Konsten att vara annorluna [del 1/3] |
Tänk om jag skulle säga att jag inte är som er? Att jag vill något mer än att leva på rutin? Skulle ni förneka mig, eller skulle ni låta mig följa mina drömmar? Skulle ni släppa mig fri…? Jag är inte bara som alla andra, och jag vill inte bli det heller. Ingen kan vara mig, så låt mig vara det.
Jag ska börja skriva igen. Vet inte hur jag kommer klara mitt liv annars. Jag måste ha utlopp för allting någonstans… Så hur ser mitt liv ut just nu? Jag vet inte om jag vet det själv, men jag ska försöka summera ihop det lite.
Familjen är kaotisk, det har den alltid varit. Jag och Aki, min storebror, kommer bättre överens nu, och det känns skönt. Det är till och med så att jag kan komma och prata med honom om vad som helst, och tvärtom. Jag och mamma bråkar konstant, när vi båda är hemma. Jag kan inte ens se på henne utan att bli irriterad. Pappa… Tja, jag antar att han är rättvis. Visst stör jag mig på honom ibland, men vi har ändå rätt fin kontakt. Inte så att vi kan prata om allt, men om allt som inte tillhör privatlivet. Mamma och pappa bråkar hela tiden, men det är inget ovanligt. Mamma skäller mera på Aki nu också, för hon tycker att han kan hjälpa till och försörja familjen nu, han är trots allt 19 år. Han vill bara hålla på med musiken.
Skolan är väl rätt okej, i alla fall i bilden och svenskan. Det andra går rätt kass. Vi har en ny lärare i bild nu, och hon uppskattar det jag gör, det känns bra.
Min klass är samma som förut, vill säga att jag hatar den. Jag fattar fortfarande inte att jag valde Samhäll… Andra året är precis lika drygt som första. Och alla fjortisar är likadana. Fast å andra sidan umgås jag ju nästan bara med människorna på estet, så det är väl rätt okej ändå.
Jag hatar min klass. Jag fattar inte varför de började hacka på mig från början! Jag menar, jag hade inte gjort dem något. Var det för att jag hade blått hår med orange lugg? Var det för att jag hade piercingar i näsan och i ögonbrynet? Var det för att jag sminkade mig med filtpennor i mönster långt utanför ögonen? Var det för att jag klädde mig som en blandning av en hårdrockare och Pippi Långstrump? Tja, antagligen. För sådana som de tål inte sådana som jag.
Tänk om jag bara skulle bre ut mina vingar och flyga. Flyga ifrån det ni kallar vänner, det ni kallar hem, det ni kallar kärlek, det ni kallar trygghet. Jag vill vara fri. Och man kan inte vara både fri och trygg. Jag vill härifrån. Jag vill springa runt och skrika och hoppa. Bara hoppa på en buss som leder någonstans långt bort. Eller ett tåg. Men just nu får jag nöja mig med att ha konstiga färger i håret, sminka mig annorlunda, och flyga på det viset. Jag får flyga i buren.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Linen1 - 16 feb 10 - 21:37- Betyg:  | | Wow |
|
|
|
