På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Att andas (fantasy) del 1

Del 1

16 juli. Morgonsolens första strålar strömmar in genom mina fönster och fyller hela rummet med ljus. Jag vaknar med grumliga ögon och tittar ut, ler då jag ser havet glittra under solen och ler ännu mer när jag upptäckter att det inte finns ett enda moln på himlen. Inget regn. Bara sol och underbar värme. Klockan bredvid sängen på det lilla blåa bordet som börjat tappa färgen tickar mot nio, jag sträcker på mig och kliver ur sängen iklädd i en alldels för stor tröja och drar på mig en morgonrock och tofflor. I köket står mamma och steker ägg och bacon när jag kommer dit och Jim sitter och läser tidningen. Min mamma, Katrin, är inte så lik mig med sitt kort klippta mahjong bruna hår och något mulliga kropp, fast med kurvorna på rätt ställen. Jag däremot är slank, eller som min mamma säger, mjuk och mysig kropp som varje kille vill hålla om. Jag lyssnar inte på henne då. Hon är som hon är och kan vara lite rolig ibland. Det vi har gemensant är att vi båda har gröna ögon och väldig mörka. Min pappa hade så ljusa blåa att dem nästan var gråa och blont hår, jag har däremot bara vanligt brunt hår halvvägs ner till midjan.
”God morgon gumman.” Mamma ler glatt mot mig och lägger upp två ägg och ett bacon på en tallrik som hon räcker fram till mig.
”God morgon och tack så mycket, ” jag tar emot tallriken och sätter mig bredvid Jim.
”Hittar du något intressant?” Jag nickar menade mot tidningen och hans enkla blåa ögon tittar snabbt upp mot mig.
”Nja, hittade ett jobb förut som jag ringde på, ska snart iväg på intervjun så jag ska väl ta och åka iväg nu. Det är ju fint väder nu, så du och din mamma kanske kan ta en shopping tur? Jag lämnar lite pengar till er på bänken.”
”Men älskling, det behövs inte, jag har nog lite på kortet.” Men mammas blinkning mot mig som Jim tydligen inte såg och underton, menar hon att han borde ge oss lite mer än det han tänkt från början. Tydligen funkade det.
”Det ska inte behövas, här.” Säger han och tar upp plånboken ur bakfickan och plockar fram en bunt sedlar och mamma ler nöjd, pussar honom på munnen och jag gör en äcklad min.
”Tack så mycket Jim, men nu får du skynda dig om du ska hinna dit i tid.” Hon rufsar till hans väl kammade blonda hår som han direkt plattar till, flinar och säger hejdå till oss båda innan han tar bilnycklarna och försvinner ut genom köksdörren.
Det är bara Jim som jobbar, mamma hade ett jobb men slutade och blev hemmafru när vi fick reda på att jag var sjuk. Nu vägrar hon ta ett jobb, inte för att någon säger att hon måste, hon är så orolig att något kommer att hända mig om jag är ensam. Rädd att komma hem att finna mig medvetslös på golvet, vilket har hänt en gång, hon var och handlade mat då och trodde att jag var död. Jag vet att mamma och Jim är oroliga för mig, men jag är mer oroliga för dem. För hur kommer mamma klara det när jag inte längre finns här? Jag är så rädd att hon kommer gå under, precis som när pappa gick bort. Men så kom Jim in i bilden och hon började bli lycklig igen, började leva igen och jag vill inte att hon ska gå igenom allt igen. Visst, när läkarna fick min diagnos men inga svar när jag var elva år sa de att jag skulle kunna leva med det. Men nu, när den blivit värre verkar det plötsligt inte finnas något mer att göra. Fyra operationer, och jag vet inte hur många mediciner de testat på mig, så finns det inga vägar kvar. Det har tagit slut, nu finns bara stupet kvar och ingen vet när den kommer, bara att det inte är långt kvar. Ändå är jag inte så ledsen, kanske är det för att jag levt med min sjukdom så länge att jag accepterat den, eller så har jag väl inte insett det än.
Jag kommer att dö, innan min mamma och Jim, innan min artonårsdag.

