Forever and ever, babe. *Oneshot* |
[Lynn]
Lynn grät, Tom grät också. ”Jag kan inte fatta det!” Snyftade Tom och placerade händerna över sitt ansikte. ”Tom, det är inte så farligt.” sade Lynn och torkade tårarna med tröjärmen. ”Men vafan, Bill kan inte leva utan dig ju!” Snörvlade Tom. Lynn suckade, tänkte på Bill. Hennes Bill. ”Och jag kan inte leva utan honom.”Mumlade hon. Tom tittade länge på Lynn, hans ögon var rödgråtna. ”Tom, vi säger inget till honom.” Tom tittade förskräckt upp på henne.” Du skämtar!?” Lynn skakade på huvudet. Hon ville leva sina två sista månader utan oro och stress, Bill skulle säkert bli helt till sig om han fick veta att hon hade cancer. Ja, hon visste säkert nu. Cancer hade hon, det gick inte att rädda henne. Hon hade bara två månader kvar att leva, om ens det. ”Så, vad händer nu?”Frågade Tom sorgset och tårarna slutade rinna. ”Jag vill vara med Bill.”Suckade hon. Han nickade förstående. Tom och hon gick långsamt i riktning mot deras hus, Toms, Bills och Simones hus alltså. ”Tack för att du kom.” Sa Lynn tyst. Tom log olyckligt mot henne, ”vad gör man inte för ”Familjen”?” Lynn kramade länge om Tom, tårarna rann längs hennes kinder. ”Jag älskar dig…” Grät hon. ”Jag älskar dig med, Lynn!” Snyftade Tom, han klappade henne vänskapligt på ryggen. ”Jag vill inte att du försvinner ju!” viskade han. Hon släppte taget av honom, log snett. ”Jag kommer aldrig försvinna, Tom. Jag kommer alltid finnas hos dig. Här inne.” Hon lade sin hand på hans bröstkorg, över hans hjärta. Tom tittade olyckligt ned. Lynn hade börjat gå igen, och Tom lunkade efter.
[Bill]
Han satt i soffan och tittade på tv. Dörren öppnades och stängdes sedan igen. ”Hallå?” Bill gick ut i hallen och kollade efter vem som hade kommit. Tom och Lynn stod där. Lynn log glatt när hon fick se Bill. Tom däremot, såg ovanligt dyster ut. Han tog av sig skorna, ställde de i skohyllan och hängde av sig jackan på den silvriga avhängaren. ”Hallå!” Flinade Bill och gick fram emot Lynn. Han pussade henne lätt på kinden. ”Tom värst vad du ser deprimerad ut!” Skrattade han. Tom skrattade inte, han log inte ens. ”Jag går upp på mitt rum…” Muttrade han och började gå uppför trappan. Bill tittade förvånat på Lynn, ”Har det hänt något eller?” Lynn bet sig i underläppen och tittade sedan ner i golvet. ”Nää…” mumlade hon tyst. Bill tog tag i Lynns hand och gick med henne till köket. ”Jag har en överraskning till dig!” Log han. Lynn tittade spänt på Bill, han sträckte sig till skåpet över den ganska gamla spisen. ”Hittade det!” Skrattade han och vände sig mot Lynn. ”Lynn, jag har hittat den bästa presenten till vår tvåårsdag!” Bill tittade med glittrande ögon på henne. De hade snart varit tillsammans i två år, han hade hittat den perfekta presenten till deras tvåårs dag. Bill räckte fram ett kuvert till Lynn, hon tog tag i det och öppnade det sedan. ´En resa för två till Rom.´Bill var verkligen nöjd med sin present. ”Åh, tack Bill. Perfekt, då kan jag och Tom åka på semester snart ju!” Log hon. Bill tittade förvånat på henne. ”Alltså, ehm… det var menat att du och jag…” Började han. ”Haha, jag skojade bara med dig, älskling. Såklart du och jag ska åka.” Hon skrattade och gav honom en puss på munnen. ”När ska vi åka?” Frågade hon. Bill log stort, ”Om tre och en halv månad!” Lynns leende försvann snabbt. ”O-om tre månader?” frågade hon. Lynn lät verkligen besviken. ”Ja, alltså vi ska ju ha en konsert om en vecka, och veckan efter det. Och sen en till om en månad.” Mumlade han. Lynn log mot honom. ”Tack, det var en bra present!” Bill flinade, ”verkligen?” Lynn nickade kort. Hon satte sig ned på en av stolarna, suckade och tittade tårögt på Bill. ”Verkligen.” Mumlade hon. Bill tog en stol och satte sig mitt emot henne. Han lutade sig framåt, ”Jag älskar dig…” Sa han. Lynn log stort. ”Jag älskar dig med.” De kysstes, länge. Han älskade henne verkligen.
