Sommar =) |
Det var mörka moln på himlen och det föll sakta ner små, små regn droppar. Sara satt vid sitt fönster och kollade ut, hon suckade. Det fanns ingenting att göra. Sommarlovet hade nyss börjat och det hade nästan bara regnat hela tiden. Hon hade absolut ingenting att göra, hon skulle vara fast i det här rucklet hela sommaren. När hon var liten så brukade hon tycka det var kul att åka upp hit på somrarna, men inte nu! Det fanns så mycket annat att göra, så många kompisar hon kunde vara med. Men istället var hon fast här med sin mamma, lillebror och Per, hennes mammas kille.
- Sara kom och håll oss sällskap istället för att sitta där och tjura, sa mamma. Det var hennes fel, allt var hennes fel, det var hon som hade tvingat med henne upp hit. Per hade sagt att Sara var stor nog och kunde klara att vara hemma själv, men nej hade hennes mamma sagt.
Sara suckade, det fanns inget värre än att sitta och låtsas vara trevlig. Klockan var fyra och hon ville redan gå och lägga sig, det var illa. Hon gick fram till den stora spegel vid garderoberna och granskade sig själv med blicken. Hon såg fruktansvärt trött och sliten ut. Hon hade stora svarta ringar runt ögonen. Hennes bruna hår hängde ner över axlarna och ramade in hennes runda ansikte. Hon tittade närmre på sig själv, hon hade fått lite färg fastän det inte hade vart så mycket sol. Hon tittade in i sina kastanje bruna ögon. Hon kunde inte sluta tänka på Adam. Hennes Adam, eller nu var det inte hennes Adam. Dom hade gjort slut, precis innan sommaren, ändå så kunde hon inte sluta tänka på honom. Han hade inte hört av sig på hela sommaren, men det hade inte Sara heller. Hon vågade inte. Plötsligt avbröts hennes tankar av att det knackade på, på dörren. Hon vände sig om mot dörren. Det var hennes lillebror Linus som stod där.
- Emm, sa han blygt. Det har slutat regna och mamma sa att du kunde köpa glass med mig.
Sara betraktade honom, hon hade aldrig förr tänkt på hur olika dom var. Han hade blont hår, nästan sandfärgat och ill blå ögon, dom verkligen lös. Fast dom hade ju inte samma pappa. Sara var mer lik sin pappa än mamma, men han hade dragit när hon var 7 och sedan hade mamma träffa Per. Det var så Linus hade kommit till världen. Han var 9 år yngre än Sara, Sara hade precis fyllt 16 år.
- Ja, sa hon fundersamt. Vad hade hon annars att göra, ligga på sitt rum resten av kvällen? Nej tack.
Linus sken upp som en sol, och de smittade av sig på Sara. Det var en bit att gå till kiosken, ungefär ca 18min, 30 min om man gick med Linus som ville stanna och peta på allt som gick att ta i. När dom äntligen var framme i kiosken så kunde inte hennes lillebror bestämma sig för vilken glass han ville ha. Sara tittade oroligt upp mot himlen, det började komma in väldigt mörka moln. Hon hoppades på att det inte var åskmoln för hon hatade åskan.
- Jag vill ha den störstaste glassen som finns, sa han och flinade till killen som stod i kassan.
Det såg ganska roligt ut när han log för han hade precis tappat sin högra fram tand. Killen log tillbaka och sa.
- Då tycker jag att du ska ta en mjukglass.
- Med strössel, sa Linus tillbaka.
- Ja, vad vill du ha för strössel då?
- Choklad, sa Linus nöjt.
- Och vad vill damen ha, sa killen i kassan och flinade.
Sara tyckte att hon kände igen honom, men hon kunde inte riktigt placera honom. Som om han hade läst hennes tankar sa han.
- Kommer du inte ihåg mig Sara, vi lekte när vi var små, nere vid stranden. Sa han och log.
