Livet i ett nötskal [Del 2] |
Okej, här är del två! Jobbade med den till 1 så jag hoppas ni uppskattar den^^
Enjoy!
Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, han visste ju att jag var där. Och av hans arga stämma att döma, var han ursinnig. Far klampar in i köket och ryter ilsket till mig.
"Lisa, du gjorde kaffet för svagt, igen! Hur många gånger ska jag säga till dig?" Jag kunde nästan se hur hans näsborrar fladdrarde till när han sa det sista.
"Förlåt", lyckades jag pipa fram. Han stirrar på mig i några sekunder.
"Är ´förlåt´", han härmar snorkigt min röst, "det ända du kan komma på?" Jag skakar lätt på huvudet. Mor kommer in i samma ögonblick som mina brödskivor hoppar upp ur rosten.
"Hej mor", säger jag och slinker ut ur köket. Jag springer upp för trappan och in i deras rum, far har vällt ut kaffet som nu droppar ner på golvet. En suck puffar ofrivilligt ur min mun när jag går för att hämta en trasa. Jag faller ner på knä och börjar torka bort dom lösa kaffefläckarna.
"Lisa?" Jag ryckte till, min mor står i dörröppningen och tittar på mig. "Hur mår du gumman?" Hur jag mår? Att just hon ställer den frågan till mig kan jag inte förstå, men jag svarar ändå.
"Jo... Jag mår nog bra." Hon tittar misstänkt på mig, men tillslut suckar hon bara och går iväg. Jag torkar bort det sista och ställer mig upp. Varför ska det vara så här nästan varje morgon? Ja menar, hur starkt kaffe jag än gör, ska han ha starkare. Jag suckar en gång till och går ner med den nu dyblöta brickan. Det här var livet i ett nötskal för mig, alltid utskälld, aldrig uppskattad. Far har lyckligtvis gått ut ur köket, men som betalning har han tagit mina mackor. Jag suckar igen och ställer ner brickan med en smäll på köksbänken. På något sätt lyckas jag få in allt i disk maskinen och sätter snabbt igång den. Jag struntar fullständigt i frukosten och går upp igen för att sätta mig vid datorn, även om hon bara var 7 på morgonen. Jag sätter igång den och väntar otåligt medan den surrar för fullt. Tillslut sätts den igång och jag loggar in på msn. Direkt öppnas en msn ruta med min kompis Kristina från Göteborg.
k. säger:
Tja gmn :D
Nrkpg... wtf! säger:
Tja tjejen :)
k. säger:
Vad görs då?
Nrkpg... wtf! säger:
Det vanliga, städar upp efter min jäkla far. Sj?
k. säger:
:O Jag borde inte bli förvånad över att du säger det här, men det blir jag! Vad äre me din farsa egentligen??
Nrkpg... wtf! säger:
Han har bara lite hett temprament...
Jag visste att jag inte borde försvara min far, men jag kände att det var min plikt. Men samtidigt hållde jag med Kristina till hundra procent. Min tankar avbryts av att Kristina svarar.
k. säger:
Du borde göra något, rymma elr va fasen som helst. Om jag vore du skulle jag inte stå ut en minut till!
Jag stänger av datorn när jag läser det, jag menar, inte hon också. Jag fäller ihop skrivbordet och drar handen genom luggen några gånger. För en gångs skull hade jag inte lust att äta något, ingenting alls. Jag skakar lätt på huvudet och sträcker lätt på mig. Jag försöker få något annat att tänka på, så jag öppnar datorn igen och loggar in på www.rolla.se. Efter en stund är jag så inne i ett rollspel att jag inte märker att det knackar på dörren, det som avbryter mig är en utav mina få vänners röst.
"Lisa?" Jag snurrar runt i data stolen och ser Frida ifrån min förra klass väga från fot till fot.
"Hej Frida, vad gör du här?", frågar jag henne innan hon hinner säga något mer.
"Din mamma släppte in mig", svarar hon och tittar ner i golvet, som om hon skämdes.
"Jaha...?" Jag tittar undrande på henne, vad hade jag med det att göra? "Vad ville du, Frida?" Hon tittar upp och biter sig hårt i läppen.
"Vi kan nog inte vara vänner längre", hon tittar snabbt bort och jag ser att hon har tårar i ögonen. Jag var inte förvånad över hennes ärende, eftersom hon var kompis med Lovisa i min klass, en självisk fjortis. Hon gör allt för att göra livet surt för mig. Vilket gjorde att jag knappt har några vänner kvar, förutom dom trognaste.
Tjenare igen, lämna gärna en kommentar. Så blir jag en glad potatis X3
|
|
|
|