[Tom]
Tom gick uppför trappen och in i sitt rum. Toms kläder låg utspridda lite överallt och hans skrivbord var fullt av papper. Bills förslag på nya sånger, den nya var riktigt bra faktiskt. Den hette ”Keep on shinig .” Tom suckade, han önskade att han kunde göra något, det kunde han ju alltid. Eller nästan iallafall. Två av Toms väggar var svarta, resten var blå. Riktigt fult faktiskt. Och hans vita garderob passade inte alls in i sin omgivning. Och hans säng, den skulle man inte ens ta upp. Lila lakan, blåa kuddar och de bruna sängs benen, hemskt. Det han mest störde sig på var ett hål i väggen, bredvid garderoben.
/Flashback/
Tom kastade sig på sängen, rätt på Bill. ”Oouuf!” Bill var mosad under honom. ”Haha, här får du!” Tom började slå på Bill med en kudde. ”Nej nu du!” Skrek Bill glatt. Han kastade sig efter Tom, Tom sprang mot garderoben, klantiga Bill snubblade på Toms matta och flög in i väggen. Tom sprang fram mot Bill, ”Gick det bra?!” Frågade han oroligt. Bill stod och vinglade, ”Jaa, jag mår bara bra!”Sluddrade Bill och vinglade mot Tom. Tom började skratta, ”Vaddå, vad skrattar du åt?!” Bill satte sig surt på sängen. ”Du mår kanske bra, men inte väggen!” Skrattade Tom.
Tom satt och skrattade i sin ensamhet. Skrattet förvandlades till gråt. Han mådde skit just nu. Stackars Bill.
[Lynn.]
/En månad senare./
Lynn låg i sängen, blek som ett lakan. Hon hade fortfarande inte sagt något till Bill. Han gick in i rummet. ”Lynn, hur mår du? Känns det bättre? Ska jag ringa en läkare?” Bill tittade oroligt på henne. ”Bill, gör inte det. Jag måste berätta någonting för dig.” Lynn fällde en tår. Han satte sig på sängen, och tittade på henne. ”Jo Bill, så här är det. Jag har bara en månad kvar att leva. Om ens det.” Viskade hon med sin hesa röst. Bills ögon vart blanka. ”va?!” Han tittade sorgset på henne. ”Bill. Jag har cancer.” han tittade förskräckt på henne. ”Hur länge har du vetat det Lynn?” Frågade han. Hon grät, skämdes över att hon inte berättat för honom. ”En månad ungefär.”
Han tittade sårat på henne, ”Bill, förlåt, men jag ville inte att du skulle vara ledsen, jag ville leva mina två sista månader med dig. Lyckligt.” Mumlade hon.
