Att andas (fantasy) del 2 |
Del 2
Väl hemma stängde jag in mig på mitt rum, trots mamma försökte tvinga med mig ner på stranden, men jag sa att jag ville vila lite. Vilket var inte sant, eller, kanske halvt sant. Mamma hade fått ett sms av Jim för bara några minuter sen om att han fått jobbet, och håller på att installera sig och sa han kanske bli sen hem ikväll. Mamma sa inget om det, var mest bara överlycklig att han fick det så att vi har pengar sen till huset och delvis mina sjukhusbesök. Medicinerna betalar sjukhuset, men vi lägger till en liten summa. Jag ljög föresten, förlåt för det, jag är inte alls trött eller behöver vila. Jag kan inte vara mer än klar vaken just nu i huvudet. Tror det beror på killen, kan man kalla honom för det? Killen? Pojken? Grabben...? Nej, inget av det passar in, och definitivt inte man för den heller. Han är något annat, men jag vet bara inte vad. Två gånger har jag sett honom, och det är på avstånd. Hans läskigt svarta ögon som stirrat på mig utanför klockaffären medan jag och mamma satt på andra sidan gatan och fikade. Den blicken. Jag vet inte vad den betyder, vad den innehöll. Jag såg bara två svarta ögon som inte lämnade mig ifred sen jag såg på honom tills vi gick därifrån. Hur gammal kan han vara? Det är något jag inte heller vet, och kan inte heller gissa till. Han är en gåta. Mystiskt. Och jag vill ta reda på mer om honom.
Jag skakar lätt på huvudet och tittar på klockan snabbt på bordet vid sängen, hon är inte ens två än. Först tänkte jag ta på mig min bikini, men en titt i spegeln som visar en klen kropp och vit, muttrar jag tyst för mig själv och tar den mörkblåa baddräkten istället och en vit t-shirt som är två storlekar större nödvändigtvis. Tittar sedan länge på badrumsdörren, mitt egna badrum, jag har aldrig haft det förut och vad har jag för roligt därinne? Brukar med piller. En hård kram om hjärtat får mig att illamående titta bort och skynda mig ut ner till stranden och finner snabbt bland de få folk som är där min mamma. Ler svagt medan jag tittar på henne, hon står i vattnet upp till knäna och dansar runt som ett uppspelt barn. Hon har alltid drömt om ett strandhus vid Stilla havet, nu har hon det. Jag studerar hennes ansikte, ögonen är slutna och de ljus rosa mjuka läpparna sprudlar av glädje och på väldigt länge verkar hon se fri ut. Som det inte finns några som helst bekymmer i världen, och jag är glad med henne. Kanske vi alla tre kommer må bättre här. Jag hoppas det i alla fall.
Mamma stannar till, öppnar ögonen och tittar på mig med ett stort leende och jag rusar ner till henne, vill så gärna visa henne att jag mår bättre idag än vad gjort förra veckan då jag princip låg i sängen i fyra dagar och kräktes fem eller sex gånger. Nu känns det bättre.
Jag älskar att spendera tid med min mamma, hon är en underbar människa. Vi skrattar och leker i vattnet, som två bästa vänner. Vi var nu ute så långt nu i vattnet att det precis gick till axlarna på mig och på mamma då vi är lika långa, som jag såg honom igen. Jag blev skrämd denna gången igen, han tittar så på mig att det är obehagligt, som om han ser min själ. Förtrollad av bara titta på honom märkte jag inte hur vattnet började röra på sig, vågor. Mamma som såg den röda flagan hissas upp då det varnas om kraftiga strömmar och visselpipan som löd högt och gällt väckte mig. Vanligtvis brukar de väl hissa dem i tid, men inte nu och de som var i vattnet skrek gällt att skynda på. Även min mamma.
"Skynda dig!" Mamma grep förskräckt tag i min arm, rädd för att hamna i någon ström ökade hon takten, men min kropp blev plötsligt helt matt av allt och gjorde så att jag hamnade på efterkälken. Mammas grepp om min arm gled loss och en unge som var bakom mig råkade knuffa till mig så att jag ramlade ihop i vattnet.
"Sarah!" Mammas röst lät så långt borta, förgäves försöker jag simma upp mot ytan igen, men misslyckas. Jag gråter nu, dumma sjuka kropp som inte klarar något! Livrädd slår hjärtat hårt mot bröstet, armarna försöker röra sig och vill sparka med benen, men jag orkar bara inte. All kraft jag hade förut är borta, luften börjar bli trång och halsen gör ont. Nej, den bränner. Genom dunklet under vattnet hör jag mamma någonstans som skriker, vill svara henne men kan inte. Jag börjar dras mot en ström, och kan inget göra. Vill andas ren luft, men får bara in vatten och utan att förstå vad som händer börjar det bli svart. Någon tar tag i mig, ett stenhårt grepp runt om min midja hamnar två armar men jag är så borta nu i mörkret att jag inte märker något. Bara styrkan som tvingar mig upp till ytan och häftigt börjar jag hosta upp vatten, desperat försöker jag få in luften ner till lungorna, men det bara bränns som någon dragit sandpapper inne i mina lungor, länge och intensivt. Plötsligt är jag inte längre kvar i vattnet, på avstånd hör svagt hur någon kommer fram springande och slänger ner sig bredvid min kropp som hämtar sig för fullt.
