Att andas (fantasy) del 3 |
Del 3
Sömnigt ställer jag mig i duschen. Varma strålar silar ner från slangen och rör min svaga kropp, värmer med ömma smekningar. Jag sluter ögonen, lyfter huvudet lite och låter vattnet droppa ner på mina ljus rosa läppar, njuter. Inatt hade jag sovit riktigt bra, och det var skönt att få sova ut på riktigt för en gångs skull. Annars brukar jag ligga sömnlös i flera timmar och bara stirra upp i taket där jag fäst självlysande stjärnor, sju stycken sitter det där uppe.
Efter duschen vrider jag om en stor tjock frottéhandduk runt min kropp och börjar föna håret så att det blir extra fylligt än vanligt och lockar ihop sig vid topparna lite. Jag var söt en gång i tiden, innan sjukdomen tog över allt för mycket, nu är jag bara obetydlig. För vem vill ha en sjuk tjej till flickvän? Sjutton år, och har haft en pojkvän, vi båda var fjorton år och det var väl inget seriöst förhållande heller. Två månader höll det och det är ju bra för att vara ens första relation och för att vara så unga.
Efter att ha hävt i mig en skål flingor och tagit tabletterna satte jag mig nere på stranden, finns ju inte precis så mycket annat göra. En lapp hade legat på köksbänken, mamma var och hälsade på några kusiner som både i närheten, och Jim var på sitt nya jobb. Så jag hämtade en solstol och boken jag aldrig påbörjade igår då jag somnade lika snabbt som jag lade mig ner på sängen. ”Borta med vinden” en utav mina favoritböcker som jag kan läsa om och om igen, man tröttnar aldrig på den. Speciellt slutet, det har jag nog läst fler gånger än hela boken. När Rhett kommer till Scarlett och får reda på att hennes dotter, är hans. Jag fullkomligt älskar slutet!
Uppslukad av boken och varm av solen som än håller undan molnen, tänker jag inte så mycket på människorna som börjar ta plats på stranden. Men när jag efter en stund tittar upp glömmer jag av att andas i fyra sekunder. Lite längre bort från mig, ungefär tolv meter bort ser jag det svarta håret som har ett svagt lyster av mörkblått i solens heta strålar. Han tittar inte på mig, för upptagen att prata med sina vänner. Dem är fyra allt som allt, och alla har muskler som spelar men samtidigt inte överdrivit tränade. Utan lagom. Alla har även svart hår, förutom en, han är något kortare än de andra och har ljust blont hår. Nej, mer som silver. Speciellt när det kommer i kontakt med solen. Det riktigt glänser, men ögonen, ögonen är isblåa ser jag när jag riktigt kisar för att se bättre. Resten har svarta. Jag undrar hur det kommer sig att en av dem sticker ut så, för han är den som syns mest i folkmängden på stranden. Men min blick stannar på honom. Studerar hans ansiktes linjer, tydliga, skarpa kindben och solbränd hy. Vacker? Nej, gudomlig? Nej, inte det heller. Hår som spretar åt alla håll och kanter, trots det är ganska kort, stora händer och smala läppar. Han börjar skratta, den ljus håriga killen måste ha sagt något för nu skrattar den andra två. Och hans skratt klingar som en vacker melodi i mina öron, jag ser hur de börjar gå därifrån och eket av deras skratt tystnar.
Magisk. Gåtful och mystisk.
Det är vad han är.
Jag följer deras steg, det är som om de glider fram och mina ögon naglar sig fast i hans rygg. Jag förstår inte hur, men på något sätt måste han känt det för nu stannar han till. Sneglar snett bakåt, rakt på mig och andan går ur mig. De svarta ögon som inte speglar någonting tränger sig in mig och utan att göra en min förblir hans ansikte stenhårt. Andlöst kan jag inte rå för att stirra lika starkt in hans, de få sekunderna mellan det känns som timmar innan han vänder sin blick framåt igen och fortsätter gå bortåt tillsammans med sina vänner. Och det är då jag kommer på att jag hållit andan en bra stund nu, kroppen som inte tål det får mig att häftigt börja kippa efter luft, precis som igår då jag hamnade under vatten. Två starka armar hade räddat mig, var det han? Jag undrar… Trots de alla fyra nu inte är kvar på stranden tittar jag åt det hål de var nyss på, lägger hand över vänstra bröstet där hjärtat går på högvarv. Snabbt plockar jag ihop mina grejor och springer upp till huset och trots den lilla språngmarschen får det mina ben att bli trötta. Men jag bryr mig inte, snabbt tar jag på mig en knä lång kjol över min mörkblåa baddräckt och hoppar i sandalerna efter ha dumpat solstolen och boken i hallen. Låser dörren utan att tänka på att skriva en lappa till mamma om hon skulle komma hem till ett tomt hus, jag tänker bara på en sak, en person. Han. Trots mina ben skriker av smärta och luften som jag knappt får ner springer jag för allt jag har nerför gatan, förbi alla strandvillor utan att veta vart jag ska. En stark känsla säger fortsätt springa, en annan stanna, jag väljer att lyssna på ordet springa. Hela kroppen skriker nu, att andas nu är svårt, ingen luft går ner i mina lungor och det börjat snurra omkring. Förskräckt inser jag att håller på att falla ihop, så jag stannar även om jag inte vill och sätter mig ner.
”Förbaskade äckliga lilla sjuka kropp som inte orkar något!!” Ilsket droppar salta droppar ner på gatan, arg torkar jag bort dem och efter börjat andas normalt igen reser jag mig upp. Vänder om och börjar sakta gå hemåt, men svänger av tidigare till höger, följer gatan en bit och svänger sedan vänster igen. Hur länge jag är ute och vandrar har jag ingen koll på, bara att min mage börjar kurra. Så klockan kan nog inte vara mer än ett på dagen.
Efter ett tag kommer jag fram till en fyr, jag går ut längs bryggan som sträcker sig en bra bit ut till själva piren och stannar inte fören jag står bredvid den. Tittar upp och tittar på lampan som säkert när den funkade, lede båtar säkert in till hamn.
Sätter mig på en gammal bänk och lutar huvudet bakom mot pirens vita cement rygg, sluter ögonen för att vila en liten stund. Jag hörde aldrig när någon kom, det var inte fören den ställde sig framför mig som jag märkte personen och öppnade ögonen. Det var som ett blixtnedslag, andan gick ur mig och samtidigt skrämd tittar jag rakt in i två svarta ögon som natten då månen är gömd bakom molen tillsammans med stjärnorna.
”Tyckte väl att jag såg dig gå hit.” Ett leende breder ut sig och gnistrande vita tänder ler mot mig. Förbluffad hasplar jag ur mig något, men blev bara sen till ett kort förvånat ”va?”
”Sett att du inte mår bra, så tänkte bara kolla om du var okej.” Förut hade hans svarta ögon alltid speglat precis ingenting, nu var dem oroliga. Men hur visste han att jag inte mår bra? Såg han mig falla ihop förut? Nyss tittade jag ner, men hans närhet tvingar mig att kolla på honom, rakt in dem dära ögonen som jag inte förstår mig på.
”Jag, mår väl… bra?” Det blev mer som en fråga, men var också det enda jag kunde få ur mig, hela hans närvaro och utstrålning får mig ur balans. Han säger inte heller något mer för den delen, utan bara säter sig några centimeter ifrån mig utan att be om lov. Jag kan inte låta bli att titta på honom, nu när han är så närma att jag kan röra honom. Märker även hur perfekt hans ansikte är, det är som porslin fast hårt som sten på en och samma gång. Sväljer tyst, räknar för mig själv till elva då han öppnar munnen igen. Jag studerar hur de smala läpparna rör på sig, samtidigt som jag tar in varje ord han uttalar.
”Jag kan…” han ångra sig direkt, ”Det gick bra för dig igår va? Du… du…” Han tystnar snabbt, men viker inte undan med blicken utan fortsätter stirra in i mina ögon. Som han försöker kolla själv utan att vänta på något svar. Då kom jag tänka på det, det var han, det är jag säker på.
”Du räddade mig, tack.” Jag ler varmt och han förstod att det inte var en fråga. Jag tänkte precis presentera mig då han snabbt reser sig upp.
”Ska du gå? Redan?” Dumt tittar jag på honom, kan han inte stanna en liten stund bara?
”Förlåt, men, vi ses.”
”När?” Jag vet att jag är fånig nu, om inte stört fånig, men jag vill veta mer om honom och då kan han ju inte gå. Osäkert tittar han på mig, sedan bort på land och sedan tillbaka på mig. De svarta ögonen blev åter igen tomma, inget där. Han tänkte säga något, men vänder på klacken och börjar gå, dumt sitter jag kvar på bänken och stirrar efter honom. Försöker andas normalt. Men då vänder han sig till slut om, tittar på mig med en varm blick.
”Ikväll.” Jag bara nickar stumt ner i marken, kom sedan tänka på vart vi skulle mötas, men när jag tittade upp igen var han borta. Som om han aldrig varit här. Och inget namn heller.
En gåta, det är vad han är.
_____________________________
mjo.... kommentera? ^^ <3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | foreversacred - 11 jan 09 - 20:07- Betyg:  | | grymt.. fortsätt skriv mer.. ;) du e bäst carro | | tjoh - 10 jan 09 - 12:37 | asrbra :_D:D_:D:D:D:D:D:
som alltid , me ndet vet du väl redan :D | | Justmyfault - 8 jan 09 - 19:28- Betyg: | | så jävla bra!!! | | Maadelen3 - 7 jan 09 - 19:28 | | bra :) mera ;D | | Camilla_Millon - 7 jan 09 - 18:19- Betyg: | | så himla braa :D vill läsa mera!^^ meila när nästa del kommer(Y) | | mii - 7 jan 09 - 17:43 | nu har jag läst alla kapitel ^^ Den är jätte bra och nu har jag
höga förväntningar inför nästa del ;) |
|
|
|
