökte dölja det att han grät.
” vad har hänt mig det? Du gråter som en liten flicka juh.” sa han hest.
” jag berättade vad som hänt. Dom var oroliga. Hoppas att du inte blir sur nu” sa jag mjukt och kysste honom mjukt på munnen när han mötte min blick.
” aha… okej, det gör inget. Dom skulle ju ändå fått reda på det för eller senare” sa han och la sig på min mage igen och blundade.
” jag älskar dig min änglapojke” viskade jag och kysste honom vid tidningen.
” jag älskar dig med min änglatjej” svarade han och log mot mig.

åh Maxen min, jag ska aldrig låta någon såra dig igen. Jag hoppas att jag verkligen kan hålla mitt löfte!!! För om jag någonsin sårar dig igen tror jag inte att jag klarar av att leva med den skulden och dom känslorna. Men oroa dig inte älskling… det kommer inte att hända!

Kommentarer - (Snittbetyg: 4.8)

Silver89Gun - 13 okt 09 - 01:35- Betyg:

åååh jag älskar denna berättelsen!!
hoppas att du fortsätter att skriva fler!
Och jag undrar om det skulle gå för sig om
jag kanske skrev av denna berättelsen??
Det är så jobbigt att sitta vid datorn och läsa den ^^
förstår om du inte vill det, men skulle bli suuper glad :D

bexis - 20 maj 09 - 22:20- Betyg:

neeej snälla skriv mer mer mer mer mer mer mer mer mer!!!!!! jag måste läsa MEEEEEEEEEEEEERRR!!!!
:O:O:O

unlook - 9 jan 09 - 17:52- Betyg:

Wii.."Knarket" har kommit <3 super som vanligt <3
kramar <3

JLs14 - 9 jan 09 - 16:33- Betyg:

Har suttit och sträckt läs. Och jag har värkligen sträck läst. kunde inte slita blicken igrån dator.
Till och med mobilen fick vänta ;). så sjukt bra! Mållös. vill bara läsa mer. Elr nej jag vill hoppa
i i berättelsen och hjälpa. MER! skulle du kuna maila mig när du har skrivit nästa del?

sandruskapuska - 9 jan 09 - 04:03- Betyg: