Why me? [GxG] del 4 |
Del 4 här. Det kommer troligen ta ett litet tag innan del 5 kommer ut. Jag ska satsa lite på andra noveller och på skolan.
Mia satt och tittade på den vita talan framför sig. Deras lärare skrev något som hon inte kunde uppfatta just då. Julia satt bredvid henne och pratade med Jillian. Mordet som hade skett vid Nordea hade blivit den nya innegrejen att prata om just nu.
“Tänk va! Det hade kunnat vara vem som helst här inne. Jag passerade till och med Nordea ungefär en kvart innan det där hände. Det ä skit läskigt.” sa Jillian innan hon såg på Mia. “Visst är det läskigt?”
Mia stirrade på henne innan hon nickade. Sedan vände hon sig om och såg på Emma som hade fullt upp med att skriva ner det som stod på tavlan. Då vände sig Mia om och såg vad det stod där. LÄXA: TIS. S.98 - 100 SKRIV EN KORT RECENTION OM SIDORNA . Hon suckade vid orden. Årets första läxa på två sidor. Sedan tog hon upp sitt skrivblock och skrev ner läxan innan hon packade ihop. Lektionen var slut och hon behövde ta frisk luft.
Mia höll ett stadigt tag om sin isblåa väskan medans hon satt på bänken. Skolan var så kvav i början av en vecka. Hon tittade upp mot ett av klassrums fönstren och såg mörka skuggor som uppenbarade sig bakom röda gardiner. Då hörde Mia steg så hon tittade ner och fick se Emma som passerade henne. Mias hjärta började röra sig fortare i bröstet på henne då hon såg på Emma. Hon granskade henne. När Emma gav henne en blick rodnade hon innan hon såg på klockan. Lektionen började om tio minuter.
“Emma, kan du inte komma och sätta dig här.” orden bara ramlade ur hennes mun när och såg på henne. Emma gav henne en misstänksam blick innan hon gick fram till Mia och satte sig ner bredvid.
“Vi har inte hunnit prata så mycket ännu.” sa Mia lite tystare innan hon såg ner på sin väska. Om Emma märkte att hon rodnade kunde hon bara skylla på kylan.
“Neo, det ’are vi inte…” sa Emma lite tystare samtidigt som hon såg på Mia. Varför kunde hon inte sluta att stirra på henne?
“Trivs du i skolan?”
“Det ’unkar better än jag trodde.” Emma såg bort som om hon skämdes över sin dåliga dialekt mellan svenska och engelska. Mia nickade innan hon hörde hur någon busvisslade bakom de båda. Mia vände sig om och fick syn på Marcus. Han hade snö i det bruna håret som han skakade igenom innan han lutade sig över Mia och log.
“Vad vill du?” frågade Mia och såg in i hans ögon som glittrade av nyfikenhet.
“Jag skulle vilja prata med dig.” sade han bara och fortsatte att le. Mia gav Emma en blick som tittade generat bort.
“Okej, men du får skynda dig, lektionen börjar snart.”
“Här borta.” Marcus pekade bort mot ett träd och Mia reste på sig och följde med honom bort till trädet.
Det var tyst en stund innan Marcus öppnade munnen för att säga något.
“Vad?” sa Mia lite otåligt.
“Jo, jag har liksom hört mig omkring och jag har hört att du gillar mig.” han rodnade när han sade den där meningen.
“Hmm.” sa Mia bara. Hon ville inte berätta att känslorna var borta nu.
“Jag liksom… Jag tror jag gillar dig med!”
“Tror?” Mia stirrade på honom. “Du drog mig hit för att säga att du tror att du gillar mig?
“Nej, det var inte så jag…” Marcus suckade innan han kysste Mia på läpparna.
“Jag ÄLSKAR dig.” sedan gick han iväg, bort till sina kompisar som applåderade. Mia stod kvar och kände hur det knöt sig i magen på henne. Hon hade inte känt något över den där kyssen, inte den minsta gnista. Hon kände hur tårar började dyka upp ur ögonvrån på henne som hon tog bort med handen. Varför skulle det vara så här?
Dagen i skolan tog slut som vanligt och Mia gick hem genom en täta snön. Hon ville undvika Marcus så gott det gick, även om det inte hade gått så bra. Han hade suttit sig ner bredvid henne på lunchen och frågat ut henne om allt. Vilken skostorlek hon hade, vilken färg hon gillade mest, vad hon tyckte om honom, hur hennes familj såg ut och vad hon tyckte om honom. Det hade varit en kamp och hon hade nog aldrig varit så glad över att en lektion hade börjat.
Mia lade handen på dörrhandtaget och tyckte ner den för att märka att den var låst till sin förvåning. Hon tog fram nyckeln och låste upp dörren för första gången på ett halvår. Hon steg in i den släckta hallen innan hon lade ner väskan och tände. En gnagande oro letade sig upp inom henne. Mia tog av sig dem bruna skorna och ställde upp de på skohyllan innan hon gick in i köket och fram till kylskåpet och tog fram lite av gårdagens mat. Medans hon värmde upp den gick hon fram till telefonen och märkte att telefonsvararen blinkade. Mia tryckte på knapen för uppläsning och gick ut till köket.
”Älskling… Jag vet att du inte kommit hem ännu, men nä du gör det hoppas jag du hör detta. Jag kommer att hämta upp dig halv fyra så gör dig inte hemmastadd.” En lång tystnad . “Du ska få träffa din far…” sedan klickade det till och meddelandet slutade. Mia som hållit på att ta ut tallriken stelnade till. Hon skulle få träff far för första gången sedan hon var liten.
