Edward och Bella [en del] |
Okej, jag hade lovat en kompis att skriva så som jag tror att historien om Edward och Bella slutar, jag har bara läst fram till trean och fyran ligger fortfarande och väntar på mig, dock har min kompis som önskade läsa den här redan börjat läsa fyran och berättat lite för mig och det jag vet har jag försökt få med i den här delen, så har du inte läst fyran och inte heller vill veta det som man får reda på här så ber jag er att inte läsa fören ni har läst den ;P
Men eeeh i alla fall, hon har inte läst den än så nu får ni läsa och kommentera vad jag ska ändra på för att få den perfekt tills hon ska läsa x)
Så, det är lite Spoilervarning på den här!
/JvJ
Hur jag tror att historien om Edward och Bella slutar;
Solen tittade fram bakom de vita molnen och jag vände blicken mot Edward vars hud börjat glittra likt tusentals diamanter, så som den alltid gör vid solstrålarnas beröring, han var som vanligt slående vacker och jag njöt av att betrakta hans perfekta ansiktsdrag.
Allt ifrån den marmor vita huden till de vackra ögonen som såg på mig med en intensiv blick.
”Förlåt mig Bella”, viskade han plötsligt och jag rös till enbart av att höra hans röst så… jag kämpade för att hitta det rätta ordet, sårbar?
”Vad har du att förlåta?” Frågade jag lågt och for med handen över hans bleka kind, han slöt ögonen för en sekund men såg sedan på mig igen och nu glittrade han blick av någonting som jag inte riktigt kunde sätta fingret på vad det var.
”Förlåt mig för att jag inte har hållit min del av avtalet och för att jag visat sådan avsky mot”, han tvekade en stund, ”vårt barn”.
Jag flämtade till och såg på honom med en förvånad min, aldrig tidigare hade han talat om fostret i min mage som om det var en levande person, han hade tjatat om att det skulle bli svårare för mig att göra mig av med det om vi såg på det som ett levande ting, men nu steg tårarna i mina ögon och jag log brett mot honom.
”Jag har inte menat att visa sådan avsky mot någonting som är en del av dig, och även en del av mig”, han lade försiktigt en sval hand på min mage och log svagt, ”men du måste förstå varför jag ber dig att göra dig av med den, barnet förgör dig Bella!”.
Jag blundade och skakade på huvudet, ”Så varför förvandlar du mig inte?” Frågade jag och såg sedan på honom med en allvarlig blick, jag hade funderat på det under en lång tid och krävde nu ett svar.
”Du vet hur svårt det är att sluta när man väl känt smaken av blod”, började han men jag avbröt honom med en irriterad min.
”Du har klarat av att stå emot mitt blod förut”, sade jag och han skakade på huvudet och såg på mig med ett olyckligt leende, de topasfärgade ögonen glittrade inte längre lade jag oroligt märket till.
”Ja, men då var det bara dig jag skulle stå emot, just nu har du ytterligare ett liv inom dig”, sade han och vände blicken mot den ljusblå himlen, ”som sagt så skulle jag mycket troligt klara av att förvandla dig om det bara hade varit du, men att motstå frestelsen att döda er båda vet jag inte om jag skulle kunna stå emot och för var dag som går blir barnet inom dig allt starkare”.
Han såg på mig med en än sorgsnare blick, ”jag vill inte förlora mig själv när jag ska förvandla dig, jag vill inte döda dig, Bella”.
Jag blundade och kände hur tårarna hotade att börja rinna ned för mina kinder, Edward strök försiktigt med handen över mitt hår och gav mig en lätt kyss på pannan.
Men så stelnade han plötsligt till där han låg bredvid mig och jag öppnade ögonen, hans ansikte var hårt och blicken stint fäst vid skogsbrynet.
Instinktivt satte jag mig upp och stirrade även jag bort mot träden för att försöka urskilja personen som stod där, väl gömd bland bladens skugga. Men djupt inom mig kände jag på mig vem det var och den här personen darrade nu av vrede.
”Jakob”, viskade jag och skakade på huvudet när den rödbruna vargen travade ut ur skuggan som tidigare dolt honom, ett ilsket morrande steg från Edwards strupe och han ställde sig framför mig i försvarsställning.
”Du rör henne inte”, väste han och kylan hade helt lindat sig in i hans annars mjuka röst, jag huttrade till och reste mig upp för att prata Jake till rätta men Edward puttade försiktigt ned mig på marken, ”stanna där du är Bella, jag ska skydda dig”.
Jake lät höra ett utdraget morrande och de annars varma ögonen var lika kalla som Edwards röst, han tänkte inte visa honom någon barmhärtighet och jag fasade plötsligt för vad som skulle komma.
Som på kommando började de gå fram och tillbaka med blickarna låsta i varandra och ingen av dem slutade morra.
Jag drog mig försiktigt bakåt och betraktade dem med en bekymrad min, även om Jake hade betett sig som en riktig knöl på sistone så kunde jag inte låta bli att känna hur oron forsade över mig likt en svallvåg och jag påminde mig själv om och om igen om att jag måste andas.
Och så började striden, med ett vrål for Jake fram mot Edward men han dansade kvickt undan och gjorde sedan ett hastigt utfall mot den rödbruna vargens sida, de brakade ihop med en hård smäll och jag slöt ögonen för en stund, rädd för vad som skulle komma.
Men när jag tillslut tittade igen så var de båda uppe på benen och rörde sig nu kring varandra som i en vild dans, Edwards ansikte lyste av rent hat och de annars topasfärgade ögonen hade nu färgats svarta av stridens törst, han hade längtat efter det här.
Jag följde deras rörelse och attacker med en oroad blick och hoppades att Alice och resten av familjen Cullen skulle komma, men jag visste att de inte skulle lägga sig i.
Den här striden var Edwards och samtidigt som deras beslut fyllde mig med en irriterande känsla så sände jag ett tyst tack till dem, jag ville varken se Jake eller Edward dö men den här striden var oundviklig och det var jämnast på det här sättet.
Men så tog allting plötsligt en ny vändning, Jake lyckades på något vis slå till Edward så att han flög ett par meter och landade hårt på den kalla marken.
Jag tog instinktivt ett steg fram och kände hur rädslan speglades i mina ögon när jag såg hur Jake började gå fram mot Edward som med långsamma rörelser tog sig upp på fötter igen.
Jag visste vad som skulle komma och handlade automatiskt, som om min hjärna för en gångs skull lyssnade på vad mitt hjärta sade och snart var jag bara några meter ifrån de två kämpande.
De hade ännu en gång börjat cirkulera i en vid ring och deras blickar var fortfarande låsta vid varandra, ingen av dem märkte att jag stod där.
Den rödbruna vargen kröp ihop för en attack och helt plötsligt stod jag i stridens mitt, Jake var mitt i sitt språng och jag såg hur Edward med uppspärrade ögon sträckte sig fram för att knuffade mig där ifrån. Och plötsligt tycktes allting hända på en gång, jag for i marken med en omänsklig kraft medan Edward som varit helt fokuserad på vad som hände mig fick den rödbruna vargen över sig och de rullade runt i en brottande hög.
Det började flimra framför min blick men jag kämpade för att se vad som hände och jag kunde höra hur Jake lät brast ut i ett sårat tjut medan Edwards blick nu tycktes låga av en omänsklig vilja att döda och för första gången i mitt liv blev jag rädd för honom, för vad han egentligen var skapad för att göra.
Men lika plötsligt som allting hade tagit sin början så tog det också slut, jag såg till min förskräckelse hur den rödbruna vargen for genom luften och sedan blev liggandes orörlig på marken och tårarna steg i mina ögon.
Jag förstod att Jakob Black var död och sörjde förlusten av min vän som hade betytt så mycket för mig, men så kom jag att tänka på Edward och försökte sätta mig upp men min kropp protesterade genast och jag sjönk ned på marken igen med en sammanbiten min.
”Bella”, Edwards röst darrade när han försiktigt kröp fram till mig och hans ögon glittrade av oro, ”tala till mig, hur mår du?”.
Det hade åter igen börjat flimra framför min blick och jag log svagt.
”Jag tror att någonting är brutet”, viskade jag och hans händer for varligt över min kropp för att undersöka den efter ytterligare skador som jag ännu inte kunde placera.
”Förlåt mig Bella, förlåt mig så mycket”, viskade han och kysste mig mjukt, jag log och skakade på huvudet.
”Du har fortfarande ingenting att förlåta mig för”, min röst blev allt svagare och jag fick kämpa med vad jag ville ha sagt, det kändes som om huvudet skulle sprängas och det skar i kroppen som om det inte bara var en sak i den som var bruten utan snarare allting.
”Du är så skör, som en porslinsdocka”, viskade han och lutade huvudet mot mitt och pressade läpparna mot min panna ännu en gång.
Plötsligt stod resten av familjen Cullen en bit ifrån oss och jag såg hur Alice höll ett krampaktigt grepp om Jasper medan hennes smala mun var hårt sammanpressad.
