när allting blir för svårt - kapitel 1 |
wie kapitel 1 här dåva :D i slutet (om ni orkar läsa) så kommer det lite frågor till er =D men nu ska jag inte uppehålla er och dryga mer:)
happi lässtund=D
puuuss<3
kapitel 1
Bra Annorlunda
"Kan inte ni bara beté er normalt för en gång skull?" suckade jag och diskade snabbt ur mitt glas.
"Men gumman, kan du förklara vad normalt är för dig?" sa min mamma och tittade upp från några skyltar hon höll på att göra.
"Tja, en normal människa hoppar inte på en annan för att den bär skinnstövlar! Och dem ankagar inte heller tonåringar ,som bär smink, för djurmördare." sa jag ironiskt.
"Andrew menade inget illa, och det där med att hoppa på stämmer verkligen inte. Det är bara ett bevis på att tidningen förvärrar saker." fnös hon och ignorerade det andra påståendet.
"Vad gjorde han isåfall om han nu INTE hoppade på henne?" sa jag envist och satte båda händerna i sidan.
Katheryn fortsatte att klottra med en svart tuschpenna på det stora vita pappret och undvek att möta min blick.
"Han snubblade över henne." sa hon nonchalant.
Jag himmlade irriterat med ögonen och gick med ilskna steg ut från köket. Ibland förstod jag inte hur mina föräldrar tänkte. Det var inte precis normalt att skälla ut oskyldiga människor på stan, och inte mycket bättre att anfalla dem.
Jag var väldigt tacksam att ingen på min skola visste att jag var dotter till "bråkmakarna som ställer till problem i staden" - iallafall enligt sheriffen. Samtidigt beundrade jag mig själv hur jag lyckats dölja det så väl under alla dessa år. Trots allt så hade vi faktist bott här ett ganska bra tag.
Jag skulle precis till att trycka ner handtaget och öppna dörren till toaletten då det - till min förvåning- tog emot och en liten irriterande röst hördes från andra sidan.
"Upptaget!" pep den, och jag morrade otåligt.
"Du var varit där inne i tjugo minuter Laura!" skrek jag för att det tydligt skulle höras hur bråttom jag hade.
"Hör dig inte." kvittrade hon och sedan hördes det hur toaletten spolade.
Jag morrade ilsket och sprang upp för trappan till mitt rum, såg mig förvirrat omkring bland alla skolböcker som svämmade över på borden och såg sedan den lilla avlånga tuben som låg på den stökiga byrån. Väldigt fort kletade jag på lite svart maskara på mina långa ögonfransar och granskade mig sedan i spegeln.
Jag var inte helt nöjd men det fick duga, jag hade inte mycket tid förrens Andy skulle gå förbi vårat hus och kasta den vanliga nyfikna blicken mot vår vita ytterdörr.
Med en sista blick på min långa, slanka kropp småsprang jag ner igen för att åter göra ett försök på toan.
"Öppna ditt lilla svin!" skrek jag och bankade så hårt på dörren att Katheryn kom utrusande från köket. Hon gav mig en otålig blick, men jag knyckte med huvudet mot dörren och höjde ögonbrynen för att säga att det var min tur.
"Laura öppna för din syster." sa hon med en trött och sliten röst. Jag log tacksamt mot henne, men hon skakade bara på huvudet och gick in i köket igen.
Nästan direkt öppnades dörren och en kort flicka med långt, mörkbrunt hår dök upp med ett oskyldigt ansiktsuttryck och log ett ängla leende mot mig. Jag grimaserade, och hon gick ut med lätta steg och lämnade plats åt mig, som suckade irriterat och gick in.
Jag tog min nyaste parfym och sprutade två gången på var sida om halsen innan jag drog ett djupt andetag och tittade på min egen spegel bild.
Det var nästan hemskt hur lik min mamma jag var. En gång i tiden hade hon varit vacker - det var innan hon började med allt om djurplågeri. Nu för tiden såg hon bara trött och sliten ut.