Vid halv fyra stod Mia på uppfarten och såg sig om i den virvlande snön som börjat dala ner. Hennes stad behövde inte mera snö. Inte nu. Men en sak förstod hon inte riktigt. Varför var jon tvungen att bli hämtad, kunde inte hennes pappa bara komma hem till dem? Då syndes två strålkastare och en blå bil kom körande. Så fort den hade stannat hoppade Mia in i baksätet eftersom hennes lillasyster satt i framsätet i sin lilla bilstol.
“Mamma, varför kan inte han komma hit?” Mia såg på sin mor som såg riktigt blek ut. Hennes vanligen rosiga kinder såg slappa ut och hon såg nästan rädd ut.
“Mia… Har du hört att de har hittat mördaren som dödade den där flickan?” sade Rose och gav sin dotter en blick.
“Öh, nej. Varför borde jag?”
“Det får du se…” sedan backade bilen ut från uppfarten och den började rulla ut på gatan. Mia satt som en stel pinne i baksätet och väntade på svaret. Just nu ville hon inte veta svaret. Hon kände på sig att det skulle skrämma henne. Hon ville ut från bilen och dens varma säten. Ut i kylan och få hennes mamma att berätta innan de åkte vidare. Men hon slogs av tanken på att hon ville veta.
Efter en kvävd halvtimma saktade Rose ner bilen och stannade framför ett par grindar. Mia försökte se vart de var, men snön var för tät. Att hennes mamma ens hade hittat hit var ett mirakel. Hon hörde hur hennes mamma sade något innan grindarna öppnades och hon åkte in genom de. Mia följde grindarna med blicken och med tanke på att det snöade så mycket gjorde det hela mycket läskigare. När bilen stannade en sista gång stängdes även motorn av och Rose steg ur bilen. Mia knäppte loss sig och steg ur efter sin mamma som nu höll på att få loss sin yngsta dotter. Mia tittade upp och fick se en gigantisk byggnad uppenbara sig för henne. Näten som fanns runt om och på taket glittrade med all snö över sig och fick hela byggnaden att lysa på något sett.
“Mamma, varför är vi i ett fängelse?” hon gav sin mamma en orolig blick men Rose lyssnade inte utan fortsatte att gå framåt. Mia följde efter henne medans hjärtat bankade snabbare i bröstet på henne. Har du hört att de har hittat mördaren som dödade den där flickan?
När de stod framför en stor järndörr stannade Rose ännu en gång till och tryckte på en knapp. Det ringde till och en röst hördes.
“Ja? Vad vill ni och vilka är ni?” set var en mans röst och den lät så mekaniskt så att man nästan trodde det var en robot.
“Vi ska besöka Henrik Karlsson. Våra namn är Rose Jeansen, Mia Karlsson och Kathy Jeansen.”
“Ja, ni är inskrivna här.” sedan klickade en mindre dörr till och Rose gick fram till den. Då märkte Mia att det faktiskt fanns tårar i Rose ögon.
“Mamma, gråter du?”
“NEJ!” Rose såg bort från sin dotter och fortsatte fram med stora kliv. Under ett tag var de ända ljud som hördes Mias klackar som ekade mot stengolvet.
Vid varje ingång och dörr stod det vakter som öppnade åt de när de visade sina brickor de fått av en man på vägen in. Det kändes konstigt att gå här. Det kändes som om varje blick drog till de, som om de skakade på huvudet och tänkte något patetiskt om familjen. Sedan öppnades en sista dörr och de gick in i ett rum med bord och stolar. Det satt personer med handbojor och vakter bredvid sig samtidigt som en kvinna eller man satt där och gråt. Mia såg sig om på alla familjerna. Var det är hennes pappa var nu? Dömd för mordet på flickan vid Nordea? Mia råkade gå in i en vakt som stod bredvid en man runt 30 års åldern. Hans hår var väldigt likt hennes, men mannens ögon var helt olika hennes. Hon blev stirrade på mannen som var hennes pappa. Mannen log mot Mia och en gnutta hopp lyste i hans ögon. Där satt Henrik Karlsson. Far till Mia Karlsson och före detta man till Rose, hennes mor.
“Hej, Rose. Du måste vara Kathy, från ditt senaste förhållande och…” Henrik tittade på Mia och tårar dök upp i hans ögon. De glittrade med nytt hopp när han såg på Mia.
“Mia, min lilla söta, rara Mia.”
Det var allt från denna del. Som sagt här över kan del fem dröja lite. Hoppas det inte gör så mkt!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Harrypotterlover - 22 jan 09 - 15:36 | | sviken_1: Tack :D | | sviken_1 - 21 jan 09 - 16:52 | | riktigt bra! | | Harrypotterlover - 15 jan 09 - 11:28 | raspberrytea: Tack :D <3 Det glädjer mig att höra ;)
Nea96: Tack <3 hehe :D bra det!
Ska skriva på del 5 nu ^^
//Sara | Nea96 - 12 jan 09 - 16:39- Betyg:  | | den var asabra!! jag tycker om hur du skriver:) mejla gärna igen | | Harrypotterlover - 9 jan 09 - 18:19 | SunZeth: Tack :D jo, vet. Ibland orkar jag inte skriva,
sedan när jag gör det står det mellan fem olika saker att skriva på.
Då kommer även mina andra noveller imellan. Sedan skolan m.m.
Sedan har jag inte allid datorn för vi har bara en hemma hos pappsen :)
Men, ska inte dröja för länge med del 5 ^^ |
|
|
|