[Bill]
Sanningen kom som ett slag i magen. Han grät, sminket kladdade sig på kinderna. Hon hade inte sagt något till honom. Men nu kunde han väl inte bli sur på henne, han hade ju bara några veckor kvar med sin älskade. ”Förlåt mig Bill” Grät hon. Bill log emot henne, ”Älskling, det gör inget. Jag älskar dig oavsett.” Lynn log lyckligt och lade sig om för att sova sedan. Hennes rum var ganska litet, en brun stor garderob stod i ena hörnet. Bill kom ihåg när de var små, de hade lekt kurragömma och båda två hade gömt sig där. Det var deras ställe liksom. Bill gick fram emot garderoben och lade sin hand på dörren. Han kunde inte tänka sig ett liv utan Lynn. Ett liv utan Lynn skulle vara så… så tomt, så ensamt och såå deprimerande. Han klarade sig helt enkelt inte utan henne, så var det bara.
[Tom]
Tom låg i sin säng och tänkte på tiden då de var små. Lynn och Tom hade bråkat hela tiden. Lynn med sina vackra korklockar och Bill, med sitt svarta spretiga hår. Tom hade aldrig kunnat tro att de två skulle bli tillsammans. Men de älskade varandra, och Tom såg hur lycklig Bill var när Lynn och han var tillsammans. Han var glad för deras skull.
[Lynn]
Bill låg med armarna om henne och andades tungt. Han sov, det hörde hon på de små snarkningar som då och då hördes från Bills håll. Hon fnittrade lite för sig själv. Han var så fin, hennes Bill. Lynn suckade tungt och ställde sig sedan försiktigt upp ur sängen. Hennes kropp var svag, Lynn orkade knappt att stå upp. Lynn gick fram till fönstret och tittade ut. Gatorna var täckta av vacker snö. Bilarna vid trottoaren hade frostiga rutor och barn lekte glatt där utanför. Lynn hörde hur Bill ställde sig upp och gick fram till henne. Han lade sina stora, varma händer runt hennes midja. ”aldrig ska jag sluta älska dig.” Mumlade han. Sedan började han nynna på den där sången, som han alltid gjorde. Åh, gud vad hon älskade när han gjorde det. ”Bill… Jag är rädd.”Snyftade hon, han kramade om henne. ”Det är jag med. Men du, jag tror inte döden är så farlig egentligen, jag menar, din kropp dör ju, men din själ finns ju fortfarande kvar. Och sen kommer du få komma till himlen, och snart kommer jag komma till dig. Du vet, vi ses ju snart älskling.”Viskade han mjukt. Lynn stod och grät mot hans axel. ”Jag hoppas du har rätt, Bill.”
[Bill]
/Tre veckor senare/
Nu stod han där, utan sin älskade. Hela han var klädd i svart. Tom med. De stod vid en gravsten, Lynn Laug stod det på den. Bill lade en ros på den fuktiga jorden. Han tände ett ljus, ställde det på gravstenen. ”Aldrig ska jag sluta älska dig. Det vet du.” Bill suckade djupt. Det gjorde så ont, så ont att mista den man älskade mest. Tom kramade om honom. ”Var stark bror!” viskade han. ”Var stark!”
[Lynn]
Hon hade det bra nu, hon mådde inte dåligt längre. Hon kände ingen smärta. Bill skulle alltid finnas hos henne, aldrig skulle hon glömma. Hennes älskade Bill.
Ett år senare.
Bills dagbok:
Livet har gått vidare och jag mår bra nu.
Jag vet ju att hon alltid kommer finnas hos mig. De man bryr sig mest om kommer alltid finnas kvar.
Du är en av de människor som betyder mest för mig.
Aldrig ska jag sluta älska dig Lynn Laug.
Bill.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | VampyrenSamantha - 5 jan 09 - 23:06- Betyg:  | | Fy fasen, först såg jag en komedi som jag börja tjuta utav, och nu sitter du och skriver så rörande att jag börjar grina. Good work <3 | | kramllew - 5 jan 09 - 13:03- Betyg: | | *tårögd* | | love_tokio_hotel - 5 jan 09 - 11:59 | Jättebra och sorglig
började ju nästan gråta |
|
|
|
