Vampyren- En del |
Han var redan där. Jag kände det med ens när jag trädde in i rummet.
Hans meddelande, skriven i hans igenkännbara snirkliga kalligrafi; om att jag skulle möta honom i rummet innan klockan slog ett hade varit tillräckligt konstigt för att få mig att bli misstänksam. Han var sig inte lik. Det var helt uppenbart av hans ansikte att döma. De blodspränga mörkgröna ögonen och de påsiga cirklarna som ramade in de, tydde mycket väl på att han inte hade fått sig någon sömn de senaste dagarna. Ansiktet var blekare än vanligt och han hade en underlig lyster av det lilla ljuset månskenet bidrog med. Han stod tätt intill det vidöppna fönstret, i andra ändan utav rummet. Men trots det fick hans låga andhämtningar mig att misstänka att något fruktansvärt var i görning. I vanliga fall andades han inte.
Jag drog mig inte intill honom för att smeka honom på kinden såsom jag bruka göra. I kväll stod jag på betryggande avstånd och väntade på hans dom som jag mycket väl visste skulle komma, förr eller senare. Minuter av olidlig väntande förflöt och jag såg tankspritt på honom. Han rörde sig inte och efter en stund märkte jag att han också hade slutat andas. Han var sig lik igen. En tanke som jag inte direkt fröjdades åt, för han var fortfarande underlig .
Jag ryggade tillbaka när jag kände en häftig vindpust mot mitt varma ansikte. Min blick sökte sig efter honom, vid fönstret, men han var redan borta. Istället stod han bredvid mig, precis intill mig, och drog sina smala välformade fingrar genom mitt långa svarta hår. I vanliga fall skulle jag inte ha blivit rädd. Nej, faktum var det att jag inte alls skulle vara rädd, inte det minsta. Men i kväll var det något yttersta annorlunda med honom. Han osade mysterium och när jag granskade hans nollställda ansikte tycktes jag mig se några små fragment av det jag hade fruktat.
Törst.
Rädslan hade fått mig i sitt grepp. Jag stod handfallen vid hans sida och lät honom lukta och dra fingrarna genom mitt hår. Hans smekande händer sände en stöt genom hela min kropp och jag backade ofrivilligt undan. Hans ena hand grep tag om min midja och jag stod framför honom igen. Hungern som förut hade varit påtaglig var nu ett faktum. Hans ögon var svarta av törst och han såg på mig såsom han aldrig tidigare hade gjort. Som ett bete.
Jag visste inte vad jag skulle göra längre. Jag stod, alldeles förvirrad, och såg på när han återigen sniffade och smekte mig okontrollerat. Plötsligt gjorde han något som fick mig att dra andan av förskräckelse. Han lutade sig mot min hals och rörde vid mina ådror. Han smekte dem längs hela deras längd. Mitt hjärta slog hårdare än någonsin. Han lutade sig plötsligt ännu närmre mig och stack ut tungan som en orm innan han sakta och ytterst långsamt slickade mig. Jag äcklades av det han gjorde men vågade inte knuffa honom ifrån mig.
Han gav ifrån sig ett lågt morrande och drog sig snabbt ifrån mig. Jag kände en stor lättnad när han flydde till rummets andra ända, vid det vidöppna fönstret. Plötsligt fick han en glimt i ögonen som gjorde mig fruktansvärt rädd. Med sin långa svarta mantel böljande av den svaga brisen som kom från det öppna fönstret, lutade han sig mot väggen och blundade hårt. Några sekunder gick. Han öppnade ögonen igen och stirrade rakt på mig med en blick som fick mig att frysa till is.
Hans ögon hade blivit helt mjölkvita med ett enda blodstänk av rött i deras mitt. Ansiktet som annars var så slät, som polerat marmor, var nu fårat som en gammal gubbe. Men det som skrämde mig mest av allt var hans vidöppna mun. Hans tänder som låg blottade var sylvassa. Skriket som förut hade stockat sig i halsen på mig, rusade ut genom min strupe.
Jag hade precis insett det faktum jag länge hade undvikit.
Han hade kommit för att döda mig.
Det sista jag såg i den stilla natten var hans väldiga kropp som med vindens fart rusade mot mig.
Efter det föll allting i mörker.
|
|
|
|