Nu kom hon ihåg, Johan. Hon tittade förvånat på honom, han såg annorlunda ut, han hade blivit mycket finare. Deras mammor kände varandra sedan långt tillbaka, det var jätte länge sedan hon hade sett Johan.
Hon log tillbaka och svarade.
- Johan va?! Sedan log hon sitt charmigaste leende.
- Japp, sa han nöjt och log med hela ansiktet. Det pirrade till lite lätt i Saras mage.
- Hallå min glass?! Sa Linus surt.
- Oj visst ja, jag glömde nästan bort dig, sa Johan och log. Johan gjorde i ordning Linus glass och Linus kollade storögt först på glassen och sedan Johan.
- Det är den störstaste glassen jag har sett. Linus gapade, det såg nästan ut som om han skulle tappa hakan. Linus fick sin glass och Sara betalade.
- Men jag bjuder. Sa han och log.
- Nej, sa Sara.
- Envis syrra du har, sa han till Linus och log.
Linus var för uppslukad i att äta sin glass så han grymtade bara till som svar.
Johan vände sig åter mot Sara och granskade henne uppifrån och ner, Sara kände att hon rodnade. Varför gjorde hon det?
- Jag kände knappt igen dig, sa han. Du har förändrats.
Sara rynkade på pannan och sa.
- Du med.
- Alltså, sa han. Du har förändrats på ett bra sett, du är riktigt snygg. Jag har sett dig vid stranden några gånger och tänkt att jag skulle gå fram och prata med dig men jag har inte riktigt vågat.
Sara höll på att tappa andan, hon skulle aldrig våga säga något sånt där, aldrig någonsin. Men hon spelade med och log till honom. Han hade klarblå ögon, nästan lika blå som havet, hans hår var sol blekt, han måste ha vart utomlands. Plötslig dundrade det till, Sara ryckte till. Det var åskan. Nu ville Sara gå hem, hon tittade på Linus som redan hade ätit upp sin glass, nu stor han tryckt mot Saras ben.
- Det är nog dags för oss att gå nu, sa Sara till Johan
- Ja, det kanske är bäst. Innan det börjar regna.
Sara log mot Johan, Johan log tillbaka. Dom gick ut ur kiosken och började gå mot stugan, när dom kom halväggs började det regna. Sara tog Linus i handen och dom började små jogga bort till deras stuga. När dom nästan var framme så hörde Sara någon som ropade på henne, det var Johan.
- Du glömde, sa han och stannade framför dom för att pusta ut. Du glömde din plånbok. Sa han och räckte henne den svarta alldeles för utslitna plånboken.
- Oj, Sara kände att hon rodnade. Tack! sa hon. Hon visste inte vad hon mera skulle säga, så pinsamt.
- De e´ lugnt, sa han och slängde med sitt hår som var alldeles blött av regnet. Nu såg hon hans muskulösa kropp under den vita t-shirten. Johan gick med Sara och Linus till den röda stugan som dom bodde i. Linus gick in och Sara och Johan ställde sig under det stora trädet så att dom inte skulle bli alltför blöta av regnet. Hon blev förvånad hur lätt det gick och prata med honom, det var nästan som om dom hade känt varandra hela sitt liv, det hade dom ju i och för sig men ändå.
Sara kände hur håret klibbade runt ansiktet och hur hennes linne låg som klister kring kroppen. .
- Du ska se dig själv, sa Johan och petade retsamt på Sara.
- Haha du, du ser inte så mycket bättre ut själv. Dom log mot varandra. Han lutade sig sakta fram mot Sara, hennes hjärta började dunka, han drog sakta bort en slinga som hade ramlat ner över Saras ansikte. Sen gjorde han inget mera, han tittade på hennes läppar, hon tittade på hans läppar och in i hans ögon.
- Dina ögon, började hon.
- Är blåa som havet, sa Johan och log retsamt. Sara började skratta.
Sedan avbröts hennes skratt av en röst.