”Sarah? Är du klar så att vi kan gå snart?!” Mamma ropar från köket.
”Strax!” Svara jag snabbt tillbaka, inne på toaletten spolar jag och tvättar händerna och öppnar badrumsskåpet. Suckar tungt när min blick ser alla vita brukar med piller och etiketter som talar om vad alla är för något. Jag tar ner en, plockar ur två, tar ner en ny och tar ut en ur den och tar sedan ner en tredje och plockar ur två i den. Suckar tungt igen, kupar handen och lägger de fyra små pillren i munnen och sväljer med ett glas vatten. Efter det borstar jag snabbt tänderna och stänger skåpet med sina vita små brukar som är det enda beviset att det bor någon i detta hus som är sjuk.
”Sarah?!”
”Jag kommer!” En sista blick i spegeln och undrar om det syns att jag tappat något kilo, att mina ögon inte längre har samma lyster. Men skakar bort tankarna och byter snabbt om till ett par slitna jeans och linne, springer sedan in i köket igen, ler snabbt mot mamma som viftar med pengabunten och vi båda tar på oss sandaler och kliver ut i solskenet. När vi börjar gå mot centrum lägger hon vänstra armen om mina axlar och frågar samma fråga som varje dag och kväll.
”Tog du din medicin?”
”Ja, ” suckade jag, ”Det har jag.”
”Bra det, du är redig gumman.” Viskar hon ömt i örat och karmar om mig varmt. Jag svarar inte, utan bara fortsätter gå med en klump i halsen och med min älskade mamma bredvid. På stan shoppade vi upp varenda cent som vi fick av Jim och hade en trevlig stund ihop, efter ett par timmar satte vi oss på ett fik och beställde kaffe och en varsin munk. Vi pratade inte så mycket, bara nöjt av varandras sällskap och tittade på palmerna som vi inte hade i Salem. Och ska jag vara ärlig, så saknar jag ingenting där borta, för även om jag hade vänner så var det inte så roligt att umgås med dem. Jämnt kollade de på mig för att kolla att jag fortfarande var närvarande i tankarna och frågade hur jag mådde, jag vill inte ha något sådant. Vill inte vara den som alla tittar på med en sorgsen blick, att de ska titta oroligt på mig som om jag ska falla ihop i en hög när som helst. Jag vill bli behandlad som alla andra.
Jag tittardystert bort mot alla affärer och hjärtat hoppar till. Där, precis bakom en krukväxt utanför en klockaffär står han. Utan tvekan, det är han. Min blick följer hans kroppsfigur, betraktar hans muskler under den vita t-shirten som tydligt syns, men han är inget muskel berg för det, normal musklad om man kan säga så. Men ändå mycket starkare. Det korp svarta håret med svaga blåa nyanser i solens strålar blänker, och när jag kisar ser jag hans skarpa kindben och något med hans ovanliga utseende får mig att tappa andan. Jag har aldrig sett någon som honom. När han vänder sig fortsätter jag att stirra fascinerande, jag kan inte hjälpa det och han tittar rakt på mig. Trots avståndet kan jag föreställa hans mörka ögon som jag såg för fyra dagar sedan på stranden.
”Nej, är det inte dags att gå hemåt nu, eller vad tycker du gumman?” Jag lyssnar inte, utan bara stirrar på honom, som fortfarande tittar på mig trots hans vänner omkring honom pratar på. Efter att fortfarande inte ha svarat på mammas fråga skakar hon nu lite lätt på min hand så att jag måste titta på bort och se in i hennes oroliga ögon.
”Mår du bra?” Jag bara nickar stumt.
”Vad var det du frågade igen?”
”Ska vi gå hemåt?” Mamma ler lättat när hon såg att jag mådde bra och väntade inte på svar, utan lämnar lite dricks på bordet och tar sin handväska och reser sig upp.
”Mm,” mumlar jag bara och tittar bort mot klockaffären och lite skrämd ser jag att han står kvar och har fortfarande blicken fast på mig.

_______________________

tycks? ska jag fortsätta? ^^
kjam och pöss <3

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

foreversacred - 11 jan 09 - 19:57- Betyg: