Stjärnornas Paradis, del 4 [marodör-ff] |
Vincent van Gogh -
- I confess I do not know why, but looking at the stars always makes me dream.
All smärta hon hade kännt tidigare var borta och hon undrade hur. Det var väl nästan omöjligt att få bort brutna revben på bara några timmar?
Merope satt i trästolen i rektorns kontor med en stor fågel i knät. Fågeln hade direkt satt sig bekvämt i hennes knä så fort hon hade satt sig ner. Först hade hon försökt att försiktigt knuffa bort den orange-röda fågeln men fågeln hade inte gjort några som helst rörelse för att flytta sig. Tillslut hade hon låtit den sitta där och utan att märka det hade hon börjat stryka den över huvudet och ryggen och den slöt sina ögon för att hamna i en tung sömn.
"Märkligt." Hade rektorn sagt när han kom in.
Hon hade fått veta att hon var på en skola efter hon hade svalt alla dom där förskräckliga dryckerna och sovit en stund. Sen hade hon blivit uppskickad till rektorns kontor och nu satt hon där mittemot en gammal, lång och skäggig gubbe som såg ut att ha passerat åttiosnåret alldeles för länge sen. Men hans ögon var livliga och han såg alldeles för snäll ut för att vara en rektor.
"Så ms...?"
"Leip."
"Ms. Leip. Vill du berätta för mig hur du har kommit hit?"
Merope kliade sig besvärat på huvudet och stammade fram att hon inte visste. Hon väntade sig att rektorn skulle ryta åt henne för att hon inte kunde berätta vad som exakt hade hänt, men han tittade bara på henne med medlidande tydligt i ögonen.
"Vill du berätta vad du komer ihåg av händelsen?"
Hon berättade och hela tiden satt gubben tyst och lyssnade. Ibland antecknade han ner på något som såg ut som papper. Men hon var säker på att det inte var riktigt papper. Det såg mer gammaldags ut.
När hon var klar så var det hans tur att klia sig i huvudet och se fundersam ut.
Merope kom då på att hon inte visste gubbens namn.
"Ursäkta mig", började hon tyst men försökte sedan stärka rösten litet. "Skulle ni vilja berätta erat namn, sir?"
"Albus Dumbledore."
"Mr. Dumbledore. Jag vet inte hur jag exakt hamnade här och jag bryr mig inte riktigt. Allt jag bryr mig om är att få komma hem till min pojkvän som säkerligen är mycket orolig för mig just nu."
"Tyvärr, så är det omöjligt för tillfället", sa Dumbledore och höll beklagande ut händerna.
"Vad menar ni?" frågade hon och kände hur fågeln i hennes knä rörde på sig sömnsdrucket.
Fågeln tittade upp mellan Dumbledore och Merope och ännu en gång blundade fågeln och lutade sig mot Merope för att sova.
"En ovanlig fågel", kommenterade Merope under andan och väntade på ett svar från Dumbledore på henne tidigare fråga.
"Vilket år är det?" frågade Dumbledore.
Merope förstod inte frågan. Han måste väl veta vilket år det är själv? Eller håller dom inte koll på år och tid här i Skottland? Han var sannerligen en mycket konstigt gubbe.
"2007...?"
Dumbledore harklade. "Tyvärr är det en smula fel. Det är år 1977."
Merope skrattade och skakade på huvudet. Galna gubbe! Hon tittade på honom och väntade på att han skulle säga att han skämtade, men han såg allvarlig ut och hennes skratt tystnade ut.
"Du är allvarlig!" sa hon förkvävat.
Efter det berättade Dumbledore allt om den magiska världen och vad han trodde hade hänt. Han berättade om häxor och trollkarlar, om att de flesta myter var verkliga. Han berättade om fågeln i hennes knä. Hon ville inte tro på honom, men när han mitt framför hennes ögon framförde magi insåg hon att hon var tvungen att tro på honom.
Hon förstod inte hur hon passade in i det hela och att hon verkligen inte kunde göra magi.
"Falskt!" sa Dumbledore och han såg alldeles upphetsad. Som om han skulle få berätta svaret på en gåta som ingen hade klurat ut. "Vi har magi över slottet som gör att mugglare inte ska kunna se det. Men du ser det! Det betyder att du måste ha magi i blodet!"
Hon hade inte sagt något åt det. Hon hade bara suttit still och hon kände hur en huvudvärk var på ingång. Då sa han den största saken som fick henne att tvivla starkt på att det här var verklighet.
"Jag tror du har rest bak i tiden."
Just när hon skulle svara på det så hördes det ett bankade på den massiva trädörren och en kvinna kom in. Hennes hår var stramt åtsatt i en knut i nacken och hon hade glasögonen. Hela hon såg väldig sträng ut och hon undrade ifall hon egentligen var rektorn.