- Men varför står ni här ute i regnet. Kom in vet jag, det var Per, mammas kille som hade kikat ut genom dörren. Johan rätade på sig och gick fram och skakade hand med Per.
- Men, är det inte lilla Johan. Det var mamma som hade dykt upp bakom per. Hon sken upp och gick fram och kramade om honom. Johan log bara.
- Kom in, kom in. Sa mamma.
Dom gick in och mamma bjöd på saft och bullar, hur pinsamt som helst.
- Nej, sa Johan efter en stund. Det är nog dags att jag börjar rör på mig.
- Ja du har alldeles rätt, hälsa Kristina från mig. Kristina var Johan mamma. Johan nickade, sedan gick dom till dörren.
- Jag följer med en bit, sa Sara.
- Det behöver du inte. Sa Johan och log.
- Jo, det kan ju hända dig någonting på vägen, sa Sara och flinade.
Hon följde med honom en bit. Sedan stannade dom.
- Du? Kan inte jag få ditt rmobilnummer så kan vi hitta på någonting någon dag? Sa Johan.
- Ja det kan du väl, sedan gav hon sitt nummer till honom.
- Du behöver inte följa med nå längre, du kan ju gå vilse, sa han och blinkade med ögat.
Sara log och svarade.
- Hade inte tänkt det heller!
Dom kramade om varandra sedan så gick dom år var sitt håll, hon vågade inte kolla bakåt ifall att han tittade på henne.
Sara låg på sängen och tänkte på det som hade hänt, på Johans muskulösa kropp under den vita t-shirten. Hon log för sig själv, nu var klockan tio.
Plötsligt darrade hennes mobil till i hennes ficka. Hon tog sakta upp den, det var från okänt nummer.
Hejsan! Jag undrar om du kanske skulle vilja hitta på något i morgon efter jag har slutat jobbet, (jag slutar vid 19). Jag känner en kompis som ska ha fest och jag tänkte gå det och du kan ju hänga med om du vill. Annars kan vi ju hitta på något annat. Kramar från Johan
Sara läste smset igen, inte trodde hon att han skulle vara så intresserad. Hon väntade lite med att svara. Sedan svarade hon.
Hej! ja det låter kul, kan komma förbi då. Fest blir bra! kram Sara.
Hon ville inte verka för intresserad så hon skrev det så kort som möjligt. Svaret vart
Bra, ses imorgon. kramar
Nästa dag spö regnade det hela dagen, men det ända som hon tänkte på var Johan. Vad skulle hon ha på sig? Hon ville inte vara för finklädd, men inte ville hon ha vanliga vardagskläder heller. Det var ju ganska kallt ute så det vart ett par mörkblå jeans och ett svart linne. Nu var klockan halv 7 på kvällen. Den här dagen hade gått ganska snabbt. Hon satte på sig lite mascara och jätte lite brunpuder så hon såg lite fräschare ut. Hon gick till dörren och satte på sig sina svara ballerina skor och tog på sig sin ljus gråa kofta. Det hade precis slutat regna när hon kom ut. Nu lös solen, men det var bara en tidsfråga innan det skulle börja regna igen. Och gick i rask takt i riktning mot kiosken, hon kände att hon hade lite fjärilar i magen. Hon kom fram till kiosken och utanför satt Johan och väntade. Han sken upp när han såg henne.
- Hej, sa han och gick fram till Sara för att krama henne.
- Hejsan, sa hon och kramade honom tillbaka. Hon drog in hans doft, han luktade jätte gott.
- Är du taggad? Sa han och flinade.
- Va?! Sara fattade inte vad han menade.
- Haha du är för söt, festen!
- Jaha, ja, jag är alltid taggad.
Dom började långsamt gå, det blev tyst, inte en pinsam eller ansträng tystnad, det blev bara tyst. Sedan började dom prata, dom pratade om när dom var små. Sara berättade om sin pappa som stack när hon var 7 och plötsligt så var dom framme vid massor av lägenheter. Sara blev häpen, fanns det lägenheter här. Hon trodde bara att det fanns små stugor och sådant här i ingenstans.