"Älskling! Sarah, hör du mig?! Det är mamma, åh gumman..." Mammas silkeslena händer smeker mina kinder, stryker bort några våta hårslingor.
"Jag... mår bra." Hostar jag fram, utmatad och mamma slänger sig om mig och håller om.
"Gumman, när jag tappade bort, såg att du var borta... Jag var så rädd, så rädd." Pratar hon på, vaggar och pussar mig flera gånger om på hjässan. Folksamlingen runt om oss verkar bli större nu när jag såg den.
"Vem..." Jag tystande, förvirrad tittar jag på folksamlingen som bombarderar med frågor, jag uppfattar ingen bara att mamma svarar på dem. Jag tittar bara väldigt förvirrad runt om, någon hade dragigt upp mig. Starka armar.
"Mamma... Vart... Någon drog upp mig?"
"Åh, såja, du är bara lite virrig nu av allt vatten du fick i dig, och så länge du var under också." Det var mer som om hon pratade med sig själv.
"Jag har ringt efter en ambulans, den är på väg." En kvinna med röda lockar tittade oroligt på mig.
"Tack så mycket, tack." Mamma log hastigt mot kvinnan. Jag ville bara spy. Inte sjukhus, inte nu, snälla inte det! Jag var ju där bara för några dagar sedan, jag behöver inte åka dit bara för lite vatten.
"Mamma, " kved jag.
"Snälla?" Bad jag, men mamma bara pratade på till folksamlingen om att allt är bra, att jag snart mår bättre, jag ville skrika nej! Det blir aldrig bättre! Sirener med blå ljus kom nu, fyra män med en bår kommer springandes till oss och en kvinna tätt bakom. Självklart skickade de iväg hela kalvariet.
Kom tänka på personen som drog upp, vad menade mamma om att jag yrade?
"Vem drog upp mig?"
"Åh, jo… nu när jag faktiskt tänker på det så har du nog rätt, tyckte jag såg en ung man, men jag är inte helt säker.” Hon tystande, tittar på mig med en fundersam blick.
”Men vem han än var, så är jag evigt tacksam.” Kysser på igen på hjässan och sedan plats för de fyra männen, kvinnan och båren så att de kan lyfta upp. Sätter fast ett nackskydd fast jag envist säger att det inte behövs, lyser en ficklampa i mina ögon och van som är jag är, låter jag dem undersöka mig så att det snabbt kan bli klart och jag kan få komma hem.
”Vad heter du?” Kvinnan ler vänligt mot mig medan männen lyfter upp båren med mig på och bär försiktigt men i rask takt.
”Sarah, Sarah Williams.” Svarar jag hest tillbaka och ler svagt.
”Och jag är hennes mamma, Katrin.” Mamma skakar kvinnas hand och när männen har lyft in mig i ambulansen hoppar hon och kvinnan sätter sig i fram tillsammans med en av männen. Jag lyssnar inte så mycket av vad de säger, bara att mamma nämner min sjukdom. Men jag stänger det ute, jag ser bara två svarta ögon framför men hör ingen röst från hans läppar som jag inte lagt på minnet hur de ser ut.
Efter två timmar fick vi äntligen lämna sjukhuset i Orange Country, och tog en taxi hem till strandvillan och synen av dess vita fasader fick mig att sucka lättat.
”Jag ringde Jimmy förut, sa att du var okej.” Mamma vrider om nyckeln och bilen slutar genast att låta. Jag tittar på henne.
”Jag går in, läser en bok kanske.”
”Gör det du, jag tror jag ska börja med middagen, Jim kommer väl hem om ett par timmar.” Vi sa inget mer till varandra, bara att tänka på dagens händelse ville båda nog vara ifred lite och bara ta det lugnt. Vilket funkar bra för mig. Men jag läste aldrig någon bok, utan lade mig på sängen och helt utmatad föll ögonlocken tungt ner. Hörde aldrig när Jim kom hem, eller när de båda öppnade dörren och tittade till mig och hur Jim la en trygg arm runt hennes axlar. En tår hade fallit nerför hennes kind, och när jag vaknade senare var det redan nästa dag.
________________________
euhm... säg till om det skulle gå för snabbt, eller för segt framåt xD eller om den efter ett tag börjar likan twilight, typ, eller så ^^ heh
... och, till er som ville att jag skulle mejla när nästa del kommit, sorry, men jag kan inte hålla på och mejla alla när en ny del kommit, det tänker jag inte göra. Som sagt, tyvärr, men ni förstår säkert <3´
..men kommentera gärna :)
pöss och kjam <333
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | JennnyJ - 7 jan 09 - 15:55- Betyg:  | Oooh, den var verkligen jätte bra! :D
Den liknar inte alls twilight, så de e lugnt :D
/Remi<3 | | Maadelen3 - 7 jan 09 - 15:44 | haha (:
det var bra ;D mera :D <3 |
|
|
|