”Jag kommer inte klara mig va?” Frågade jag och tårarna steg plötsligt i mina ögon när jag insåg att min tid höll på att rinna ut, Edward skrynklade sorgset ihop ansiktet och kramade om mig hårt.
”Förlåt mig Bella, förlåt”, viskade han om och om igen in i mitt bruna hår och jag struntade i smärtan som for genom min kropp när jag pressade mig emot honom, jag skulle sakna honom.
”Lova mig Edward”, viskade jag och såg in i hans ögon som lyste av sorg, ”gör inget dumt sen, fortsätt leva”.
Hans ansikte förvreds och han gav mig en oförstående blick, ”Men förstår du inte Bella, du är mitt liv, jag kan inte leva utan dig, det vet du”.
”Snälla Edward”, nu var det min tur att bedja till honom men han skakade på huvudet och han bar den där beslutsamma minen som han alltid bar när han hade beslutat sig för någonting utan en tanke på att ändra sig.
”Glöm det, jag tänker inte lämna dig”, sade han och strök mig varligt över kinden.
Jag kände hur tröttheten for över mig och jag skakade lite på huvudet, som för att vakna till.
”Hur tänker du göra det”, viskade jag och slöt ögonen, ”jag måste veta”.
Jag kände hur han tvekade, som om han inte ville oroa mig men sedan kysste han min nästipp och jag såg framför mig hur han log.
”Jag hade tänkt planera en liten tripp till La Costa”, sade han och fortsatte stryka mig över kinden, ”där gör jag ett litet besök hos byrackorna, de lär vara ganska så arga på mig just nu”.
”Men då bryts ju eden”, viskade jag och öppnade ögonen för att nu se bort mot Carlisle och de andra som log svagt.
”Om Edward försvinner så måste vi ändå flytta, det skulle väcka på tok för stor uppståndelse om han helt plötsligt försvann strax efter att du gjort det…”, sade Carlisle och lade en lugnande arm om Esme som begravde ansiktet mot hans skjorta.
Jag grimaserade då ett plötsligt hugg for genom min kropp och Edward lade försiktigt ned mig på marken igen och såg på mig med en orolig blick.
”Hälsa Charlie och mamma från mig”, viskade jag och log svagt än en gång innan jag slöt ögonen och kände hur ett djupt mörker började sänka sig över mig.
”Jag kommer snart, min älskade”, hörde jag Edward viska och jag log när jag uppfattade värmen i hans röst, jag kände ingen rädsla för vad som skulle komma och det sista jag kände innan mörkret tog mig var hur Edward försiktigt pressade sina läppar mot mina innan han började nynna på den visa han skrivit speciellt till mig.
Plötsligt stod jag på en grönskande äng som täcktes av utslagna blommor i alla dess färger och jag log, både ett leende fyllt av igenkännande och förvåning.
Det var min och Edwards äng, men ändå inte, den här platsen tycktes djupare på något vis och alla färger lyste klarare än i den verkliga världen.
”Jag kommer snart, min älskade”, än en gång hörde jag hur hans löfte ekade i mitt huvud och med ett leende satte jag mig ned på den gröna marken och njöt av solstrålarna som värmde min hud medan jag tålmodigt väntade.
Det verkade som om det inte flödade någon tid här men efter ett tags väntande blev jag orolig, tänk om Edwards tro var sann, att han hade gjort för många onda saker för att få komma hit, till vår himmel.
Men så plötsligt kände jag hur en helt annan värme än solens fyllde mig och med ett leende vände jag mig om och såg upp i Edwards älskade ansikte.
Jag insöp än en gång hans onaturliga skönhet och händerna darrade smått när jag höjde dem för att känna om det verkligen var han som stod där och när mina fingrar for över hans svala hud kändes det som om någonting brast inom mig och jag slängde mig gråtandes om hans hals.
”Såja Bella, allting blir bra nu”, viskade han och strök mitt hår med försiktiga rörelser, ”inte ens döden kunde hindra vår kärlek från att fortsätta blomstra”.
Jag kunde inte komma på någonting smart att säga utan nickade istället och så satte vi oss ned på marken tätt intill varandra medan vi njöt av att än en gång vara tillsammans samt vetskapen att ingenting kunde skilja oss åt längre – inte ens döden.
Nåå, vad tycker ni från en som inte är så jätte Twilight tokig? (A)
Kommentera nu konstruktiva kommentarer!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.6) | | Mp3 - 29 jul 09 - 20:30 | Herregud. Jag hade helt glömt bort den här. Totalt glömt att jag skulle läsa den då jag läsa alla böcker (vilket skedde för en evighet sedan)
Och jadu, du har talang min vän.
Jag gillar verkligen den här, så ofattbart mycket. Den var riktigt bra och ja, jag gillar ditt alternativa slut. | stenhjaerta - 15 apr 09 - 16:04- Betyg:  | Håller med de under lite om att Bella sörjde Jacob för lite eftersom hon älskar honom så mycket...
Och allt gick liksom liiite för fort, men jaja.
Hehe den riktiga slutar inte riktigt så heller! ;)
Men du skriver jättebra, du har ett stort ordförråd och är duktig på att beskriva! Jag tyckte det var jättebra. :) | EveryNight - 26 jan 09 - 20:33- Betyg:  | Okej, är jag den enda som har lite kritik? xD Okej först
och främst, jag har läst alla böcker på eng.
Den var SKIT bra, med tanke på att du inte läst fyran. Och
det är ju inte riktigt så den slutade, så du gjorde det
riktigt bra.
Fast som "brokengirl" sa att hon sörjde förlite Jacobs död,
det tyckte jag med. Och man kände att det inte var författaren
som skrivit men du är ju inte hon. Dessutom gick allt lite
fort men FAN vad bra du skriver annars ;) | sandruskapuska - 23 jan 09 - 05:56- Betyg:  | | naaaaae<3<33<<3 Skitbra<3<3 | | brokengirl - 13 jan 09 - 23:38- Betyg: | Jag har inte läst fyran än, men var bara tvungen att läsa din novell ändå ^^
Btw så ska jag läsa Breaking Dawn på engelska, jag fattar inte hur jag kommer orka xD
Men i alla fall, du skriver otroligt fantastiskt bra!! Hoppas att du inte väntade dig en annan kommentar? x3 Jag fattar verkligen inte hur du kan skriva så bra asså (Y) ;D
Men dock så känns det som om Bella sörjde 'för lite' över Jacobs död i det du har skrivit. I och för sig så hatar jag Jacob Black (xD) men det kändes som om hon liksom nästan ryckte på axlarna åt hans död...
Men förutom det, megabra skrivet (Y) ;D
//Emelie | | Harrypotterlover - 6 jan 09 - 15:35- Betyg: | Jadu, denna var riktigt bra. Men är det inte så att Bella
blir vampyr, föder barnet, döper det efter Edwards och Bellas
mamma och sedan blir Jakob kär i ungen? Jag har för mig att
min kompis sade det (Hon är tokig Twiligt)
Men annars är detta ett bra slut :)
//Sara | | Mp3 - 6 jan 09 - 01:27 | Jag vill läsa den här novellen, men jag kan inte. För jag vill inte ha något spoilande ;D
....men jag antar att den är riktigt, riktigt bra! :D | | eyesofpoetry - 5 jan 09 - 23:49- Betyg: | Otroligt bra!
Jag har läst fyran och det slutar inte så men ändå helt döbra :) | | Chillaah - 5 jan 09 - 18:30- Betyg: | ååååååh herregud !!!
det var precis som att läsa ur böckerna !
herregud så underbart, det rörde mig till tårar !
din underbara människa som lyckats med det här!( är inte förvånad eftersom din förmåga stavas T A L A N G)
denna var riktigt bra !
jag även fast jag inte läst fyran så vet jag hur den slutar *brettsmile* det var en här på dikta som berättade för mig :D
en fråga bara, vilket löfte ?:S(som edward lovat) jag är jätte seg och orkar inte leta upp i böckerna, ^^*skämmas*
men jenny gaaaasch kvinna ! du ÄGER !
kraam !<3 | | flaourpower - 5 jan 09 - 17:50 | | Finns liksom böcker läääs | | JennnyJ - 5 jan 09 - 17:02 | RowsahKanin: Haha det var inte precis så man hade tänkt sig det där va? XD
Jag o min kompis har haft vilda diskussioner om hur den kan tänkas sluta, och så här tror jag :P XD
Haha begåvad? Man kan alltid bli bättre ;P
/JvJ | | RowsahKanin - 5 jan 09 - 15:29- Betyg: | | Jag är - för att vara ärlig - helt stum ^^ Jag var inte beredd på det där ^^ Men hum, eh, jag vet inte vad jag ska skriva... Allting var jättebra och du är utan tvekan begåvad (*pregar in det i ditt huvääh*)... Kramisch <3 |
|
|
|
