I'm always by your side [fantasy/Th-ff] del 1 |
Halu :]
Skickar in denna snabbt (: Tack så mycket för kommentarerna - det värmer <3 (:
Tokio Hotel kommer att blandas in - snart (;
& jag varnar er, den här delen kan vara lite förvirrande, men förklaringar kommer (troligtvis) i nästa (;
läs & kommentera
Pusshej :*
__
Del 1
Nutid
En flicka stod i den stora salen, med huvudet nerböjt och med vänster arm uträckt.
"Ni trotsade mej," röt mannen framför henne och ställde sej upp.Hans röst ekade innuti den stora salen, som var över tjugo meter hög. Han höll en dolk i sin ena hand och dolkens silvriga blad glittrade i solstrålarna som hade smitit in genom de färgade höga fönstren.
"Ja, mästare," mumlade flickan ner i golvet. Mannens svarta kappa släpade nästan i golvet, och hans bleka hud skar sej i konstrast mot de blodröda läpparna och den svarta kappan. De kalla, isblåa ögonen stirrade argt på flickan.
Han vände sej hastigt om, så den svarta kappan böljade bakom honom och la sej inte tillrätta bakom hans rygg förrän flera sekunder senare. Den höga kragen i nacken, täckte hans nacke, där flickan visste fanns ett otäckt ärr - som han fått när han varit ute på sitt första uppdrag. Hans hår var svart som natten, balåt slickat med hjälp utav magi och en röd eldflamma fanns färgat i hans svarta hår.
"Ni trotsade mej, även fast jag sa att ni inte fick göra det," sa mannen allvarligt och hans ansikte speglades i de färgade glaset till fönstret. Flickan var nära gråten - hon visste vad som skulle komma härnäst...
Med en hastig rörelse, halvt flög, halvt sprang mannen emot flickan drog dolken längs hennes armveck fram till hennes handled och flickan gnep ihop ögonen hårt för att hindra tårar ifrån att svämma över. Hon kände hur blodet svämmade över såret på armen, men drog inte tillbaka den. De varma blodet rann ner längs hennes arm på flera ställen.
"Så ja," sa mannen framför henne medans han gjorde rent kniven med en vit trasa, som redan var röd utav hennes blod. "Gå och lägg om såret och kom tillbaka hit efter din sista lektion," flickan nickade kort innan hon började gå ut ur den stora salen. Precis när hon skulle slinka ut genom dörren hörde hon mannens röst säga:
"Låt detta inte bli en vana, sådanna ärr klär inte dina armar," sa han och hon nickade sorgset innan hon gick ut genom dörren. Hon stängde den höga trädörren som var uppåt fem meter hög, men såg oerhört liten ut i den enorma salen. Snabbt smet hon i sitt rum i de stora slottet där och hon flera hundra andra bodde.
"Julia?" sa en röst när flickan satt på sängen någon minut senare.
"Kom in," sa Julia och en kvinna smet in. Hon var klädd i en vit shorta, ett vitt förkläde och ett vit, liten hatt som det var ett rött kors på. I famnen bar hon en vit låda med ett likadant kors som på hennes hatt.
"Miss Leona," sa Julia och nickade respektfullt. Miss Leona kollade på Julia med bisteruppsyn, och inombords fördömde hon Rektor Swagner för hans straff.
"Detta är andra gången, Julia," sa hon allvarligt när hon satte sej brevid henne på sängen för att lägga om henne sår. Julia flinade ett snett leende.
"Förlåt, jag kunde bara inte motstå.." mumlade hon och kollade drömmande ut i luften. Miss Leona suckade.
"Du smög på din bror igen va?" frågade hon och Julia nickade med fortfarande det drömmande uttrycket i hennes ansikte. "Ni får inte lämna skolområdet, det vet du," sa hon och skakade på huvudet. Julia suckade tungt, och grimaserade till när Miss Leona torkade bort blodet med en blöt trasa.
"Så, nu är du klar," sa Miss Leona fem minuter senare. Julia nickade och tackade kort för hjälpen innan Miss Leona smet ut genom dörren igen.
Julia suckade och reste sej upp, tog fram en klänning ur graderoben och satte på sej den. Julia ställde sej framför spegeln och började fläta upp sitt blonda, långa hår. Den röda klänningen gick en bit nedanför hennes knän, och var delad på båda sidor om henne, nästan enda upp till midjan för hon lätt skulle kunna springa i den. Klänningen var V-ringad, med en halv decimeters axelband som vilade lätt mot hennes axlar. Hennes spegeltvilling kollade tillbaka inne i spegeln, och deras blåa ögon möttes. Hon drog två fingrar över de decimeter långa ärret över hennes tinning och slöt ögonen. De ärret var de enda hon hade kvar ifrån honom. Det var han som hade gjort det - inte med mening förstås. Hon mindes det som om det var igår...
Huset låg i tystnad. Inte ett ljud hördes och en liten kille på sju år satt ihopkurad med ett baseboll trä lutat mot soffan. Ytterdörren öppnades plötsligt och stängdes sedan med en smäll.
"Julia? Är det du?" ropade pojken skrämt och hoppade upp ur soffan och greppade basebollträt med båda händerna. Han gick ut i köket, men det var ingen där, så han fortsatte ut i hallen.
"Buh!" en flicka hoppade fram bakom en tvättkrog och pojken svingade basebollträt med all sin kraft mot flickan. Flickan hann inte ducka undan, utan basbollträt träffade henne ovan för höger öga, vid tinningen. Hon skrek till och ramlade baklänges utav slaget. Pojken föll på knä brevid henne när han såg att det var hans egna syster och skrek "Förlåt" gång på gång.
"Vad har hänt?" skrek en kvinna, när hon steg innanför dörren. Hon slängde ifrån sej de matkassar hon bar på och föll på knä på ena sidan utav sin dotter.
"Julia!" skrek hon medans hon försökte stoppa blodet som rann längs hennes kind.
Julia log åt minnet, hon mindes mycket väl hur förkrossad Liam hade varit i flera månader efter det som hände. Och hon kom ihåg nallen som hon lämnat kvar innan hon åkte till Skolan. Den stora, bruna gosiga nallen, som hon alltid haft inom synhåll. För den var ett sånt värdefullt minne för henne.
"Liam," viskade hon tyst och gnep ihop ögonen hårdare för att se honom framför sej. Men det gick inte. Hon kunde inte ens se honom framför sej längre!
Det knackade på dörren och hon vände sej emot dörren. En kille i hennes egna ålder steg in genom dörren.
"Hur är det med dej?" frågade han direkt och sprang rakt in i hennes famn. Hon gav ifrån sej ett tjut när han tryckte mot hennes sårade arm och han drog sej hastigt bort ifrån henne.
"Förlåt! Förlåt!" sa han och kollade oroligt på henne. Julia flinade bara och skakade på huvudet.
"Det är lungt, Chris," sa hon och flinade. Killen framför henne var lång, hans hy var ljust brun, vilket avslöjade att han mor kom ifrån Afrika. Han hade svart hår, och ett par bruna ögon, och var högt skattad bland tjejerna på skolan.
"Kommer du?" frågade han och sneglade oroligt på hennes armar. Hon nickade kort innan hon stoppade in en liten dolk i skidan i ett bälte under hennes klänning. Dolken hade varit hennes mors, och enda sedan hon fått kniven ifrån hennes mors kollega, Saki hade hon haft den i tryckt förvar - på sej, eller gömd i en låda i byrån i hennes rum.
Saki en utav de som gått på denna skola och blivit så man kallar det i den 'andra världen' - livvakt. Där inte sånna som Julia finns. I den världen som hennes bror lever i.
De båda sjutton åringarna gick ur hennes rum och började gå emot en sal några korridorer bort.
"Tänk att vi snart slutar här, förevigt!" sa Chris och Julia nickade sakta. Hon hade tankarna på annat håll. På vad hon skulle göra efter skolan - om en och en halv vecka.
De kom fram till sal 483 och öppnade dörren. Salen var redan full utav elever i samma ålder som Chris och Julia och de anslöt sej till dem. Snart kom en krftigt byggd man in genom dörren. Han var i medelåldern, och hade ett grått skägg som hade växt ihop med de lika gråa håret.
"Elever!" halvt skrek han för att få tyst på alla i rummet och alla tystnade, med sin uppmärksamhet mot honom. "Para ihop er två och två, ifrån samma grupp," sa han och kliade sej sedan i de gråa skägget på hakan.
"Julia, du är med mej," sa han då hon backat bakåt för att inte vara ivägen för resten som försökte hitta någon ifrån deras egna grupp.
Men Julia visste att det inte fanns någon ifrån hennes grupp - hon var ensam på skolan ifrån Ulvgruppen.
"Vi ska vara i våra männskliga skepnader idag," sa läraren, Mr Denago och ett upprört stön kom ifrån de flestas läppar. "Om ni vill klara eran examen, måste ni vara fulländade krigare i både männslig och djurisk skepnad," sa han argt, med eleverna himlade bara med ögonen.
"Chris och Elinore, ni är först," sa han och gjorde en svepade gest med handen för att alla andra skulle flytta på sej. Alla elverna, förutom Chris, och en liten, smal tjej med ljust rosa hår, gick till bänkarna som stod uppställda vid ena väggen.
"Varsegoda," sa Mr Denago och höjde handen, "Börja!" sa han och drog ner handen i en svepande rörelse. De båda började attackera varandra med sparkar och slag, medans den andre parerade och slog sedan tillbaka.
En halvtimma senare, när hela klassen var klar och de som skadat var helade - med hjälp utav magi. Var det bara Julia och Mr Denago kvar. De ställde sej båda i mitten och Julia koncenterarade sej så mycket hon kunde. Hon hade fått slåtts emot Mr Denago många gånger tidigare, men alltid förlorat.
Men idag, tänke hon, var det dags att ändra på den saken!
En elev gav signalen och Mr Denago började geanast dela ut slag emot Julia, som hon parerade. Han riktade ett slag mot hennes huvud, men hon fångade hans näve med sina vänstra hand, men kände genast hur smärtan efter dolken. Hon försökte ignorera den, vilket var otroligt svårt. Hon snurrade runt, och svepte sedan, med all sin kraft, Mr Denago över sin vänstra axel. Men till hennes förvåning landade han på fötter och fällde krockben för henne, genom att dra sitt vänstra ben i en halvcirkel. Hon föll baklänges, och landade på ryggen. Hon hörde "Aow," ljud ifrån deras publik, men ignorerade deras röster. Snabbt vek hon in benen, så att hennes knän nästan nuddade hennes haka, och med hjälp utav hennes magmuskler hoppade upp - ifrån ryggen - till fötter. Detta på bara några sekunder. Mr Denago hade precis hunnit resa sej upp och slog med knutna nävar mot Julia, men hon duckade och fick tillslut tag i hans ena arm, och knäade honom i magen - så han tappade andan - och föll ihop till golvet. Men Mr Denago reste sej upp igen och Julia riktade flera slag emot honom.
Så höll de på ett bra tag - tills de båda blev andfådda, och började göra misstag. Men Mr Denago gjorde de största. Genom att försökta glidtackla henne framifrån. Hon hoppade upp i luften och landade på hans bröst - och gav honom därifrån flera knutnävs slag i ansiktet. Mr Denago gjorde sedan tecknet för att han gav sej och hon klev av honom och bugade djup. Snabbt fram sköteskor fram och helade hans blödande ansikte, och några utav Julias mindre skråmor.
Efter detta var lektionen slut. Julia och resten utav eleverna återvände till sina rum. För Julia, var detta den sista lektionen för dagen och hon smet snabbt in till sitt rum för att ta på sej något mer passande för att träffa Rektor Swagner.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | tankenot10 - 16 feb 09 - 15:00- Betyg:  | du är jätte bra ju! men som dom andra fattar jag
inte hur th ska blandas in... | | kramllew - 7 jan 09 - 10:59- Betyg: | | Wow, vad bra du är! O.O | | gbg_95 - 7 jan 09 - 00:23- Betyg: | Alltså shit! Skitbra skrivet <3 Hoppas du lägger ut nästa del snart.
Hur kommer th komma in i berättelsen, det kommer du väl skriva i nästa del (a) ^^
Läängtar redan =) | | the-rose - 6 jan 09 - 23:20- Betyg: | Verklignen bra! riktigt svårrt att tänka sig att th kommer att blandas in ^^
men den är jättespännande=) |
|
|
|