"Albus", började kvinnan men tystnade när hon såg Merope. "Så det är sant! En mugglare kan se Hogwarts! Vi måste genast utföra om förtrollningen över slottet!"
"Såja, Minerva, ta det lugnt. Inget är fel på förtrollningen över slottet. Ms. Leip här har magi i blodet och det är därför hon kan se slottet."
"Men hur är det möjligt? Vi kan väl inte ha missat henne vid utdelningen?"
Dumbledore reste sig upp och gick runt skrivbordet för att lägga en hand på Minervas axel.
"Du har alldeles rätt. Hon är från framtiden, förstår du."
"Åh", sa Minerva. "ÅH!"
Då förstod Merope någonting. Dryckerna som hon hade druckit tidigare, dom hade gjort henne hel igen. Det förklarade lite men dom gav henne mer frågor samtidigt.
Dom hade gått igenom massor av papper och skapat massor med papper för Merope. Dom hade förklarat för henne att tills dom hittade ett sätt att skicka tillbaka henne till hennes ursprungliga tid så måste hon leva i deras tid.
Därför skaffade dom nu papper på att hon existerade i deras tid och dom skrev in henne på skolan.
Merope hade fått ett panikanfall när dom berättade vad dom gjorde. Så kunde dom väl inte göra! Hon måste ju hem till Jared. Han skulle garanterat ha ringt polisen vid det här laget och dom skulle leta efter henne. Nej. Hon var helt enkelt att komma hem. Dumbledore förklarade att så länge hon inte kom på orden som hade yttrats innan hon hade svimmat av så kunde dom inte göra mycket.
Det förkrossade henne. Hon ville inte vara här, hon ville hem! Det här var inte hennes fel!
Men nu var hon lagligt Minerva McGonagalls skyddsling och under hennes omvårdnad.
"Vad gör den där nu igen?" frågade Merope när Minerva kom fram med en hatt som såg ut att ha varit med om sina bästa och värsta år.
"Den sorterar dig in i ditt elevhus", förklarade Minerva och satte hatten på hennes huvud.
Innan den knappt hann sitta på hennes huvud skrek den ut. GRYFFINDOR! Och Merope hoppade förskräckt till och slet av sig hatten.
"Den pratade", påpekade hon och Minerva log ett snett leende.
Merope hade därefter blivit utknuffad ur kontoret och inkuffad i ett annat rum där måttband flög runt henne och mätte henne från top till tå. När dom började mäta hennes näsa sa Minerva till måttbanden och dom flög iväg. Merope tittade på dom ivägflygande måttbanden och svalde ljudligt.
Jared, tänkte hon smärtsamt och blinkade envist bort en tår som letade sig fram från ögat. När den gled ner från kinden torkade hon bort den med baksidan av handen.
Minerva såg det och hon lade en medlidande hand på hennes axel och tryckte försiktigt. Merope log snett mot henne och till sin egen förvåning slog hon armarna runt Minerva och kramade om henne.
Först så var kramen stel och osäker men efter tag kramade Minerva tillbaka flickan i hennes famn och hon förstod att det gav henne lite tröst i allt som hade hänt.
Minerva ledde Merope genom korridorrerna som alla var väldigt förvirrande och Merope förstod att hon skulle komma vilse.
"Vi har en prefekt som kommer att hjälpa dig till alla dina lektioner, vi har lagt så att du alltid har samma lektioner som henne. Så du kommer inte att komma vilse från början", sa Minerva som om hon kunde läsa hennes tankar.
Hon stannade framför ett stort porträtt som föreställde en fet gumma.
"Dullebum", sa Minerva och porträttet svingade upp för att visa en gång. Minerva vände sig mot Merope och log uppmuntrande. "Är du redo?"
Merope nickade och kröp sedan in efter Minerva i gången.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Maadelen3 - 1 jan 09 - 15:53 | | mucho bra ;D mera ;D | | Alexiz93 - 1 jan 09 - 02:54 | | jättebra:) | LannaH - 31 dec 08 - 21:19- Betyg:  | (förresten, jag glömde en sak)
MWAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHAH!! JAG KOM EEEEEEEEEEEETTA!!! 8D XD | | LannaH - 31 dec 08 - 21:18- Betyg: | Gaaah! :O
asså fattar du ens hur jävla bra du skriver, själv!?!? Jag älskar den här! Nej, mer än älskar - avgudar! <3 Jag menar - herregud! Den är så himla bra! Och jag vet att jag använder utropstecken efter typ varje mening, men ändå! Den är underbar! <3 Fantastisk, magisk ...
(öhm, du kanske har förstått att jag tycker om den här nu ? XD)
Snäälla, snälla ... jag menar, snääälla (!!!) kan inte du lägga ut en ny del genast? :D <3
Mvh
Hanna (som avgudar denna berättelse) |
|
|
|