Jag hade samma lockiga, mohogny färgade hår, som hade en nyans av choklad brunt i sig, nästan samma mjuka ansiktsdrag och raka näsa, och min ljusa hy var även ren och len.
Jag gjorde en grimas och gick ut igen, kollade på klockan. Snart dags.
"Vad glor du på?" frågade jag kallt, vänd mot Laura.
Hon tittade överdrivet på mig och ett sött oskyldigt leende lekte på hennes rosa läppar. Jag höjde ögonbrynen och tittade misstänksamt på henne.
"Ingenting." sa hon och drog ut på ordet.
Jag ställde mig med händerna i midjan och spände blicken i henne. "Vad är ditt problem?" frågade jag igen med sänkt röst för att inte Katheryn skulle höra mig.
"Inget." svarade hon med samma irriterande ton som innan. Jag suckade irriterat och gick till hallen. Hon skuttade glatt efter mig.
Medans jag tog på mig den svarta jackan och körde i fötterna i gympadojjorna, kollade hon på mig med ett änglalikt uttryck i ansiktet.
"Vad vill du!" fräste jag och kände hur mitt tålamod började försvinna.
"Ska du träffa pojken nu?" sa hon med sin ljusa röst och flinade retsamt mot mig.
Jag kände hur mina kinder hettade till och hur min kropp stelnade.
"Vad menar du?" viskade jag krävande.
Laura fnittrade tjejigt och hennes ljust, blåa ögon glittrade mot mig.
"Han som går i din klass." fortsatte hon, lite väl högt och jag fruktade att mamma skulle höra eftersom en tunn vägg var det ända som skiljde hallen och köket åt.
"Gå och leta upp Daphne." muttrade jag och tog skolväskan som stått på trappan över axeln.
"Hon är sjuk. Vet mamma om att du har en pojkvän?" kvittrade hon. Ljudet av en stol som sköts ut hördes, och innom några sekunder stod mamma bredvid henne.
Jag blängde ilsket på Laura som såg mer än nöjd ut och flinade brett mot mig.
Katheryn såg förbryllat på mig med stora ögon, och jag ville bara sjunka ner igenom marken.
"Har du en pojkvän, Bella?" frågade hon stelt. Mamma hade aldrig varit en sån person som man pratar om känslor med.
"Nej, det har jag inte." sa jag och kollade menande på henne.
"Men vem är då han som går i din klass?" fortsatte hon.
"Det går många i min klass." muttrade jag och öppnade dörren. Kylan mötte mig hårt, och en kraftig vindpust tog tag i mitt hår.
"M-men..." började Katheryn.
"Hejdå mamma!"
Jag skyndade mig med att stänga dörren så att jag slapp fler frågor från min jobbiga mor, och fler blickar från min irriterade lillasyster.
Med snabba steg skyndade jag bort från dörren ifall någon skulle få för sig att öppna och hindra mig. Till min stora lättnad, lyckades jag komma ur synhåll från huset utan att detta hände, och jag log svagt för mig själv.
Det var verkligen en utav de kallaste dagarna i Bexley - en stadsdel i Stor London. Det var ju trots allt december, men luften verkade ännu kyligare än någonsin. Jag la armarna över bröstet, och bet ihop käkarna för att mina tänder skulle sluta hacka, men till ingen framgång. Jag tittade ner i marken för att ögonen inte skulle tåras av den kraftiga vinden, och såg nätt och jämnt vart jag gick.
"Hej du.", hördes en mörk stämma och ryckte till.
Jag tittade upp och möttes av ett par glada , ljusa bruna ögon som tittade vänligt på mig.
"Åh, hej." sa jag och kände färgen stiga på mina kinder.
Han skrattade åt mitt betéende, vilket fick jag att bli ännu mer generad.
"Bella, du vet vad jag tycker när du rodnar så där." skrockade han.
Jag pressade fram ett leende, men som mest liknade en grimas.
"Ska vi ha sällskap? I detta vädret är det inget kul att gå till själv till skolan." frågade han vänligt.
"Visst." var det ända jag fick fram.
Han väntade tills jag skulle börja gå, och gick sedan i jämn takt vid min sida. Jag vågade knappt kolla på honom, rädd för att han skulle tycka att jag var konstig.
Det tog ett tag att komma till skolan, och i sånna här sammanhang var det en väldigt dålig sak.
Vädret, menar jag, inte att Andy bara går några centimeter i från mig.
"Vad ska du göra på jullovet?" frågade han och jag märkte att han kollade på mig. Jag tvingade mig själv att möta hans blick, men visste inte vad jag skulle svara. Jag blev som förtrollad när jag såg in i hans ögon. Det var som att drunkna i ett hav av ljus choklad. För det var precis så som hans ögon såg ut. Ljust bruna, med korta ögonfransar som satt tätt bredvid varandra. Dem såg busiga ut, som om han längtade efter att få hitta på nya hyss. Dettta var första gången jag upptäcka att det fanns en stänk av grått blandat i allt det bruna. Och det gjorde hans ögon ännu vackrare. Han tittade bekymrat å mig, säkert förvånad över hur lång tid det tog för mig att svara på en fråga, och jag kom genast på mig i det jag gjorde.
"Eh, jag vet inte riktigt än. Du då?" frågade jag och jag kände mig dummare och dummare för varje sekund som gick.
Han verkade inte bry sig så mycket om vilken tid det hade tagit när jag väl svarat, och ryckte istället på axlarna.
"Jag vet inte. Har inte bestämt mig än." han flinade åt mig, och jag kunde inte låta bli att le.
Att hans läppar var smala , men ändå fylliga, var något jag hade lagt märke till för länge sen. Jag hade också märkt hans vita tänder och perfekta leende. Det borde verkligen vara förbjudet att se ut som honom. Jag kände medlidande för dem andra killarna på våran skola.
Jag hade också tänkt och frågat mig själv hur det hade varit att kyssa honom. Jag generades över mina tankar, men kunde inte låta bli att undra hur det hade varit. Hans läppar såg så mjuka ut.
"Vad tänker du på?" frågade han, och tittade nyfiket på mig. Det var som om han hade läst mina tankar, men ville höra mig säga det. Vilket jag aldrig skulle göra. Det som hände i mitt huvud, fick bara jag veta. Min hjärna var som min dagbok. Varför skriva ner allting i en bok och riskera at någon läste det, det man kunde hålla det för sig själv?
"Inget speciellt. Det är mest ointressanta saker." ljög jag. Andy var allt annat än ointressant.
"Du tänker väl säkert på hur snygg jag är."
"Hm." fnös jag, men kunde ändå inte låta bli att känna som om mitt hjärta frös till.
Han skrockade."Ett skämt, Bella." försäkrade han mig, och jag andades lättat ut.
Som tur var överröstade inte mina andetag den starka vinden, och han märkte inte ens att jag hade hållt andan.
"Vi kanske kan hitta på något under lovet. Jag kommer nog sakna dig när du rodnar sådär."
Jag vinglade till och snubblade över mina egna fötter. Ett tag väntade jag på att den hårda asfalten skulle träffa mig i ansiktet, men innan jag ens hade börjat falla frammåt, hade ett par starka armar tagit tag om mig, och jag fann mig själv lutad mot hans bröstkorg. Jag andades snabbt och tryckte mig hårt mot honom.
"Gick det bra?" frågade han oroligt och andades i mitt hår.
Med en snabb nickning drog jag mig sedan i från honom. Jag ångrade genast att jag lämnat hans trygga och varma famn, men kunde knappast gå tillbaka till den stunden. Han verkade lite stel när han åter igen såg på mig för att läsa av mitt ansikte, men fick sedan tillbaka sitt självsäkra flin.
"Det var inte meningen att göra dig nervös." skrockade han.
Jag hajade till och höjde ögonbrynen mot honom."Och exakt vad, får dig att tro att det var du som fick mig att snubbla?"
Han ryckte på axlarna."Inte vet jag, vad skulle du annars skylla på?"
"Klumpighet." muttrade jag och började sakta gå igen.
Han skrattade högt, och hann ifatt mig på mindre än en sekund.
"Jag har nog aldrig mött en så klumpig person som du isåfall." flinade han.
"Ta en noga titt då." fortsatte jag i mitt muttrande.
Han knuffade till mig så att jag tog ett steg åt sidan, men fortsatta titta rakt fram på cykelstigen.
"Ryck upp dig. Det är bara fyra dagar kvar i skolan då ska du inte sura." sa han muntert.
Jag kunde inte hålla mig från att skratta. Jag log brett mot honom, och han såg in i mina ögon.
"Du förvånar mig, Isabella Young." sa han drömmande.
"Hur menar du?" frågade jag pafft.
Han ryckte på axlarna, verkade inte ha någon vettig förklaring till vad han just sagt. Jag ville hemskt gärna veta. Var det på ett dåligt sätt?
"Du verkar inte vara som de andra tjejerna jag mött." sa han bara och fortsatte i samma lugna takt som innan.
Det räckte inte som ett svar från mig, och jag väntade en stund för att se ifall han skulle fortsätta.
"Nu vill jag faktist gärna veta vad du menar." sa jag när han inte gjorde det.
"Du är bara... annorlunda."
Jag visste inte om jag skulle ta det positivt eller negativt. Jag var inte direkt van vid att folk sa att jag var annorlunda. Faktist fick jag ofta höra från en lärare att jag var som en i mängden, ingen särskild. Jag gjorde vad jag blev tillsagd, störde aldrig på lektioner, hade en normal familj - han visste inte om att mina föräldrar stred för djurens rätt- och var trevlig mot alla som tilltalade mig. Okej, det kanske var rätt annorlunda betéende efter som vissa av eleverna var så uppkäftiga som möjligt mot lärarna och gjorde aldrig vad dem blev tillsagda till.
Men jag var inte säker på att det var så Andy hade menat. Han verkade inte heller vilja uttrycka sig mer om det, och det störde mig faktist. Om någon sa någonting till en annan, skulle dem ha ett bra själ till varför de tyckte som dem gjorde.
Andy verkade inte bekymrad alls, och verkade heller inte uppfatta att jag gick och försökte klura ut vad han hade menat. Mina hjärceller arbetade för fullt.
"Förklara dig, tack." sa jag. Han verkade lite paff på min sena reaktion och hade tydligen inte förberett sig på att jag skulle gå in mer på ämnet. Han såg på mig med stora, fina ögon, och verkade lika obekymrad igen. Han log brett och blottade en rad perfekta tänder.
"Du är bara annorlunda, du är Isabella Young." sa han bara med en axelryckning och jag suckade djupt. Han skrattade sitt klingande skratt igen och log vänligt mot mig."Det är inget dåligt. Du är bra annorlunda."
"Yippie du kan jag känna mig ännu säkrare." sa jag sarkastiskt.
Han flinade mot mig. Det var ingen idé att fortsätta diskutionen.
Bexley High Schools höga byggnad skymtades på avstånd och jag skyndade på stegen.
Till min förvåning följde han inte mitt tempo, utan gick lika oberord och lugnt som han gjort hela vägen. Elevr kom från olika håll och hälsa glatt på honom. En kille från våran klass sprang ikapp honom och började inleda ett samtal. Jag chansade på att det säkert bara var för att han ville synas gå till skolan med Andy, men jag kunde ha fel. Dem verkade komma ganska bra överens även på lektionerna.
Jag suckade för mig själv, och små sprang upp för trapporna mot skolan, och förberedde mig för ännu en lång dag. Skolan var det inga problem med, utan det var att behöva sitte bredvid Andy som störde mig mest. Jag vet inte om jag skulle kunna klara av att va i hans närhet utan att kunna sluta tänka på vad han verkligen hade menat.
Jag var helt enkelt tvungen att ge upp. Jag skulle aldrig få det ur honom ändå. Det var någonting med Andy som jag gillade, vad han än sa så fick han mig att känna som om jag verkligen var annorlunda. Bra annorlunda.
hihi, då var det klart^^
jo, då kommer det jag undrar om.
ska den fortsätta vara "normal", eller ska den bli vampyr/ annat övernaturligt grejs? (dock isåfall inte överdriven)
ni bestämmer, majoriteten vinner. jag vet faktist inte hur jag ska göra, ochlåter därför er som läser få bestämma, det blir väl nästan bäst så?:)
iallafall säg vad ni tycker skulle bli bäst, och berätta öven ifall det är någonting som kan göra novellen bättre.
jag tål kritik, och jag gillar det =D
kraaaaaamar på folket !:*
/ evelina
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Chillaah - 18 jan 09 - 11:46 | alla : ååååh tack allisammans, ni är verkligen mer värda än renaste guld <3
tack så jätte mycket fr att ni håller min fantasi glödande <3 | | TokioHotel4ever - 11 jan 09 - 16:24 | | herregyd evelina (låta som fleur). dy skriver bara bättre och mer gydomligt för varje dag som går! det är inte klokt, cherie, hur du kan snickra ihop något sånt trés bien super!? jag begriper det bara inte! älskar allt du skriver, för allt är så otroligt evelinaklassat att det bara inte kan va dåligt! mon amie, du är en välsingad talangfylld flicka. <3 | MsAnanas - 7 jan 09 - 19:54- Betyg:  | | Skitbra! Jag tycker nog den ska fortsätta vara normal, men gör du som du vill. | | VampyrenSamantha - 4 jan 09 - 18:39- Betyg: | | Den var bra, väldigt bra faktiskt ;) Vet inte om det ska vampyrer precis, har läst för mycket om sånt på sistone :P Men skriv gärna om något övernaturligt, ääven vampyrer är ett plus :):) Ja juste, Mejla!! <3333 | | the-rose - 4 jan 09 - 17:08- Betyg: | jag tycker också att det borde handla om vampyrer/annat övernaturligt
så deet blir en "bra annorlunda" novell =D Men annars jättebra & spännande | | gbg_95 - 4 jan 09 - 15:08- Betyg: | Jättebra! =) Hm..Vampyr? Aa, vampyr eller övernaturliga grejer!
Men båda e okey med mig ;)
Lääängtar efter fortsättningen! <3 | | Rosapapper - 4 jan 09 - 13:01- Betyg: | | Skitbra:D skynda dig med fortsättningen:) Jag tror nästan att jag vill att den ska vara normal tror jag:P x) men den blir säkert bra vilket fall;) | | Bolliz - 4 jan 09 - 11:30- Betyg: | Jag vet inte..Den var super bra! Jag tycker att det skulle vara spännande
om det typ handlade om vampyrer!(A) Det är så många som skriver "normalt"
så det är kul om du skriver lite annorlunda..Och vampyrer gå
nästan alla med på så! JA vampyrer!(A) Mejla nästa del!(A) | | Maadelen3 - 3 jan 09 - 22:39- Betyg: | HAHAHA :D
du gillar inte alls kritik, så sluta nu ljuga ;)
men eh, min "normala" (ja den skulle vara normal) lyckades ju på något sätt bli övernaturlig och överdriven, men det skiter vi i :D euuuuuhm,,, men jag vet inte vad jag vill! ;D men nu ska jag se hockey, och bara du fortsätter är den bra :D
och skriv den där himla epilogen , NU! :D
pussssss <3 |
|
|
|