- Haha se inte så förvånad ut, vi bor inte i djungeln, sa Johan och petade till Sara i sidan.
- Men haha, hon log mot honom.
Johan gick fram till porten och slog in portkoden. Dom åkte hissen upp. Han ställde sig väldigt nära, så nära så att hon kände hans andetag. Han tittade på henne, hon tittade tillbaka. Dom märkte inte att dom hade kommit fram till den våningen dom skulle av på, dom tittade på varandra och skrattade. Det hördes musik från en av lägenheterna, Sara antog att det var dit dom skulle, och tänka sig hon hade rätt.
När dom kom in så hälsade hon på jätte många nya människor. Alla var lika trevliga, men hon såg bara Johan. Hon fick smaka vin, hon fick smaka ännu mer vin, hela hon snurrade. Glaset verkade aldrig tömmas, hon dansade med någon som hette Filip. Johan stod och pratade med en blond tjej i kort, kort klänning. Sara gick fram till Johan och tog tag i honom.
- Jag lånar bara honom ett tag. Sa hon och blinkade mot den blonda tjejen, som tittade surt tillbaka på Sara. Sedan drog hon Johan mot dansgolvet.
- Hur mycket har du druckit egentligen, sa Johan och skrattade.
- Tillräckligt, sa Sara och blinkade.
Plötsligt började det mörkna ute, Sara och Johan tittade på varandra.
- Det är nog dags för oss att gå, sa Johan och kramade alla som var kvar. Han var inte ett dugg berusad. Sara kramade också alla sen gick de, Sara kunde knappt gå.
- Så där kan du ju inte gå hem, du får sova hos mig. Sa Johan.
- Va, va då ? Svamlade Sara, jag är inte full.
- Har jag sagt det? Men full, det är du, sa han och kramade om henne. Hon tittade in i hans klarblå ögon, hon ville ha honom nu, men hon vågade inte göra något. Dom hade ju bara känt varandra i 2 dagar och så lekte dom när dom var små.
- Kom, sa Johan. Jag ska visa dig en sak.
Sara gick efter honom. Dom gick in i en skog, det var mörkt. Sara kunde knappt se honom, hur mycket var klockan egentligen. Plötsligt kunde hon inte se honom längre.
- Johan?! Viskade Sara, JOHAN?! Skrek Sara.
Hon gick på stigen snubblade till, hon lade sig på marken. Hon orkade inte röra sig, just nu hade hon lust att somna, varför hade hon druckit så mycket för?
Hon kände någon som drog upp henne det var Johan. Han tittade in i hennes ögon och lutade sig fram mot Sara, hon väntade på att han skulle kyssa henne men det gjorde han aldrig.
Istället viskade han i hennes öra.
- Vi är snart framme.
Dom gick en bit till sedan var dom framme vid havet, dom klättrade upp för klipporna och satte sig på dom kalla klipporna. Sara hutade till, det var ganska kallt. Johan lade sin arm runt om henne.
- Kolla nu, sa han och pekade mot horisonten.
Sara tittade tomt mot det blå grå havet.
- Vad är det jag ska se… sedan blev hon tyst. Sakta gick solen upp. Men den var inte gul, nej den var röd, orange. Det var det vackraste hon hade sett.
- Åh! Sa hon, så vackert.
- Mm, sa Johan. Nästan lika vacker som dig.
Sara tittade in i hans ögon och bestämde sig för att hon inte orkade vänta på att han skulle kyssa henne. hon lutade sig mot honom och kysste honom. Han såg förvånad ut, men sedan började han le. Han log med hela ansiktet.
- Vet du länge jag väntade på det där, sa han och kysste henne.
Sedan satt dom bara där och höll om varandra. Den här sommaren skulle nog inte bli så dum i alla fall, tänkte Sara.
|
|
|
|
